Föräldraansvar

Som jag skrivit om flera gånger förut, så träffar man ofta på barn som har begått brott, och då är samtalet med föräldrarna en viktig del av vad ingripandet då i första hand syftar till, det vill säga att få bort barnen ifrån en begynnande kriminalitet. Och de samtalen brukar också gå bra, då nästan alla föräldrar blir bedrövade då deras barn på ett eller annat sätt blir tagna av polisen, och det är just föräldrarnas reaktion och den skam som den väcker hos barnet som brukar vara det som fungerar mest brottsförebyggande för det enskilda barnet. För några veckor sedan var vi på ett sådant rutinjobb, tre unga flickor hade snattat i ett stort varuhus. Det rörde sig om struntsummor, så det handlade definitivt inte om att de absolut behövde eller ville ha de chokladbitar som de snattade, utan snarare om spänningen och grejen. Som vanligt ringde vi dit föräldrarna, som kom och hämtade upp sina döttrar. Redan innan föräldrarna kom så var det tydligt att de tyckte att situationen var lite pinsam och jobbig, men de skojade med varandra och verkade inte särskilt tagna. Däremot då föräldrarna kom till platsen och ogillande, men lugnt, frågade varför de hade snattat, så började samtliga gråta. Man vet aldrig, men jag tror att det dröjer innan någon av dem snattar igen.

Någon vecka senare var vi på ett annat jobb där barn också hade begått brott som ett sätt att få lite spänning. Ett antal pojkar hade klivit in i en parkerad "pundarbil" (en sönderrostad, olåst pick-up med kablarna hängande där tändningen sitter) och där försökt få igång den. Lyckligtvis så lyckades de inte, men lamporna tändes och släktes så de lyckades starta upp elen i bilen. Någon ur allmänheten såg händelsen, och vi tillkallades. En av patrullerna hittade direkt tre av de fyra pojkarna baserat på signalementet och höll kvar dem. Vid separata samtal med dem erkände en av dem att de hade varit inne i bilen, och pekade ut den äldste pojken som den drivande och den som hade försökt starta upp fordonet. Han nekade dock i sten.

Föräldrarna ringdes till platsen, och samtalen med de första två pojkarnas mamma respektive pappa gick som sig bör, de lyssnade, ställde frågor, tog till sig av vad som berättades och blev lagom bekymrade. Däremot pappan till den siste pojken, han som hade varit drivande, hävdade stenhårt att vi hade gjort fel, för hans son var oskyldig. Detta visste han eftersom sonen hade sagt det. Han litade på sin son, oavsett vilka bevis vi ansåg att vi hade. Vi kom inte så mycket längre med diskussionen om sakfrågan, men hans attityd triggade igång mig, så jag höll ett längre anförande om vad föräldraansvar innebär, och varför han inte tog sitt. Det är att göra det väl lätt för sig att lita blint på vad ens barn säger, och sedan stoppa huvudet i sanden. Visst är det bra med förtroende, men inte in absurdum, resultatet blir bara att pojken ifråga inte får några av de signaler som han behöver för att sluta med att gå över gränsen till brott i sina bus och upptåg. Problemet försvinner knappast för att man ignorerar det. Och jag är säker på att vi kommer att träffa på pojken i fråga igen...