tisdag 29 mars 2011

Den där alkoholen...

Jag har förut skrivit om hur ofta jobb vi åker på kan relateras till alkohol. Detta är naturligtvis ännu mer påtagligt om man jobbar helgnatt. Ibland funderar jag på om våra politiker eller vanliga "Svenssons" egentligen vet hur enorma problem som alkoholen orsakar i samhället. Man kan tycka att statistik som säger att 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning borde vara tillräckligt för att skapa en mer närvarande debatt, men det verkar det uppenbarligen inte vara. Det kanske hade sett annorlunda ut om fler hade fått uppleva alkoholens baksida...

Skillnaden emellan helgnätter och vardagar är att även människor som inte är alkoholiserade dricker sig fulla i större utsträckning på en helg. Vi omhändertog/lobbade bland annat en ung kille som hade haft en blöt kväll ute, ett dussinjobb en helgnatt. Han var både mycket upprörd (på SLs ordningsvakter, han gillade oss) och mycket ledsen och mådde väldigt dåligt. Och, som alltid är fallet då det gäller mycket fulla människor, så hade han svårt med tal, gång, logik, med mera. Bland annat ville han anmäla ordningsvakterna för "Förtryck av polisarrest". Kollegan påpekade att man borde ha en filmkamera för att spela in och senare kunna visa för personer hur de blir när de dricker för mycket. Det hade antagligen haft en stark individualpreventiv effekt...

Sen finns det som sagt de som dricker oavsett vilken dag eller vilken tid på dygnet det är. Vi grep en man som närmade sig de åttio i ett relationsärende som helt och hållet drevs av parets gemensamma alkoholmissbruk. De hade varit tillsammans i tjugo år, och kommer antagligen att fortsätta att vara tillsammans efter att mannen släpps och ärendet läggs ned (jag gissar att kvinnan kommer att ta tillbaka anmälan igen). Mannen var medveten om att det var drickandet som hade gjort att han grälat med (och hotat) kvinnan, men då jag försökte förklara att han inte borde dricka någon alkohol om han inte kan kontrollera sig då han är full, så svarade han rappt att han hade gjort det för sin sambos skull, för om inte han hade druckit upp hälften av lådvinet som hon hade köpt så hade hon druckit allt själv, och då hade hon mått jättedåligt efteråt...

Och ja, jag både dricker alkohol själv och bjuder andra på alkohol hemma eller ute. Men med tanke på hur mycket lidande alkoholen orsakar så hade jag ändå gärna sett en betydligt restriktivare lagstiftning...

Attityd

I grunden skall polisens agerande och myndighetsutövning naturligtvis baseras på en objektiv tolkning av lagen och situationen, och bara det faktum att en person har en dålig attityd skall inte påverka hur han eller hon behandlas av ordningsmakten. Både lagen och polisens uppgift ger dock med nödvändighet utrymme för tolkningar hos den enskilde polismannen. Och en persons attityd påverkar alltid bedömningen av situationen.

Ett klassiskt exempel är när man väljer att omhänderta berusade personer (enligt LOB). En person skall omhändertas om han/hon på grund av sin berusning anses inte kunna ta hand om sig själv, eller vara en fara för sig själv eller för någon annan. Då spelar inte bara berusningsgraden roll, utan även beteendet och attityden. En berusad person som är aggressiv och utåtagerande utgör naturligtvis en större fara för både sig själv och andra än en person som är lika full, men lugn och kontrollerad. Det kan därför vara helt korrekt att omhänderta/"lobba" en berusad person som har ett stökigt beteende. Samtidigt måste detta ske av rätt anledning. Det räcker naturligtvis inte att personen är full och uppkäftig/otrevlig mot polismannen i fråga, bedömningen skall göras objektivt och professionellt. Men gränsdragningarna kan bli svåra, då en person som har dålig attityd mot polisen tenderar att vara allmänt stökig och bråkig.

Det behöver inte ens handla om att vara aggressiv eller stökig. I slutet av ett nattpass i helgen träffade vi på en person som först var helt okontaktbar, men sedan vaknade upp och kunde gå relativt obehindrat. Vi försökte genom att prata med honom få en kvittens på att han var kapabel att ta hand om sig själv, men han ville inte prata med oss överhuvudtaget och svarade ifrågasättande och undvikande. Eftersom vi inte fick den känsla som vi letade efter (och hoppades på) av att han skulle kunna ta sig själv hem, så lobbade vi honom. Det är möjligt att han med en annan attityd hade lyckats övertyga oss om att han skulle kunna ta hand om sig själv om han hade försökt med det, men det helhetsintryck vi hade att jobba med gjorde att vi inte kände att vi hade något annat val än att omhänderta honom för att inte riskera att han råkade illa ut. Detta var naturligtvis inte särskilt populärt, och personen var uppenbart missnöjd med vårt beslut...

