lördag 3 september 2011

Tema självmordsförsök

Det kanske känns lite väl enkelspårigt när nu ett tredje inlägg på rad handlar om självmordsförsök, men jag skriver ju om händelser som berör mig och som får mig att tänka, och det blir ofta intensiva situationer som uppstår när man har att göra med människor som mår så pass dåligt att de överväger att ta sina egna liv.

Det aktuella passet började dessutom med ett självmordsförsök som hade "lyckats", en person som hade slängts sig framför tunnelbanan. Min patrull fick en relativt perifer uppgift, att bevaka avspärrningar och vakta bilar (vilket tyvärr behövs i den förort där tragedin utspelade sig, en bil som anlände tidigt fick också sina däck sönderskurna då kollegorna hade fullt upp med att hantera det akuta läget på stationen). Även om alla självmord till sin natur är mycket tragiska, så var det flera saker som gjorde att detta i efterhand verkade än mer meningslöst och hemskt, bland annat det faktum att personen hade familj, att han inte verkade lida av några fysiska eller psykiska kroniska sjukdomar och att han faktiskt verkade ha mycket att leva för. Förutom den uppenbara tragedin för familjen, så blir det dessutom en chock för den stackars tunnelbaneföraren som tidigare hade drabbats av hoppningar, och ett psykiskt påfrestande arbete för alla de som har att hantera kroppen, lämna dödsbud, med mera.

Strax därefter kallades vi till en lägenhet där en kvinna hade larmat om att hennes sambo hade tänkt hoppa framför tunnelbanan. Hon fick även fram till operatören att han var potentiellt våldsam och kunde vara mycket farlig då han var kampsportsexpert. Sedan kunde hon inte prata vidare, då hon uppenbarligen hade fullt upp med att försöka stoppa honom ifrån att lämna lägenheten. När vi kom fram och ringde på dörren, så öppnade kvinnan. Mannen var fortfarande kvar, och jag gick in för att försöka etablera kontakt med honom och få igång en dialog medan min kollega pratade med kvinnan. Mannen var både hotfull och aggressiv. Till en början beordrade han mig bara att lämna lägenheten och sa att det skulle göra mycket ont på mig om jag inte gick ut. Han påpekade ett antal gånger att han hade tränat kampsport i 17 år och sa att han med lätthet skulle kunna ta mig. Han nämnde även att fem poliser inte hade kunnat hantera honom, och sa flera gånger att "Det här är din sista chans!" medan han höjde nävarna. Han försökte dock aldrig slå mot mig, men vid två tillfällen så försökte han knuffa undan mig. Jag stod dock kvar, och under hela tiden så försökte jag bara lugnt förklara att jag inte ville slåss med honom, men att jag inte kunde varken backa ut eller flytta på mig, eftersom jag inte kunde tillåta att han skulle göra sig själv illa. Han var visserligen relativt muskulös och axelbred och det var säkert sant att han hade tränat mycket kampsport, men jag kände att jag troligtvis skulle kunna hantera situationen om han verkligen attackerade. Dessutom kände jag att han faktiskt inte ville slåss, utan att han bara vill skrämma bort mig så att han kunde ta sig ut till tunnelbanestationen. Så jag fortsatte att stå stilla framför honom och tala lugnt med honom om att vi var där för att hjälpa till, och jag undvek naturligtvis att svara då han påstod att han lätt skulle kunna ta sig igenom mig, jag hade ju inget intresse av att få in någon prestige i frågan.

Medan vi stod där och talade, avbrutet av hans hotelser och försök att få mig att backa undan, så fick han förklarat lite om varför han mådde så dåligt. Han uppgav att han hade fått besked av att han hade fått cancer och att den inte skulle gå att bota. Dessutom pratade han om olika traumatiska upplevelser som han hade varit med om under militär utlandstjänstgöring. Jag försökte förmedla att jag förstod att han mådde dåligt, och att jag inte satte mig till doms över hans beslut att vilja avsluta sitt liv, men att jag där och då helt enkelt inte kunde tillåta att han gjorde slag i saken.

