tisdag 25 december 2012

Triangeldrama med frun och älskarinnan

Vi var för någon vecka sedan på väg på ett kontroll HR som jag inte riktigt minns (kan ha haft med snöbollskastning att göra) då det gick ut ett larm om att två kvinnor slogs i en lägenhet. Enligt utropet försökte anmälaren hålla isär dem, men hade skadat sig på glasskärvor. Vi svarade att vi omprioriterade och ilade dit. Då vi kom fram så hade det uppenbarligen lugnat ned sig. En av kvinnorna som hade slagits satt i köket och den andra satt inne i sovrummet. Mannen som hade ringt oss mötte upp. Ingen verkade skadad (bortsett ifrån ett mycket litet skärsår på mannens fot), men det låg rikligt med glasskärvor på golvet. I lägenheten befann sig även två barn i 4-5 års åldern och en äldre kvinna, alla i barnens rum. Eftersom vi för dagen var tre stycken i patrullen så pratade vi med varsin av de tre inblandade.

Det visade sig att kvinnan i sovrummet var mannens fru och barnens mor. Enligt henne var hon och mannen tillsammans, och hon hade också bott i lägenheten, som tillhörde mannen, de senaste veckorna. Hon var dock skriven i en annan lägenhet där hon, mannen och deras barn hade bott . Anledningen till det, förklarade kvinnan, var att mannen inte klarade av att de bodde i en lägenhet som stod i hennes namn, då det enligt deras kultur var mannen som skulle ha boendet och kvinnan som skulle bo hos honom. Därför hade han, då han till slut hittade en lägenhet, flyttat med barnen dit. Tanken var att kvinnan skulle flytta med, men det blev ett "missförstånd" som gjorde att hon behöll den gamla lägenheten och inte flyttade efter. De hade alltså haft det lite struligt de senaste månaderna, men eftersom kvinnan nu bodde i mannens lägenhet sen ungefär en månad tillbaka (och inte i sin egen) så verkade det ifrån hennes perspektiv ha ordnat upp sig.

Den andra kvinnan var mannens älskarinna. I hennes värld hade mannen och hans fru gjort slut. Frun hade visserligen skrivit till henne på Facebook och sagt åt henne att lämna hennes man ifred, men eftersom mannen fortsatte att försäkra att det var slut med frun så hade hon valt att tro på honom. Hon hade under morgonen anlänt med flyg ifrån en stad i en helt annan del av landet med resväskor fulla med vad som verkade vara det mesta som hon ägde och hade tänkt flytta in i mannens lägenhet. Då hon, med hjälp av hjälpsamma grannar/förvaltare, lyckades ta sig in i mannens lägenhet blev det givetvis kaos. Frun, som kände igen älskarinnan ifrån Facebook, blev vansinnig. Det blev gräl och kastades glas. Eftersom mannen försökte hålla isär de båda rivalerna så blev det inget handgemäng och inga skador, men situationen var ohanterlig för honom och han ringde polisen.

Förutom att ta uppgifter för anmälan och hålla förhör så var det ganska självklart att kvinnorna inte kunde vara kvar i lägenheten båda två. I mitt huvud så var det naturliga att först se till att älskarinnan kom iväg, detta då frun hade bott där i flera veckor och hade sina två barn i lägenheten. Mannen verkade dock fortsätta att försöka bolla sina två relationer parallellt. Till oss hävdade han att han inte var tillsammans med någon och att han först och främst ville att älskarinnan skulle lämna. Det var dock inte vad han sa till henne då vi var färdiga med förhören och tillät dem att kommunicera. Då jag förklarade för älskarinnan att hon behövde gå så hävdade hon stenhårt att mannen ville att hon skulle vara kvar. Då jag frågade honom framför henne och fick samma svar, så sa hon att han hade sagt att han ville att hon skulle stanna men att hon inte kunde det för att vi/polisen körde ut henne. Han fortsatte alltså att bolla lögner (på deras gemensamma hemspråk) framför ögonen på oss. Jag, som sedan länge hade tröttnat på mannens fasoner och på att kvinnorna mest la skulden på varandra, förklarade högt och ljudligt inför älskarinnan att mannen helt uppenbart hade ljugit för henne hela tiden för att hålla igång sina båda relationer samtidigt och att det var dags att hon vaknade upp, och allra helst hittade en man som varken var upptagen eller förde henne bakom ljuset. Mannen, som hörde vad jag sa, sa inte ett knyst. Då älskarinnan, gråtandes, tvingades lämna lägenheten så stack han dock till henne en 500-lapp, som hon tog emot.