Även behandlingen då man väl är gripen påverkas naturligtvis av en persons attityd. En stökig person kan t.ex. bojas för att förebygga bråk och flyktförsök. Jag var i helgen med om att flytta en person ifrån en vanlig arrestcell till en LOB-cell (som är helt kal och varken innehåller säng, toalett, bord, m.m. utan bara en madrass på golvet) för att personen vägrade att sluta banka på dörren och väggarna. Det störde de personer som försökte sova i de angränsande cellerna (och cellerna bredvid LOB-cellen var tomma). Hans attityd gjorde att han fick en betydligt obekvämare natt. Sen får jag erkänna att jag inte är så hundraprocentigt professionell att jag inte ibland påverkas och blir irriterad över väl provocerande attityder. Personen som jag och en kollega med våld flyttade till en LOB-cell började att inifrån cellen skrika vad han tänkte göra med min familj då han kom ut (varför är det alltid familjen dom skall ge sig på...?). Efter ett tag tröttnade jag och öppnade celldörren och frågade vad han ville. Då försökte han visserligen beordra mig att hämta saker åt honom, men det kom inga fler hot medan jag stod framför honom. När jag förklarat att jag inte tänkte hämta det han ville ha så stängde jag dörren. Och så fort dörren var låst, så började han spotta, skrika och hota igen... Och mitt och kollegans beslut att inte hämta det mannen ville ha berodde nog egentligen helt och hållet på att vi inte gillade hans attityd...

måndag 21 mars 2011

Hedersvåld?

För någon vecka sen var jag och min kollega på ännu ett av alla "lägenhetsbråk". Den gången var det dock inte en man som slog sin hustru/sambo, utan en bror och en syster som hade slagits, båda dock vuxna. Jag pratade med den mycket upprörda och förtvivlade tjejen, medan min kollega pratade med killen, som även han var ledsen och upprörd. Som vanligt så fanns det kritiska detaljer som skiljde sig åt i deras berättelser, som t.ex. vem som hade börjat att använda fysiskt våld, men det framkom i alla fall tydligt att konflikten berodde på att systern kände att brodern konstant trakasserade henne (verbalt) och talade illa om henne till deras gemensamma föräldrar. Även brodern själv berättade att han brukade pika sin syster i något sorts uppfostrande syfte eftersom han hade åsikter om hur hon betedde sig. Dessa kommentarer hade gjort att systern inte ville veta av sin bror, och när brodern t.ex. ville hälsa på henne så ignorerade hon alltid honom. Till slut så rann det över för de två inblandade syskonen, och de hamnade i regelrätt slagsmål.

Det var inte aktuellt att gripa någon, eftersom det var första gången det hände och ingen hade ont eller några skador (förutom ett rivmärke i broderns ansikte). Polisiärt, så blev det för mig och min kollega bara frågan om att ta upp var sin anmälan om misshandel/ringa misshandel (anmälan/"motanmälan") eftersom båda de inblandade uppgav att den andre hade startat slagsmålet. Dessa anmälningar kommer med största sannolikhet att läggas ned. Däremot lade vi ned ganska lång tid på att försöka prata med de inblandade parterna. Själv kände jag stor sympati för tjejens situation. Även om hon inte hade varit utsatt för något våld (tidigare) så var det helt klart att hennes bror hade försökt "uppfostra" henne genom åsikter, kommentarer och pikar. Dessutom tolkade jag det som att det inte handlade om att hon gjorde något som var skadligt för henne eller någon annan, utan att hon inte levde upp till de normern som hennes bror uppfattade som korrekta. Tjejen själv upplevde att hon bara ville ha ett "svenskt" liv och att det inte accepterades av brodern. Jag har själv extremt låg tolerans för allt som kan kopplas till "hederskultur", att familjemedlemmar skall styra och kontrollera hur flickor och vuxna kvinnor lever sina liv. Brodern verkade inte vara en elak människa. Han var ledsen och frustrerad över att han inte kunde prata med sin syster och över att de hade bråkat, men såg först inte problemet med att han hela tiden hade åsikter om hur hon levde sitt liv. Efter ett längre samtal, där jag även fick hans far att säga till honom att sluta kommentera systerns agerande, så kändes det som om jag fick honom att förstå att det enda sättet för honom att i framtiden kunna få en fungerande relation med systern var att inte försöka påverka hur hon lever sitt liv. När vi väl lämnade lägenheten kändes det som om vi kanske hade lyckats dra ett strå till stacken för att familjen skulle fungera bättre i framtiden. Man kan ju alltid hoppas...