Efter ett tag anlände en patrull till. Min patrullkollega hade hela tiden haft ett öga på oss för att kunna lämna kvinnan och hjälpa till om mannen hade försökt göra verklighet av sina hot, men nu gick mannen in i vardagsrummet och jag och en kollega ifrån den andra patrullen följde med. När han sa att han ville gå ut på balkongen för att röka så tvingades vi dock ingripa. Kollegan, som tänker och handlar blixtsnabbt, påminde om risken, och jag tog tag i honom samtidigt som han klev ut genom balkongdörren. När jag knuffade in honom ifrån balkongen så började han kränga och försöka slita sig loss, och kollegan hjälpte mig genom att greppa den andra armen och påpeka att vi borde boja honom. Vi vred upp armarna bakom ryggen, och jag satte på handbojor. Under tiden så pratade vi båda två med mannen och förklarade varför vi gjorde det vi gjorde, och han visade inga tecken av att bli arg på oss.

Vid det laget hade min kollega inhämtat beslut om tvångsomhändertagande enligt LPT47. Vi tog med oss mannen i vår bil, och kollegorna i den andra patrullen skjutsade sambon in till psykakuten. I bilen så fortsatte jag att tala med mannen, som efter att han bojades hade resignerat och var helt lugn gentemot oss. Efter att jag kände mig trygg i att han verkligen inte längre tänkte försöka bråka, så tog jag inne i bilen av handbojorna. Väl framme, så lämnade vi över honom i psykvårdens händer, och jag skakade hand med honom och önskade honom lycka till. Då sambon gick förbi mig på väg in efter sin sambo så sa hon "Ni är gudar!" och visade väldigt tydligt hur tacksam hon var över den hjälp som vi hade kunnat ge.

Insatsen i sin helhet lämnade två olika intryck. Det kändes verkligen att alla vi som var på plats hade gjort ett riktigt bra jobb, och jag tror faktiskt inte att det skulle ha gått att lösa situationen smidigare än vi gjorde. Det är självklart en bra känsla, som dessutom förstärktes av sambons tacksamhet och av att mannen själv faktiskt verkade vänligt inställd mot oss på slutet efter att ha hotat med stryk otaliga gånger i början. Men samtidigt så är det naturligtvis en tragisk situation. Om mannen har förstått sin situation rätt, och det som väntar honom den närmaste tiden (trots att han där och då verkade frisk och stark) är att smärtsamt tyna bort av en dödlig sjukdom utan hopp till att bli frisk, och om situationen dessutom förvärras av ångest och psykisk ohälsa baserat på traumatiska upplevelser med mera, så kan jag förstå att han bestämmer sig för att den sista tiden inte är värd det lidande den kommer att kosta.

12 kommentarer:

  1. En tragisk och rörande historia, men samtidigt kul att läsa om hur bra ni faktiskt hanterade situationen. En stor eloge!

    SvaraRadera
  2. Varje gång jag läser din blogg blir jag mer och mer osäker på om polis är rätt yrke för mig, men samtidigt mer och mer sugen på det. Ni får se samhället från den sidan vi andra inte ens trodde fanns, jag hade nog inte klarat av att lämna det som händer på jobbet kvar på jobbet. Är det något man lär sig med tiden? Är det normalt att man har svårt med det i början?

    Studerar på juristprogrammet, termin 1, så förhoppningsvis tänker jag annorlunda efter examen, för jag vill verkligen jobba inom polisen eller som åklagare!

    Håller för övrigt med ovanstående kommentarer, enormt bra polisarbete! :)

    SvaraRadera
  3. Håller med dig där Martin, att det enda utvägen dessa människor ser är att ta självmord. Och jag tror faktiskt han kanske bara kände så i stunden eftersom när man känner den besvikelsen så tänker man inte på vad konsekvensen kan leda till. Tror även att han är evig tacksam för ni räddade livet på honom nu i efterhand. Håller med Tönne Bra jobbat! Utan er hade man inte känt den tryggheten som man gör i dag i samhället.