Efter att vi hade baxat ut älskarinnan så plockade vi ut frun som hade fått stanna i sovrummet så länge. Frun visste ju redan att mannen hade ljugit och varit otrogen, så hon hade inte lika stort behov av att få ögonen öppnade, även om hon fortfarande verkade lägga den mesta skulden på älskarinnan och mest vara fokuserad på att vinna "kampen" om mannen... Jag och kollegorna förklarade med all önskvärd tydlighet vad vi tyckte om att barnen utsattes för den här sortens bråk och drama, och att vi förväntade oss att de diskussioner som de absolut behövde ta tag i då vi hade lämnat fördes på ett sådant sätt att varken barnen, grannarna, eller någon annan stördes, och så att det definitivt inte behövdes någon mer polisiär närvaro...

Händelsen var naturligtvis en tragedi för alla inblandade, och speciellt tragisk med tanke på att det fanns barn i lägenhet, även om de vårdades av den äldre inneboende kvinnan under hela bråket. Men då man lämnar ett sådant jobb är det trots det svårt att inte samtidigt skratta åt hela situationen. Att man kan se det komiska i de absurda situationer som man hamnar i som utryckningspolis tror jag dessutom gör det lättare att inte tyngas av allt det tragiska man möter. Jag tror dessutom inte det faktum att man kan se komiken i jobbet innebär att man har mindre empati med eller omsorg om de människor man möter.

Hur som helst så blev det, förutom anmälan, naturligtvis även ett pm till socialtjänsten angående barnens situation. Det blir nog dessvärre ingen särskilt mysig jul för varken barn eller föräldrar. Otrohet är inte, och skall självklart inte, vara olagligt. Men otrohet kan vara nog så skadligt för de familjer som drabbas, och ibland förundras man över den totala bristen på hänsyn och konsekvenstänkande som en del människor uppvisar...




lördag 15 december 2012

Trakasserier av förortsbor?


För några veckor sedan åkte jag och min kollega samt en annan patrull för att kontrollera ett larm i en av distriktets segregerade förorter. Enligt LKC så hade en inringare sett en grupp personer beväpnade med knivar och andra tillhyggen i området, och ärendet kopplades till en konflikt mellan kriminella grupperingar baserade i olika förorter. Vi får visserligen många falska larm i de här områdena, ibland med syfte att locka in poliser i bakhåll, men de här uppgifterna verkade trovärdiga. Våra två patruller parkerade och började leta igenom området ifrån olika håll. 

Jag och min kollega hade precis träffat på en grupp med unga vuxna som kunde vara aktuella och tagit kontakt för att kontrollera dem då en kollega ifrån den andra patrullen säger på radion att vi skall komma bort till dem. Jag frågar om det är bråttom, och då hon svarar "ja" så släpper vi direkt personerna framför oss och börjar springa. Efter lite problem med att lokalisera kollegorna som höjde stressnivån, speciellt då vi på radiokontakten förstod att de hade ett "läge", så hittade vi rätt. Jag joggar runt ett hörn, ser kollegorna och ett 15-tal personer varav flera är kända kriminella, och uppfattar spänningen i situationen. Kollegorna hade då de skulle kontrollera gruppen mötts av en mycket hotfull attityd. Då vi kom så lugnade de flesta dock ned sig, dels då det är stor skillnad på att vara fyra poliser istället för två, och kanske även delvis för att några av dem kände igen mig (en kille jag träffat på flera gånger sa "Det är brottaren!" då jag kom). Vi fick nu nästan alla att ställa sig mot en vägg för att kunna kontrolleras, men ett par i utkanten ignorerade oss och gick iväg. Efter att ha frågat en av kollegorna om dessa också tillhörde gruppen så gick jag efter och sa till dem att även de skulle ställa sig mot väggen. En av dem ifrågasatte på ett spydigt och otrevligt sätt min rätt att kontrollera och beordra honom. 

