torsdag 28 april 2011

Otack är världens lön...

Vi jobbar natt och sitter inne på stationen där vi precis har avslutat avrapporteringen att ett ärende. Jag går in i kommunikationscentralens ärendehanteringssystem och ser att ett nytt "HR" precis har dykt upp. Det skrivs tydligen medan jag läser, för ännu finns det ingen information, bara en adress, men eftersom det är kodad som högprioriterat så åker jag och kollegan dit för att se vad saken gäller. Då vi kommer fram till platsen så visar det sig att det rörde sig om ännu en LOB. En kille har blivit så berusad att han har ramlat ihop i en hög utanför en centrumanläggning. Hans inte fullt så berusade kompis ringer till ambulansen då han inte får liv i sin polare. Då ambulansen kommer för att hjälpa killen så blir han aggressiv och viftar med armarna, varför de inte vill ta med honom utan ringer på oss.

Som jag skrivit om tidigare, så finns det två alternativ för en LOB. I grunden så skall personen tas till TNE/beroendeakuten(BAS), men om han/hon är stökig och aggressiv så blir det polisstationen eftersom TNE inte tar emot bråkstakar. Själv föredrar jag alltid att ta en fylla till TNE om det går, då personen får bättre vård där och då det är en betydligt trevligare miljö än våra kala fylleceller. När jag fick lite liv i den ihopkurade mannen så var han visserligen inte särskilt samarbetsvillig, men han var inte heller aggressiv, så efter att vi och hans kamrat lagt en hel del tid på att övertala honom (på spanska, då han var chilenare och min spanska var bättre än hans svenska), så accepterade han att bli körd till TNE/BAS. Kamraten bönade och bad om att få följa med i bilen, trots att vi förklarade att han inte skulle bli insläppt på BAS. Det fanns egentligen ingen anledning för oss att ta med honom då han precis lika gärna kunde ta sig hem ifrån den tunnelbanestationen där vi hittade dom, men eftersom vi inte heller såg någon anledning till att neka honom så fick han följa med.

Väl framme på BAS släpade vi in LOBen i deras mottagningshall där jackor, värdesaker med mera skall lämnas i skåp innan de tas in på avdelningen. Mannen vägrade att låta oss ta av honom jackan och det var helt uteslutet att låta honom komma in på avdelningen med alla kläder på eftersom han inte var ordentligt visiterad. Dessutom gjorde hans attityd det mer och mer uppenbart att han inte skulle vara välkommen på BAS. Medan jag står med honom kommer en sjuksköterska fram och frågar om den andra personen som kom med oss också var polis (vi var civilt klädda). Nej, svarar vi. Då säger hon att han var inne och rotade i bagageutrymmet på polisbilen. Vi spinger ut, hoppar in i bilen (som mycket riktigt var olåst trots att kollegan tryckt på låsknappen på nyckeln) och kör efter personen som hade promenerat iväg. Vi kommer ikapp honom, hoppar ur, och kollegan frågar om han varit inne i vår bil. Han svarar att det har han absolut inte varit. Då jag säger att vi kommer att söka igenom hans kläder och väska, så medger han att han faktiskt varit inne i bilen och tagit en väst. Mycket riktigt så ligger det en polisväst (en gul "trafikväst") i mannens ryggsäck. Vi griper honom på platsen för stöld, och återvänder till BAS.

När vi parkerar vid BAS igen så konstaterar personalen att de inte kommer att vilja ha kvar den stökiga fyllan. Jag ber kollegan att sitta kvar i bilen med den gripne, och går för att hämta honom. Mitt tålamod var redan då lite naggat i kanten, så jag tar helt enkelt tag i fyllan och drar upp honom på fötter och halvt släpar ut honom mot bilen. När jag kommit ut med honom och precis passerat en ambulans som parkerat utanför intaget så övergår hans motsträvighet i rent motstånd, och han börjar försöka slita sig loss och veva mot mig. Jag trycker upp honom mot ambulansen, och säger till honom att lugna ned sig. En tjej ur personalen på BAS, där alla är precis lika vana vid stökiga människor som polisen är, kommer fram och tar tag i hans fria arm. Efter att jag insett att han inte hade tänkt lugna ned sig och följa med självmant, så sliter jag ned honom på marken och bojar honom. Sedan lyfter jag upp honom och drar med honom till bilen. Efter lite samtal med kollegan där jag försäkrar att det inte är något problem för mig att sitta bak med dem båda, så trycker jag in fyllan bredvid hans gripne kompis, och vi åker till polisstationen.