    / Ronak

    SvaraRadera
  4. Bra jobbat!
    Alltid intressant att läsa din blogg.
    Ibland är det extra intressant då jag kan relatera till det du skriver.
    Ibland har vi varit på samma jobb o då kan man läsa här ur resultatet av caset blev, ur ditt, en polismans ögon.
    Senaste samarbetet var där mannen avled.
    Även senare denna kväll då vi tog t-banestationen medans ni åkte till lägenheten.
    Bra jobbat.
    Tack för bra samarbete med er i västerort!
    / Ordningsvakt(SL)

    SvaraRadera
  5. Hej Martin, intressant läsning och precis som du skrev kunde ni nog inte hanterat det annorlunda. Tyvärr är det väl så att sjukvården inte sköter sitt arbete och mannen faller mellan stolarna. Det kommer inte dröja länge innan polisen står i samma lägenhet och har samma scenario framför sig som du haft men löser det på något annat sätt och får ett annat avslut. Det är det som är det absolut tragiska, ni har gjort ett underbart jobb men tyvärr var det nog inte mer än så.

    SvaraRadera
  6. Tack för alla kommentarer och all positiv feedback! Även om jag naturligtvis inte skriver för att få bekräftelse, så är det självklart alltid roligt att få höra att någon tycker att man har gjort något bra :-). Och i det här fallet så tyckte jag ju själv faktiskt också det...;-).

    R.K., vad gäller din fråga om att lämna saker bakom sig, så är den komplicerad och individuell. Själv har jag märkt att jag har lättare för det då jag känner att jag har gjort det jag kunde för att hjälpa till, som i exemplet ovan, än om man inte kände att man lyckades göra något. Sen måste jag nog ändå säga att det ännu så länge har varit lättare att kombinera empati och medkänsla på plats med att inte ta med sig för mycket av problemen man möter hem än vad jag trodde. Men det är säkert extremt individuellt.

    Ronak, ja, det blir tydligt hur liten världen blir när man mår så pass dåligt.

    Ordningsvakten, jag uppskattar också det samarbete som vi har med SLs ordningsvakter, vi har många gånger fått ovärderlig hjälp av er! Och vad gäller händelser i lokaltrafiken så är ni ju i princip alltid långt före oss... Så tack själv!

    Louise, ja det är svårt att veta vad som kommer att hända framöver, och om mannen har rätt om sin sjukdom, så väntar en tragedi oavsett om han försöker ta livet av sig eller ej. Och jag har inga illusioner om att vår insats på plats förändrar problembilden i grunden, men jag kan ändå känna mig nöjd med vad vi gjorde där och då, och ta fasta på det.

    SvaraRadera
  7. Hej!
    hittade din blogg av en slump- och blev glatt överaskad. Jag är fd polisanställd och har mött många poliser som är väldigt goda människor, men också poliser som inte drar sig för att "rida" på andras olycka och bekräfta sig själva genom att på olika sätt förlöjliga de människor de möter i sin yrkesutövning.
    Jag har arbetat som politibårbärare och känner igen det du beskriver.
    Jag är glad att du är en polis med yrkesstolthet och att du inte har något behov av att hävda dig genom andras olycka och svaghet. Fler av dig hoppas jag finns!

    Ta hand om Dig!

    SvaraRadera
  8. grymt bra jobbat


    Hatten av från en kollega i Skåne


    MVH Jonas

    SvaraRadera
  9. Tack, anonym och Jonas! Trevligt med positiv feedback ifrån människor som känner till verksamheten väl :-).

    SvaraRadera
  10. Hoppas just nu på att vi kan bli kollegor... igen. Snälla håll tummarna! Hälsningar från den anonyma fd politihämtaren.

    SvaraRadera