Då jag under lugna omständigheter ifrågasätts vid en kontroll av en person så brukar jag lugnt förklara syfte, bakgrund, och även lagstöd om det krävs. Nu, då kollegorna stod med resten av gruppen som nyligen varit hotfulla och som potentiellt var beväpnade så kände jag inte att det var läge att vara så tålmodig. Jag sa, igen, att han skulle kontrolleras och att han behövde följa med tillbaka och då han inte gjorde som jag sa så tog jag helt enkelt tag i hans jacka och började dra honom tillbaka. Mannen var aggressiv och hotfull och protesterade högljutt ("Släpp!", "Du rör inte mig!", mm), så jag sa till honom att han skulle "åka i backen" om han bråkade. Han gjorde dock inget mer än att skrika och hålla emot en aning då jag drog med honom. För att säkerställa att han inte skulle ställa till problem eller försöka dra sig loss innan han hade visiterats så bojade jag honom. Då verkade luften gå ur honom en aning, och jag kunde genomföra visitationen utan problem. Jag kunde då även börja föra vettiga samtal med honom och de andra i närheten och förklara vad vi gjorde och varför. Samtidigt höll de tre kollegorna, alla duktiga, stabila och pålitliga poliser, på att visitera andra i gruppen som nu var betydligt mer samarbetsvillig. Efter att samtliga i gruppen hade visiterats utan att vi påträffade några vapen (däremot bar flera skyddsvästar) så släppte vi iväg dem. Då kollegorna återvände till sin bil, så var ett antal av däcken sönderskurna, och bilen behövde bärgas. 

Det är inte osannolikt att det var denna gruppering som hade observerats beväpnad (och som hade skurit sönder polisbilen som stod i närheten) men i så fall hade de haft tid att lägga undan knivar och andra vapen innan de visiterades. De flesta av dem var säkert fullt medvetna om det rimliga i kontrollen utan att vi behövde förklara det för dem, de vet att vi vet att de beväpnar sig. För många handlade konfrontationen snarare om ett maktspel, om att skrämmas, försvåra, och hävda sig. Det gör det ännu viktigare att vi som poliser inte backar ner ifrån en tjänsteåtgärd som vi har bestämt oss för att utföra på grund av att den försvåras av fientlighet och hotfullhet (och ibland våld). Då ger vi kriminella och andra som inte respekterar vårt demokratiska uppdrag makten att styra vad vi, som medborgarnas representanter, gör och inte gör. Och de gånger det lyckas, då kollegor har tvingats backa ur en situation på grund av säkerhetsläget, så sprider det sig som ringar på vattnet och gör det svårare för polisen att arbeta och svårare för samhället att ta tillbaka förlorad mark.

Mannen jag kontrollerade hade inget id på sig, och dumt nog såg jag inte till att få honom identifierad med slagningar, så jag vet inte om han, liksom många andra i gruppen, var yrkeskriminell. Attityden mot oss poliser var dock öppet fientlig. Om det, mot förmodan, var hans första möte med polisen, så tror jag inte att jag gjorde ett särskilt positivt intryck. Däremot skojade mannen som jag har träffat förut och som kände igen mig som "brottaren" med mig då vi gick förbi dem på väg till vår bil (som tack och lov var oskadd), så för dem som vill förstå och kan "spelets regler" så var varken mitt eller kollegornas agerande det minsta konstigt eller klandervärt. Trots det så bidrar kontroller som denna säkert till den ofta lögnaktiga och hatiska ryktesspridning om hur poliser jobbar i segregerade förorter som går ut på att vi "trakasserar" folk. Inte heller det får hindra oss ifrån att göra vårt jobb. Självklart alltid kommunikativt och professionellt, och även vänligt då det går, men utan att börja bli rädda för att ingripa då det behövs för att det kan och kommer att kritiseras.

Slutligen, det var naturligtvis bittert och irriterande att få ännu en bil sönderskuren. Men på något konstigt sätt så har man vant sig vid det, och det känns faktiskt ännu värre de gånger bilar vandaliseras då man är på plats för att exempelvis hjälpa en person i nöd än då bilen förstörs av just dem som man är där för att jobba emot just då.