Väl inne på stationen så hanterar kollegan den gripne, och jag själv sätter fyllan på en bänk och tar av honom bojorna. Då jag igen förklarar att han kommer att behöva ta av sig jackan och tillåta sig bli visiterad, så vägrar han igen och börjar förolämpa mig på spanska. Det var uppenbart att han inte hade någon avsikt att göra som han blev tillsagd, och eftersom det är ett absolut krav att en person som sätts in i en cell skall visiteras, så återstod det bara att ta till våld. Jag sliter ned honom på marken, han släpas in i cellen av arrestvakten och en kollega, och väl där inne så visiterar jag honom och tar av honom jacka, tröja, med mera medan jag får hjälp att hålla fast hans armar och ben.

Vår tanke då vi träffade på de två männen var, som vanligt, att vara vänliga och hjälpa dem på bästa möjliga sätt. Därför körde vi den fulle mannen till BAS istället för direkt till polisstationen trots att han var lite bångstyrig, och därför fick hans kompis följa med i bilen. I slutändan så hamnade de båda två i celler. Vad gäller mannen som vi grep, så hade han tydligen skyddstillsyn sen tidigare stölder, vilket gjorde kvällens påhitt ännu mycket dummare...

torsdag 21 april 2011

Föräldraansvar

Som jag skrivit om flera gånger förut, så träffar man ofta på barn som har begått brott, och då är samtalet med föräldrarna en viktig del av vad ingripandet då i första hand syftar till, det vill säga att få bort barnen ifrån en begynnande kriminalitet. Och de samtalen brukar också gå bra, då nästan alla föräldrar blir bedrövade då deras barn på ett eller annat sätt blir tagna av polisen, och det är just föräldrarnas reaktion och den skam som den väcker hos barnet som brukar vara det som fungerar mest brottsförebyggande för det enskilda barnet. För några veckor sedan var vi på ett sådant rutinjobb, tre unga flickor hade snattat i ett stort varuhus. Det rörde sig om struntsummor, så det handlade definitivt inte om att de absolut behövde eller ville ha de chokladbitar som de snattade, utan snarare om spänningen och grejen. Som vanligt ringde vi dit föräldrarna, som kom och hämtade upp sina döttrar. Redan innan föräldrarna kom så var det tydligt att de tyckte att situationen var lite pinsam och jobbig, men de skojade med varandra och verkade inte särskilt tagna. Däremot då föräldrarna kom till platsen och ogillande, men lugnt, frågade varför de hade snattat, så började samtliga gråta. Man vet aldrig, men jag tror att det dröjer innan någon av dem snattar igen.

Någon vecka senare var vi på ett annat jobb där barn också hade begått brott som ett sätt att få lite spänning. Ett antal pojkar hade klivit in i en parkerad "pundarbil" (en sönderrostad, olåst pick-up med kablarna hängande där tändningen sitter) och där försökt få igång den. Lyckligtvis så lyckades de inte, men lamporna tändes och släktes så de lyckades starta upp elen i bilen. Någon ur allmänheten såg händelsen, och vi tillkallades. En av patrullerna hittade direkt tre av de fyra pojkarna baserat på signalementet och höll kvar dem. Vid separata samtal med dem erkände en av dem att de hade varit inne i bilen, och pekade ut den äldste pojken som den drivande och den som hade försökt starta upp fordonet. Han nekade dock i sten.

Föräldrarna ringdes till platsen, och samtalen med de första två pojkarnas mamma respektive pappa gick som sig bör, de lyssnade, ställde frågor, tog till sig av vad som berättades och blev lagom bekymrade. Däremot pappan till den siste pojken, han som hade varit drivande, hävdade stenhårt att vi hade gjort fel, för hans son var oskyldig. Detta visste han eftersom sonen hade sagt det. Han litade på sin son, oavsett vilka bevis vi ansåg att vi hade. Vi kom inte så mycket längre med diskussionen om sakfrågan, men hans attityd triggade igång mig, så jag höll ett längre anförande om vad föräldraansvar innebär, och varför han inte tog sitt. Det är att göra det väl lätt för sig att lita blint på vad ens barn säger, och sedan stoppa huvudet i sanden. Visst är det bra med förtroende, men inte in absurdum, resultatet blir bara att pojken ifråga inte får några av de signaler som han behöver för att sluta med att gå över gränsen till brott i sina bus och upptåg. Problemet försvinner knappast för att man ignorerar det. Och jag är säker på att vi kommer att träffa på pojken i fråga igen...

