fredag 17 augusti 2012

Psykisk ohälsa och nedskräpning ifrån polisbil

Det har varit en händelserik arbetsdag. Jag skulle kunna skriva om hur vi var närvarande för att hålla lugnet då en kille hämtades för LVU och hans bröder spydde galla över socialtjänsten. Just LVU-instrumentet finns det väldigt mycket att säga om. Det är klart att det är jobbigt för barn att med tvång skiljas ifrån sina familjer, men om utvecklingen redan går käpprätt åt skogen är det inte bara ett ansvar mot barnen, utan även mot deras omgivning som utsätts för brott, våld, kränkningar, med mera att göra något. Jag skulle även kunna skriva om den demonstration utanför en ambassad som under en tid urartade då demonstranterna bland annat försökte slita ned landets flagga och bränna upp den. Även här finns det mycket att säga, både om demonstranternas vrede och frustration över händelser i hemlandet och om det onödiga i  konfrontationen med polis. Jag slet en man som var aggressiv och uppspelt till marken då han vägrade släppa flaggstången och situationen runt omkring dessutom var kaotisk. Senare spenderade jag minst en halvtimma med att i lugn och ro diskutera och informeras om den situation som föranledde demonstrationen. Jag skulle också kunna skriva om den man vi jagade efter då han kört ut ifrån en bensinmack trots att allmänhet sett att han var groggy och ringt ambulans. Vi kom ikapp, och han visade sig ha diabetes. Hans blodsocker hade sjunkit, och efter att ha ätit lite gav han sig iväg istället för att vänta på ambulansen. Blodsockret var dock fortfarande lågt då vi kom ikapp honom, vilket visade sig då ambulansen anlände... Och jag kanske skriver lite mer djupgående om en eller flera av dessa händelser senare, men nu är det sent och jag nöjer mig med att berätta om ett självmordslarm och en pappersmugg...

Vi hade varit på jobbet med ungdomen och därefter åkt förbi en drive-in och köpt en hamburgare och en vatten till mig då jag var lite hungrig och törstig. Mest var jag törstig, så jag började att dricka ur den stora pappersmuggen. Då går det ut ett självmordsförsök, och vi ligger närmast. Jag kör, så medan kollegan svarar så ger jag henne muggen och säger antingen "släng undan muggen" (min version) eller "släng ut muggen" (hennes version). Jag vet i alla fall att jag menade att hon skulle placera den någonstans i bilen, och att jag blev ordentligt förvånad när hon helt enkelt slängde ut den igenom radiobilens fönster... Jag antar att jag inte var den enda som blev förvånad, även bilisterna bakom oss måste ha hajat till en del... Man får hoppas att det sågs som en förmildrande omständighet att vi dundrade iväg med blåljus och sirener... Och det viktigaste var ju faktiskt att vi kom fram i tid! Det visade sig dock att det inte var så bråttom som det verkade, då personen i fråga hade gått hem igen och befann sig med sin flickvän i deras lägenhet, och att de tabletter som hon just skulle ha tagit var sömntabletter som hon tog igår... Hur som helst så fick vi med kvinnan frivilligt till psykakuten efter ett längre samtal (på spanska). Hon hade haft regelbunden kontakt med psykiatrin i sitt hemland, men ingen sedan hon kom till Sverige, och mådde periodvis dåligt med kraftiga ångestattacker. Förhoppningsvis kommer mötet med den svenska psykiatrin ge henne bättre medicin och/eller bra terapi som kan leda till en långsiktig förbättring. Och förhoppningsvis fattade inte läkaren på psykakuten något beslut om tvångsomhändertagande. Både jag och hon var övertygade om att det vore bättre för henne att få komma hem igen på kvällen efter att ha fått den nödvändiga läkarkontakten, psykakuten är dessvärre inte det trevligaste stället att vara på, även om personalen gör sitt bästa för att hjälpa. Hur som helst så är historien med pappersmuggen något som man kan skratta åt i jämförelse med allt allvar man konfronteras med dagligen i jobbet...

7 kommentarer:

  1. Nämen gu' va' praktiskt! Numera slänger jag allt mitt skräp från rullande bil.
    För Konstapel Bastian, min moraliska kompass, min fyrbåk i tillvaron, brukar uppmana till det.

    Egentligen vill jag inte ens, men jag gör det ändå. Forever and ever.

