lördag 1 mars 2014

Om arbetet mot ungdomskriminalitet

Det har varit en bra vecka för ungdomssektionen i Västerort. Kollegorna har fått flera erkännanden både i ett mycket fult bilrån, och i en serie av apoteksrån. Bilrånet kändes speciellt angeläget. En äldre man stannade efter en mindre sammanstötning i trafiken vid en bensinmack för att kolla att motparten (som var vållande) var ok, och blev då påhoppad, grovt misshandlad (bland annat sparkad mot huvudet då han låg ner) och sedan rånad på sin bil av det ungdomsgäng som färdades i den andra bilen. Apoteksrånen var också högt prioriterade, då de riskerade att helt driva bort apoteksverksamheten ifrån Rinkeby. Vi vet nu tack vare mycket bra arbete av kollegorna vilka flera av ungdomarna som begick de olika brotten är. De tillhör alla samma löst sammansatta och mycket brottsaktiva lokala ungdomsgruppering.

Jag har själv inte varit inblandad i de framgångrika utredningarna, men fick tillsammans med två kollegor i uppdrag att leta efter en ung kille som precis hade blivit misstänkt i ett av apoteksrånen. Han var inte hemma, och uppgifter som vi fick ifrån flera håll gjorde gällande att han eventuellt var på väg till föräldrarnas hemland den aktuella dagen tillsammsn med sin far. De motsades dock av annan, synbart mer trovärdig, information. Vi åkte hur som helst mot Arlanda på vinst och förlust, samtidigt som en kollega inne på stationen fick i uppdrag att forska i vilken flight han i så fall kunde tänkas vara bokad på.

Jag tror inte på tur, och när en kollega sa att vi om det inte gick att slå fram någon information om flygningar så skulle vi ändå kanske kunna träffa på honom på flygplatsen så lovade jag honom en veckas luncher om det lyckades. Vi visste ju som sagt inte ens om han faktiskt skulle flyga idag, eller om han i så fall redan hade lämnat landet. På väg fram fick vi dock ett förslag av kollegan på stationen om en tänkbar flight. Vi tog kontakt med flygbolaget, och fick snabbt reda på att han faktiskt var inbokad på den flighten, samt att de hade betalat för övervikt. Vi fick även reda på vilken gate de skulle flyga ifrån. Bingo!

Vi gick mot boardingen, och jag visade snabbt brickan samtidigt som jag stövlade rakt igenom säkerhetskontrollen (det pep, så klart) och fortsatte, mållåst, mot den aktuella gaten. Som tur var har jag kollegor med skarpare ögon än mina, och de ropade strax tillbaks mig. I närheten av säkerhetskontrollen hade de påträffat den misstänkte killen och hans far. Killen bar dessutom samma jacka som hade använts vid ett av rånen. Pappan tog det faktum att hans och sonens resa avbröts innan den hann påbörjas bra. han var så klart besviken och arg, men det riktades mot sonen och inte mot oss. När sonen nekade till att han gjort något, så bemötte han det med sund skepsis. Själva anledningen till resan var att pappan var bekymrad över sonens upprepade brottslighet och tänkte, klokt, att ett miljöombyte skulle kunna byta de kriminella vanor som han hade utvecklat.

Pappan frågade om vi kunde hjälpa honom att få ut sitt bagage, och kanske att få ombokat biljetten. Jag svarade att vi så klart kunde hjälpa till med bagaget och att vi kunde förklara situationen för flygbolaget,men att vi inte kunde styra över hur det fungerade med ombokning. Kollegorna gick ut med den unge killen och jag stannade med pappan för att försöka hjälpa honom. I slutändan så gick det att boka om, visserligen mot en avgift, men betydligt mycket billigare än det hade varit att köpa en ny biljett. Jag hade även lovat pappan att vi skulle hjälpa honom att komma hem med bagaget, så att han skulle slippa att ta taxi. När väl väskorna kom ut så ångrade jag mig nästan. Fyra enorma resväskor och ett gäng mindre, tillsammans med fyra vuxna och en ungdom i vår lilla van? Det gick i slutändan, men alla utom chaffören fick bära väskor eller lådor på knäna.

På väg fram att lämna av pappan så krävdes det en del taktiskt tänk. I området där vi lämnade dem är fritagningsförsök vanliga, även om risken så klart minskas av pappans närvaro. Tanken var att kollegorna skulle köra iväg och vänta med den misstänke killen en bit bort medan jag hjälpte pappan att bära väskor, och sedan gjorde en husrannsakan i den väska som tillhörde killen. Killen bad dock om att få komma upp och uträtta sina behov. Efter en kort tvekan så godkände vi det. Jag fick vakta medan kollegorna hjälpte till med väskorna. Killen passade på att lämna jackan han bar på toaletten, och plockade en annan jacka på väg ut. Kollegorna körde iväg. Jag avslutade på platsen, tog med mig jackan samt ett beslag till, skakade hand med föräldrarna och gick efter.