söndag 17 april 2011

Vår i luften - lekande barn och fylleri

Solen och värmen har kommit till Stockholmsregionen med allt vad det innebär. Ungdomar kör omkring på mopeder och crossar kring Järvafältet, ofta i alldeles för hög fart vilket innebär en fara för andra, speciellt lekande barn. Och när barnen kommer ut och leker i det fina vädret så är det flera som går vilse eller tappas bort. För någon dag sedan var jag och kollegan på ett jobb där en treåring hade anmälts försvunnen. Hon hade själv lyckats vandra tvärs igenom nästan hela Rinkeby innan en hjälpsam och ansvarsfull man ur allmänheten reagerade, tog hand om flickan och ringde till polisen. Att leta försvunna personer är ett ganska vanligt jobb för en polis, och de allra flesta påträffas lyckligtvis oskadda relativt snabbt, men det är ändå en stor lättnad varje gång någon återfinns, speciellt då det gäller ett barn.

När barnen leker kan de inte bara springa bort, de kan även klättra upp på saker. Igår gick det larm om en liten sexårig pojke som hade tagit sig upp på ett tak och var på väg att hoppa. Eftersom vi låg nära och hade möjlighet att avbryta det vi höll på med, så var vi först på plats. Som tur var, var det ett missförstånd att pojken var på väg att hoppa, han hade helt enkelt klättrat upp på längs en stupränna på ett 5-6 meter högt tak för att leta efter en fotboll och sedan inte kunnat ta sig ned. Vi behövde bara prata med honom tills våra vänner i räddningstjänsten anlände med stegar, och köra hem honom till hans mamma när de hjälpt honom ner.

Det mest tydliga vårtecknet för en polis i yttre tjänst är nog ändå alla människor som super ned sig ute i solen. Under förra passet körde vi inte mindre än tre rundor till TNE/St:Göran Beroendeakuten med LOBar (berusade personer som är omhändertagna för att få hjälp). Jag har absolut inget emot att ta en LOB. Det är alltid trevligt att kunna hjälpa människor, även om det kan lukta lite illa i bilen när någon har kissat och bajsat på sig av berusningen (vilket en av dem hade) och även om det kan bli lite stökigt om någon är aggressiv (viket de andra två stundtals var). Men ibland känns det ändå onödigt att vi skall behöva lägga så mycket resurser på fylleri. Då vi hade lastat en LOB i Vällingby och var på väg till St:Göran så gick det ut ett omedelbart jobb i närheten. En man hade tydligen flippat. Det talades om sönderslagna rutor, blod, och en kvinna som skriker på hjälp. Vi var närmast och jag frågade kollegan som satt bak med LOBen om det var ok att vi åkte dit och att hon satt kvar i bilen med den omhändertagne medan jag gick ur och försökte säkra upp läget tills kollegorna som var på väg anlände. Kollegan kände dock att det inte skulle vara tryggt att stanna kvar med den berusade mannen om jag lämnade, eftersom han var aningen oregerlig, och det fick jag självklart respektera. Det känns dock enormt frustrerande att vara i närheten när någon eventuellt behöver hjälp akut och inte kunna göra något. Nu anlände kollegorna relativt snabbt ifrån stationen, och det visade sig att den stökiga mannen redan hade lämnat den aktuella adressen, så det hade inte gjort någon som helst skillnad om vi hade åkt dit. Och anledningen till att han hade flippat? Jo, han hade efter avslutad arbetsdag satt sig i solen och börjat dricka...

måndag 11 april 2011

Kränkt

Under ett helgpass för ett tag sedan fick min patrull åka in till City och förstärka eftersom alla deras bilar var upptagna. En taxichafför satt med en gråtande kvinna som hade blivit utslängd av vakterna på ett av stadens populära uteställen, och som tydligen inte fick ut sina kläder ifrån garderoben. När vi kommit till platsen och lokaliserat kvinnan så hade även hennes pojkvän anlänt. Den vänliga taxichaffören i vars bil kvinnan hade väntat ett längre tag kunde äntligen åka och arbeta, och vi försökte ta reda på vad som hade hänt. Kvinnan var så upprörd över vad hon upplevde som en mycket orättvis behandling att hon hade svårt att tala, och visade på mindre blåmärken på armarna. Dessutom var hon påtagligt berusad. Efter ett tags samtal, där jag flera gånger behövde styra tillbaka berättelsen till vad som egentligen hade hänt, så framkom att hon hade blivit avvisad ifrån klubben av vakterna på grund av berusning, och då hon vägrade att lämna och försökte hålla sig kvar i ett räcke, så hade hon blivit utslängd med våld. Kvinnan själv hävdade att det hela berodde på att en bartender inte gillade henne, och att vakterna dessutom hade varit elaka och retats på ett förnedrande sätt med henne. Hon nekade till att hon var full, trots att hennes berusning även en till två timmar efter händelsen var helt uppenbar. Kläderna var redan hämtade, så det kvinnan ville ha vår hjälp med var att anmäla vakterna. Jag försökte förklara för henne att vakterna har rätt att avvisa människor på grund av berusning och att en anmälan troligtvis bara skulle leda till att hon själv blev anmäld för våldsamt motstånd för att hon hade försökt hålla sig kvar medan en eventuell utredning mot vakterna skulle läggas ned snabbt. Även hennes nyktre pojkvän försökte säga precis samma sak, men han blev snabbt tystad av kvinnan. Anledningen till att hon länge insisterade på att vilja anmäla var helt enkelt att hon kände sig så otroligt kränkt. Hon upprepade flera gånger att hon aldrig trodde att hon "som svensk tjej" skulle behöva vara med om en sådan kränkning och att hon inte kunde acceptera det. Till slut så tog hon ändå mitt råd/besked att tänka över saken, prata med pojkvännen och vila upp sig först och sedan, om hon fortfarande ville, göra anmälan då hon var nykter genom att ringa eller besöka en polisstation. Ja vågar sätta ganska mycket på att det aldrig blev någon anmälan dagen efter.