    SvaraRadera
  2. Ursäkta, Andrea, men jag förstod ingenting av det du just skrev. Jag slänger självklart aldrig skräp på andra ställen än i papperskorgar. Jag har varit miljömedveten och engagerad sedan barnsben (har bl.a. varit aktiv i flera olika miljöföreningar), och tycker naturligtvis det är jätteviktigt att inte skräpa ned. Jag har även åkt efter bilar som har slängt ut skräp för att vänligt men bestämt be dem att plocka upp det och slänga det i en papperskorg. I det här fallet menade jag som sagt självfallet inte att hon skulle slänga ut skräpet. Att hon ändå gjorde det berodde väl på ett visst stresspåslag på grund av självmordslarmet som gjorde att hon inte tänkte efter utan bara gjorde det som hon uppfattade att jag uppmanade henne att göra. Det hela blev naturligtvis inte bra, men jag kan ändå se en komik i det, och hur miljömedveten jag än är kan jag inte tycka att det är hela världen. Hade vi inte varit på väg på ett jobb som kunde ha handlat om liv och död så hade jag slagit runt så att vi kunde plocka upp muggen. Men en pappersmugg i vägkanten kan omöjligt vara värt att riskera att komma för sent till ett självmordslarm för. Vad har jag missat?

    SvaraRadera
  3. Det låter sannerligen som en intensiv dag!
    För att ställa en fråga som rör ämnet någorlunda: Hur ofta skulle du säga att du äter "skräpmat" i tjänst? Och vilka andra alternativ får ni än att äta ute? Vad gör du för att hålla dig "fit"? (Om inte ditt yrke i sig är tillräckligt)
    /Ivan

    SvaraRadera
  4. Äh. Jag... Gjorde mig till. Var lite ironisk. Det är är nånting med när du är lite.... helylle som gör mig oerhört sugen på att retas.
    Varje gång jag är obegriplig; utgå från att jag retas. You bring that out in me.
    Jag tror att du och jag delar mycket åsikter, men så blir du så där uppenbart god liksom och så blir jag motvals. Jag hoppas att det inte orsakar för mycket besvär.Trevlig kväll./Dea

    SvaraRadera
  5. Tycker det var suveränt att du pratade kvinnans modersmål m henne, det behövs fler flerspråkiga och mångkulturella inom alla serviceyrken. Att du omedvetet blev medskyldig till nedskräpning fick mig att tänka på kampanjen Ett skräp om dagen av Håll Sverige Rent. Då var vi säkert några hundra som plockade upp ett malplacerat skräp varje dag i något år, :-)

    SvaraRadera
  6. Ivan, yrket gör inget för att hålla mig "fit"... Men jag har tränat kampsport hela livet, och oavsett vad jag jobbar med så måste jag få in fysisk träning i mina dagliga rutiner för att må bra. Och jag har alltid kunnat äta vad jag vill utan att bekymra mig... Skräpmat blir det ibland, då man inte har tid eller möjlighet att få tag på något annat. Normalt äter jag (och de flesta) "riktig" mat någon gång under passet. På nattpassen då det inte finns något att köpa fixat vi fika på stationenmed bröd ifrån bageri, ägg, pålägg, jos, mm.

    Dea, du får gärna retas...:-). Men just det här sättet tyckte jag nog inte var så roligt... Sen är jag inte särskilt "helylle", men det behöver vi inte gå in på här... Ha det toppen!

    Sara, det är bar kul att få prata lite spanska ibland :-). Dock hade t.ex. arabiska varit väldigt mycket mer användbart. Vi har stort behov av språkkunniga poliser! Bra att ni har plockat massa skräp! Skräpet förstör så enormt mycket!

    SvaraRadera
  7. Hittade ett praktiskt exempel på hur det kan gå när man inte får ge etnicitet i beskrivningen:


    Polis åkte till platsen och den drabbade beskrev förövaren som en person ca 170 cm lång, mörk i hyn, brunögd och krulligt hår. Han var iklädd en blå munkjacka, blå jeans, svart t-shirt och en mörk keps han bar bakochfram

    Hur mörk är mörk? Beskrivningen kan ju misstänkliggöra i princip alla människor med ursprung från Bulgarien till Cap Horn. Hade man lagt till Afrikanskt (söder om sahara) ursprung eller liknande så hade klart färre fallit in på signalimentet

    SvaraRadera