söndag 13 november 2011

Arbetets belöning

Jag fick häromdagen positiv feedback för att jag alltid är snabb på att hugga då det går ut larm och att göra mig tillgänglig för att kunna avbryta det jag håller på med och åka på jobb. Jag svarade "Man är ju här för att jobba", med en axelryckning. Det är visserligen sant, men det är egentligen inte alls det det handlar om för min del. Det är inte av pliktkänsla mot arbetsgivaren som jag lämnar den precis uppvärmda maten utan att ha hunnit ta mer än en eller två tuggor för att åka ut igen, utan jag har helt enkelt väldigt svårt med att låta vissa sorters larm få vänta medan LKC försöker rota upp resurser på annat håll. Sen ställer jag visserligen också gärna upp för kamraterna i turlaget, men i grunden så handlar det om att vilja hjälpa människor i nöd och sätta dit dem som ställer till det för andra.

Med det i åtanke, så är det ganska lätt att se hur man ifrån ledningens sida i många fall agerar på sätt som inte drar nytta av det som för många poliser är den viktigaste motivationskällan, lojaliteten mot uppgiften i sig. Då jag på ett möte för ett tag sedan ifrågasatte några fyrkantiga direktiv som hade kommit högt uppifrån organisationen då de enligt min uppfattning skulle skapa problem utan att ge något mervärde så fick jag höra att "Problemet med dagens poliser är att de inte gör som de blir tillsagda" av den chef som jag ställde frågan till. Problemet med den inställningen är att poliser som bara gör som de blir tillsagda inte kommer att drivas av den egna viljan att göra ett bra jobb för medborgarnas och samhällets skull, och därför prestera mycket sämre än mer engagerade kollegor.

Ett exempel på när det för egen del helt enkelt inte fungerar är när vi som utryckningspoliser skall motiveras att jaga en viss sorts trafikbrott för att vi ligger back i "pinnjakten". Det kan leda till konsekvenser som att duktiga befäl säger att vi på ledig tid under helgnätter borde ställa upp trafikkontroller för att jaga rattfyllerister istället för att arbeta förebyggande mot våld i offentlig miljö. För egen del så tycker jag inte att det plötsligt blev mindre viktigt att jobba mot beteendebrott i trafiken bara för att man i oktober kom i mål med den mängd o-botar som turlaget har tilldelats. Och om jag bötfäller en trafikant för att han t.ex. har kört i bussfil så gör jag det för att det känns rimligt i relation till alla de som står och köar som han har åkt förbi, och inte för att få en viss färg i ett diagram. Att styra verksamheten med diagram och siffror istället för med ledarskap och samling bakom de kvalitativa målen ökar varken effektiviteten eller motivationen.

För min del så finns det dock inget som är viktigare än känslan av att göra något som är meningsfullt, som hjälper folk. Om man griper en gärningsman i ett relationsvåldsärende, tjuvar på bar gärning eller om man hjälper en självmordskandidat så får man en direkt feedback som är den enskilt största anledningen att jag och många med mig överhuvudtaget stannar på utryckningen, och kanske även inom polisen. Jag har märkt att det inte ens behöver bli så att personen man försökte hjälpa faktiskt blev hjälpt, även om det naturligtvis alltid är väldigt glädjande. Bara vetskapen om att man gör sitt bästa för att försöka hjälpa till är värd mycket. Den räcker faktiskt väldigt långt även under de perioder där man annars kan känna att motivationen inte är på topp...

4 kommentarer:

  1. Du har möjligtvis inte varit med i ett avsnitt av 112 på liv och död ?
    / Danne

    SvaraRadera
  2. Bra chefer får sin personal att tycka att det är roligt att göra rätt saker. Polisverksamheten ska ju både vara meningsfull "i det lilla" (dvs. det dagliga arbetet) och "i det stora" (dvs. den övergripande prioriteringen ska ligga rätt i förhållande till vad folket, genom sina ombud i riksdagen, har beställt).

    Med utgångspunkt i t.ex. vinterdäckskontroll eller utandningsprov kan man ju faktiskt upptäcka mycket annan brottslighet om man bara ställer upp kontrollerna på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Eller hur?

    Avslutningsvis, tack för en utmärkt blogg!

    SvaraRadera
  3. Jag är glad att ha dig som kollega!

    SvaraRadera
  4. Danne, ja, det har jag, i ett avsnitt i första omgången.

    Tomas, tack! Och utan att känna dig så skulle jag gissa att det är ömsesidigt :-).

    Roger, jag håller med dig helt och hållet! Och kul att du gillar bloggen :-).

    SvaraRadera