Att använda tvångsmedel tillhör vardagen som polis. Det kan röra sig om att visitera folk, att söka igenom bilar och hem, att ta saker i beslag, att ta med någon till ett urin. eller blodprov eller att gripa någon och sätta denne i en cell. Om någon motsätter sig ett tvångsmedel som vi har rätt att ta till, så får vi naturligtvis använda proportionerligt våld för att ändå genomföra handlingen, annars hade de varit helt tandlösa. Det är självklart att det upplevs som kränkande att påtvingas något emot sin vilja. Speciellt kränkande blir det om man inte förstår vad som händer, om man t.ex. blir gripen under hetsiga former bara för att man råkade stämma väl överens med signalementet på någon som precis begått ett väpnat rån i närheten. Därför är det självklart viktigt att man som polis alltid förklarar varför man gör det man gör, om det inte är taktiskt möjligt under ett ingripande kan man alltid informera i efterhand (naturligtvis utan att ge ut information som stör en pågående utredning). Det är min erfarenhet att om man gör det så kan man avdramatisera de flesta situationer och att folk nästan alltid förstår varför man behövde agera som man gjorde. Sen påverkas det naturligtvis av t.ex. om någon är full eller påverkad. Exemplet med kvinnan ovan påminner om hur otroligt starkt människor kan reagera på att bli utsatta för tvångsåtgärder, som i sammanhanget ändå är ganska milda. Och det belyser dessutom en aspekt till, nämligen att just personer i grupper som inte är vana vid att behöva utsättas för handlingar emot sin vilja blir så enormt kränkta då det händer. Jag har hört ifrån många poliser att just kvinnor som helt uppenbart inte brukar ha med polisen att göra brukar vara de värsta att hantera då de av någon anledning (oftast LOB) behöver omhändertas. Sen innebär naturligtvis inte det att dessa skall behandlas annorlunda än någon annan, alla förtjänar samma vänliga, kommunikativa bemötande även då de utsätts för tvångsmedel, men ingen skall heller komma undan eller få någon fördelaktigare behandling för att man tillhör en viss samhällsgrupp. Hur kränkta de än må känna sig.

torsdag 7 april 2011

Möten med en missbrukare

I början av veckan fick vi överge de kollegor som hade bett oss om hjälp med intransport av gripna för stöld för att radion ville ha en patrull omedelbart till en båtklubb där det var stökigt efter att någon hade gripits. Det visade sig vara en hemlös missbrukare som hade tagit sig in på båtklubben och lagt sig för att vila i en sovhytt. Hon hade gripits av personen som påträffade henne och var hysterisk. Vi försökte lugna ned kvinnan medan vi tog upp anmälan om olaga intrång och skadegörelse. Sedan såg vi till att hon kom iväg ifrån platsen så att det blev lugnare för både henne och båtklubben. Anmälan lär det inte hända något med eftersom kvinnan kommer att bli svår att få tag på, men för min del var det solklart att det inte var motiverat att gripa henne.

