måndag 12 oktober 2015

Om rättssystemets lamhet

En romsk tiggare blir slagen med ett tillhygge i huvudet. Han upplever det som ett mordförsök. En annan får sparkar mot huvudet när han ligger ner. Jag får reda på detta via omvägar. Jag får även reda på att den för mig välkände ”Kistamannen” misstänks för brotten. Då hade alltså det som jag och framför allt många livrädda romska EU-migranter fruktade skett. Rättssystemets misslyckande med att få honom adekvat lagförd för hans korståg mot fattiga romska EU-migranter ledde till att hans våldsanvändning kunde stegras och att några av dessa utsatta människor råkade ut för grovt våld.

Till skillnad ifrån alla de gånger där han gripits under det senaste halvåret och sedan snabbt släppts igen, satt han den här gången fram till rättegången. Av för mig okänd anledning så släpptes han dock under rättegången, nu i torsdags. Samma dag gav han sig på personal på en butik som han tidigare hade attackerat, mordhotat och misshandlat för att de hade låtit tiggare sitta utanför butiken. Han greps på bar gärning och sitter nu häktad igen. Frågan är hur länge, och vad som kommer att hända när han väl släpps. Det faktum att han släpptes under rättegången tyder på att inget längre frihetsberövande straff är att vänta.

Förhoppningen är så klart att Kistamannen genom kriminalvårdens försorg skall få hjälp att må bättre och komma över sitt hat. De framstår dock som en väldigt svår uppgift att lyckas med under en mindre ingripande påföljd. Han är redan lagförd bland annat för tillfället när han hällde brännbar vätska över en romsk kvinna. Resultatet blev så vitt jag vet skyddstillsyn, en ökad intensitet av attacker mot tiggande romer, och ett hat som nu har breddats till att även gälla personer som tar ställning för de fattiga EU-migranternas rätt. Det gäller inte bara de modiga butiksinnehavarna som han attackerat. Kollegan (och Twitterlegenden) Johan Säfström har berättat att han även har uttalat sig i stil med att han ”skall utrota poliser som hjälper romer”. Det uttalandet faller in i ett mönster. Jag mötte själv Kistamannen på väg tillbaka till polisstationen för 1-2 månader sedan. Han kom då fram till mig och frågade upprört om det är jag som bloggar. Jag svarade lugnt ja. Han anklagade mig för att sprida lögner om honom och sa att det är poliser som jag som förstör det här landet, och att jag är värst av dem alla. Sedan gick han iväg. När han hade tagit sig en bit bort från mig vände han sig om och gav mig fingret.

Fallet ”Kistamannen” är ett övertydligt och frustrerande exempel på hur lamt rättssamhället är vad gäller att skydda gruppen romska EU-migranter från brott. Systemet håller inte måttet. Egentligen rör det sig om två olika faktorer som i det här fallet samverkar för att öka utsattheten hos den här redan utsatta gruppen. För det första måste hela rättssystemet, främst polisen, bli bättre på att utreda och lagföra brott mot romska EU-migranter. Utredningarna behöver samordnas och prioriteras upp. Man behöver ha upparbetade kontakter med den utsatta gruppen och tillgång till språklig och kulturell kompetens. Man behöver säkerställa att polis och åklagare värderar brott mot dessa människor på samma sätt som mot alla andra. Ibland tvivlar jag på det. Att man missade att spärra av för en teknisk undersökning när en person dog i vad som senare verkade vara en mordbrand mot en lägerplats är ett exempel på något som jag har svårt att se hade skett om det hade drabbat tyska campande turister.

Den andra faktorn är att rättssystemet i grunden har svårt att skydda folk från serieförbrytare. Våra låga straffskalor, mängdrabatten* och svårigheter att nå fram till fällande domar med mera leder till en allmän tandlöshet mot folk som utsätter andra för upprepad brottslighet. Detta är knappast nytt för exempelvis de slagna kvinnor som lever gömda med skyddad identitet, eller för dem som hotas eller utpressas av kriminella grupperingar. Oförmågan att hjälpa utsatta sträcker sig även ner i åldrarna. Fråga bara de barn och ungdomar som får sitt liv förvandlat till ett helvete av mobbare, medan samhället nöjer sig med att kalla gärningsmännen till förmaningssamtal. Våra på många sätt föredömliga värderingar kring att handskas varsamt och mänskligt med förövare likt ”Kistamannen” leder ofta till en ökad utsatthet för offer som de från Kista bortdrivna romska EU-migranterna. Många gånger så väcker det betydligt mindre ilska än när det gäller ”Kistamannen”, då han är en förövartyp som är mycket lättare för media och allmänheten att ”rasa” mot och hata än alla de vanliga människor som slår sina fruar, hamnar med i kriminella gäng, eller bara kan vara allmänt vidriga mot vissa av sina medmänniskor samtidigt som de i övrigt är charmiga och välfungerande. Jag vill definitivt inte ha en hårdare och mer avhumaniserande attityd mot brottslingar, tvärtom. Men jag tycker att vi som samhälle ändå behöver bli bättre på att handgripligen, och när det behövs med ingripande åtgärder mot förövaren, skydda både enskilda människor och samhället i allmänhet mot utsatthet för brott.

* "Mängdrabatten" innebär den "straffrabatt" man får per brott om man begår många brott. Är brotten tillräckligt många så innebär de sista i praktiken ingen ökad påföljd alls, de blir alltså "gratis" straffrättsligt.


PS
När en kollega någon vecka efter mitt korta samtal med Kistamannen ringde upp honom och presenterade sig som polis så skrek ”Kistamannen” i stil med ”Är det du som är den där jävla Martin Marmgren”. Ilskan verkar alltså främst bero på att jag har skrivit om honom. Han lär därför knappast bli gladare av den här texten. Jag har så klart ingen avsikt att göra honom arg. Tvärtom så försöker jag alltid ha bra relationer med alla jag möter, även brottslingar. Och jag kan faktiskt förstå hans ilska. Jag skriver alltid anonymiserat, men i fallet med Kistamannen så faller anonymiteten då han är unik och därigenom lätt identifieringsbar. Han har rätt att känna sig kränkt av mitt skrivande, på samma sätt som de unga killar har som först fälldes och sedan friades för vad jag uppfattar som en våldtäkt i Tensta. Jag landar dock i samma slutsats nu som jag gjorde då. Att inte skriva alls om det jag möter i jobbet (och som inte rör någon sekretessbelagt information) för att någon kan identifieras och uppleva det som kränkande skulle stoppa mig från att berätta om och reflektera kring vad jag tycker berör viktiga samhällsfrågor. Jag har för övrigt anmälts, och friats, för mitt skrivande, så lagstiftaren verkar dela min bedömning av att yttrandefriheten har företräde i den här vägningen av motstående värden.

PPS
Jag brukar som sagt alltid anonymisera allt jag skriver på bloggen. Jag vill dock göra ett undantag för den butik vars personal har visat stort moraliskt föredöme i synen på tiggarna och därför blivit attackerade två gånger av Kistamannen, vilket de också har hanterat på ett föredömligt och modigt sätt. Butiken är City Gross i Kista. Handla gärna där.