Mina två kollegor höll sedan förhöret med killen i närvaro av hans mamma. Eftersom det inte går att få fram en advokat så sent på kvällen så var tanken bara att delge honom, men han ville erkänna, och gav i erkännandet detaljer som han rimligtvis bara kunde ha känt till om han hade varit med. Då han fick reda på att han ändå skulle bli kvar ville han ta tillbaka erkännandet. Dagen efter så erkände han dock igen då kollegorna höll ett nytt förhör med advokat. Åklagaren ville dock att han skulle sitta fortsatt anhållen på grund av recidivfara med tanke på den upprepade brottsligheten, så han blev kvar trots att kollussionsfaran hade fallit.

Som jag skrev ovan så är den här utredningen ett exempel på när arbetet mot ungdomsbrottslighet fungerar som bäst. Jag tror också helt ärligt att mina kollegor på Ungdomssektionen är osedvanligt bra på att utreda grova brott med unga gärningsmän. En framgångsfaktor som kan vara värda att nämna med avseende på just det här fallet är att ha ett bra och respektfullt samarbete med de misstänktas familjer, där man delar målet att den unge skall sluta begå brott är A och O . Det är inte alltid möjligt, men då det är det så förenklar det inte bara polisarbetet, utan även samarbetet med socialtjänsten och i slutändan förutsättningarna för att man tillsammans skall få den unge att lämna kriminalitetet och få ordning på sitt liv.

En annan framgångsfaktor som är kontroversiell är just att ha den unge anhållen. Väldigt få unga som redan har en etablerad kriminell identitet erkänner då de inte anhålls. Både miljön i sig och viljan att bli frisläppt ökar motivationen att erkänna, medan en återgång till det umgänge i vilket kriminaliteten föddes i princip alltid blåser bort all vilja att ta ansvar för ett begånget brott. Det är därför naturligtvis extremt viktigt att man aktar sig för falska erkännanden. Förhören är inte till för att se till att den misstänkte erkänner, de är till för att få fram så bra och sann information om vad som har hänt som möjligt. Om den misstänkte har gjort sig skyldig till brott, så vill man ha så mycket detaljer ifrån honom att det tydligt framgår att ingen som inte var med vid brottet hade kunnat känna till allt detta. Erkännandet i sig är inget värt, det är berättelsen man är ute efter. En detaljerad berättelse innebär ofta att kollussionsfaran faller, vilket innebär att man släpps. När man då, som killen ovan, inte släpps trots ett erkännande så leder det dock av naturliga skäl till stor ilska och besvikelse. Den här killen mådde dessutom tyvärr uppenbart dåligt av att sitta i arrestcellen.

För att ta vara på den vilja att lämna kriminaliteten som kan finnas då man sitter inspärrad, men som ofta försvinner så fort man är tillbaka i samma sammanhang där den är en central del av ens identitet, så kontaktades unga ex-Cons för att prata med killen och stärka motivationen att sluta begå brott. Jag vet inte hur det samtalet gick, men jag hoppas verkligen, både för hans, hans familj, och samhällets skull att det gick bra.

Socialtjänsten har en extremt central roll vad gäller att få unga att lämna en kriminell livsstil. För en av killarna som satt anhållna för det grova bilrånet var det tydligt att det var helt nödvändigt med beslut om omhändertagande/LVU då han inte bara begick många brott utan även uppvisade stora empatibrister och uppenbarligen inte hade förutsättningar att utvecklas åt rätt håll i sin nuvarande miljö. Socialtjänsten hittade dock ingen ledig plats att placera honom på i hela landet. Detta beror så klart på resursbrist, en resursbrist som slår igenom i hela kedjan vad gäller hur man hanterar unga i riskzonen. Billigast och humanast hade det varit att satsa hårt på stöd och hjälp redan i förskoleåldern, eller vad gäller barn som invandrat, så fort de kommer till Sverige. För många tonåringar är det nära på för sent, även om man aldrig får ge upp.

Slutligen en anekdot. Ingen av de vakter som släppte igenom mig då jag civilklädd höll upp en polisbricka och sedan marscherade rakt igenom säkerhetskontrollen kan ha haft en chans att se att det var min bild på det mycket lilla fotot på kortet bredvid polismärket. Jag blev ändå inte kontrollerad närmare, och kunde gå in beväpnad i den säkrade zonen, med kollegorna efter mig. Det var inget jag tänkte på då, men i efterhand så inser jag att jag nog borde ha stannat upp och låtit dem ta sig tid att kolla min polislegitimation lite närmare. Och vakterna kanske trots allt borde ha bett om att få titta på brickan, även om jag säkert såg ut som att jag hade all rätt att stövla förbi som jag gjorde...