Några dagar senare träffar vi på samma kvinna på en tunnelbanestation, skyhög på tjack. Om vi hade spelat in henne så hade bandet kunnat fungera som ett skolboksexempel på amfetaminpåverkan, hon uppvisade alla tecken som finns så övertydligt att det nästan kändes som ett skämt. Det fanns naturligtvis inget att vinna på att skriva anmälan om ringa narkotikabrott, så vi LOBade henne då hon uppenbarligen inte kunde ta hand om sig själv. Hon var väldigt stissig och ville inte att vi skulle komma i närheten av henne, men när vi förstod att hon inte skulle komma med självmant behövde vi ändå försiktigt föra henne till bilen, och det gick faktiskt bra. Både jag och kollegan ville absolut ha henne till ST:Göran beroendeakuten (BAS) eftersom det var uppenbart att hon behövde hjälp. Normalt sett kör vi dock bara LOBar till BAS om de är "vårdmotiverade" och själva föredrar att åka dit framför att få vila i en LOB-cell i arresten, och av någon outgrundlig anledning sa sig kvinnan hellre vilja till arresten. Det blev dock ett undantag, det var så solklart för mig att det vore bättre för kvinnan att komma till BAS, så vi tog dit henne i alla fall. Det kändes bra att hon fick tas om hand av sjukvården istället för att stängas in i en kal cell med en madrass på golvet.

Jag brukar försöka prata med de människor som jag sitter bak med i polisbilen, men det var nästan omöjligt att prata med den här kvinnan. Hon var så speedad på amfetaminet att hon själv talade konstant om allt och inget. Det gick i alla fall att bilda sig en uppfattning om vilket hårt liv hon levde och hur dåligt hon mådde bara på att se och lyssna. Det var svårt att ta in att den där slitna varelsen faktiskt var yngre än min lillasyster...

tisdag 5 april 2011

Relationsvåldsdag

Igår var det tema relationsvåld för min patrull. Det första ärendet, bråk emellan en man och hans ex-flickvän, hade pågått sedan dagen innan med flera kontakter med polisen och några utryckningar bara under det senaste dygnet. Mannen var även misstänkt för att bland annat ha slagit och bitit kvinnan mer än en gång under våren. Det hade dock inte förekommit något våld, bara hot, under det aktuella dygnet, och de tidigare patrullerna som varit på plats tog upp anmälan men valde att inte gripa mannen. Kvinnan blev mer och mer irriterad på polisen, vilket antagligen gjorde att kommunikationen blev så dålig att det inte framgick att hoten fortsatte även efter det sista polisbesöket under natten. När vi kom dit på morgonen berättade hon att hon precis hade blivit örfilad (hon var också röd om ena örat). Mannen nekade, och det fanns inga vittnen. Som vanligt separerade vi naturligtvis de två, och jag talade ett längre tag med kvinnan. När jag fick höra hela hennes historia var det ett enkelt beslut för mig att mannen skulle gripas. Jag blev lite förvånad över att det inte hade skett tidigare under natten. Naturligtvis kan man göra olika bedömningar, men med tanke på de tidigare anmälningarna och hans beteende och bakgrund så borde även de olaga hoten enligt min mening ha räckt för att gripa. Antagligen beror det på att de tidigare patrullerna inte har haft någon bra kommunikation med kvinnan, som verkade ha varit irriterad på och otrevlig mot kollegorna. Själv hade jag fördelen av att ha mött henne förut, och bland annat burit på hennes hund (vilket jag har skrivit om tidigare). Mannen blev naturligtvis inte särskilt nöjd med mitt beslut, och anklagade bland annat mig för att ha haft sex med hans ex under den tiden jag höll förhör med henne... På väg in till stationen blev han både aggressiv, hotfull och psykiskt labil, men jag behövde inte använda något våld i bilen eller på stationen.

Efter att det ärendet var avrapporterat och klart (och efter att vi hade fått äta) så blev vi kallade till ett nytt relationsärende. En man hade spionerat på sin ex-fru och överrumplat henne i cykelförrådet då hon gått dit med deras gemensamma son för att ta ut honom med barnvagnen som förvaras där. Där hotade han henne och höll kvar henne ett kortare tag emot hennes vilja. Han var dock försvunnen då vi kom till platsen.

De båda fallen hade egentligen väldigt lite gemensamt. Mannen vi grep hade kriminell bakgrund och missbruksproblem, medan den andre mannen verkade vare en vanlig medborgare. Tydligen finns dock något hos ett antal män, vare sig de är kriminella, i övrigt laglydiga, eller t.o.m. poliser (relationsvåld är de vanligaste brotten hos poliser som ej är i tjänst) som gör att de tar till hot och våld emot nuvarande eller före detta partners. Det är tur att detta stora samhällsproblem uppmärksammas allt mer. Man får hoppas att det kommer allt fler åtgärder för att effektivisera bekämpningen av de här brotten, men även för att förbättra stödet till offren och för att långsiktigt arbeta med de faktorer som gör att så många män beter sig fullständigt vidrigt mot kvinnor de har eller har haft en relation med.