fredag 18 mars 2011

Sorg och empati

Några av våra bilar är sen kanske ett halvår tillbaka utrustade med defibrillatorer, eller "hjärtstartare". Sedan dess får polisen, liksom även brandkåren, de larm som går till sjukvården när någon sjunker ihop livlös. I slutet av ett nattpass nyligen, så fick vi ett sådant så kallat "SALSA-larm" (Saving Lives in Stockholm Area) i Rinkeby. Vi var redan i trakterna kring Solna, så när vi väl kom fram så var brandkåren redan på plats. Normalt är det då ingen idé för oss att gå in, vi kan inte tillföra något då de redan har börjat HLR med sin defibrillator, men eftersom en anhörig betedde sig aggressivt emot en brandman som befann sig utanför, detta då han tyckte att ambulansen dröjde för mycket, så stannade vi kvar. När ambulanspersonalen anlände så följde vi med dem in i lägenheten. Förutom brandmännen som utförde HLR, fanns där kanske 20-25 personer, alla anhöriga. De var mycket ledsna och oroade, de flesta grät och några av dem skrek ut sin sorg och förtvivlan. Vi hade följt med för att säkerställa att sjukvårdspersonalen skulle kunna arbeta i fred, men trots den synbart kaotiska miljön så visade det sig att de inte hade behövt vår hjälp. Med undantag för mannen utanför så var de anhöriga bara förtvivlade, inte aggressiva, och ingen störde ambulanspersonalens arbete. Vi fick kontinuerliga frågor om hur det gick med försöken att få liv i kvinnan, men kunde bara svara att vi inte visste mer än att de fortfarande försökte. Efter ett tag tog ambulanspersonalen med sig kvinnan till sjukhus, men prognosen verkade dyster då det verkade som om inget de hade gjort dittills hade gett något resultat. Vi stannade ett tag till och erbjöd oss att köra kvinnans man till sjukhuset eftersom de anhöriga var oroade för hans hälsa. Han ville dock stanna kvar, så efter ett tag lämnade vi.

Då vi kom upp till bostaden efter att ha blivit bemötta negativt utanför så var jag beredd på att hantera en stökig situation, och det var också närmast kaotiskt i lägenheten där människor skrek och slog i golv och väggar. Därför tog det ett tag för mig att se att det bara rörde sig om djup oro, sorg, och förtvivlan, och att ingen (som jag nämnde) försvårade vårdpersonalens arbete. När jag successivt mentalt ställde om ifrån vad jag trodde skulle vara en ordningshållande roll till att bara finnas till hands i den mån det var möjligt för att stötta i sorgen så blev jag också på ett helt annat sätt medveten på ett känslomässigt plan om de anhörigas smärta. Och den egna sorg och medkänsla som det fick mig att känna gjorde det också naturligare för mig att visa empati med de lidande anhöriga. Med tanke på att de var så pass många där så fanns det dock alltid någon som kunde stötta dem som hade det jobbigast. Så efter att de anhöriga hade nekat till vårt erbjudande om att få dit en imam eller någon annan person som kan ge psykosocialt stöd i svåra stunder, så fanns det dock inte så mycket vi kunde hjälpa till med.

För mig blev hela situationen en påminnelse om hur mycket empati, en otroligt viktig och grundläggande mänsklig känsla, är beroende av en situation och ens egen roll i situationen. Och hur viktigt det är att man kombinerar strävan efter att bibehålla sin empati på en hög nivå med att ha egna moraliska ställningstaganden som guidar en i de situationer där man kanske inte kommer att hinna eller vara kapabel till att komma i kontakt med sin empati.

onsdag 16 mars 2011

Svåra lägenhetsbråk

Det är relativt vanligt att man får åka på olika former av bråk i bostad. Dessa är dock allt annat än rutinärenden. Ett jobb som ropas ut som ett "lägenhetsbråk" kan vara allt ifrån en granne som misstagit TV:n för ett slagsmål till ett mord. Relativt ofta är det högljudda gräl som inte har lett till några hot eller något handgemäng, vilket naturligtvis inte föranleder några rättsliga åtgärder ifrån vår sida. Det är även ganska ofta direkt tydligt att en man har slagit en kvinna, och att hon är rädd och förtvivlad. Då grips mannen och kvinnan förhörs ingående, ett förhör som gärna åtminstone delvis filmas. Dessutom vidtas alla åtgärder som behövs för att t.ex. dokumentera skador, få tag på och förhöra vittnen, med mera (så kallade långtgående förstahandsåtgärder). Sen finns det ett antal svåra fall där det är tydligt att parterna har slagits, men ofta otydligt exakt vad som har hänt och vem som har gjort vad. Man tar då naturligtvis upp en anmälan, men den svåraste frågan brukar vara om någon skall gripas, och föras till polisstationen eller ej. Man har då att balansera behovet av att se till att parterna skiljs åt så att inte den mest utsatte behöver fortsätta vara rädd för fler attacker eller få sin version av händelsen påverkad av den andre, med behovet av att inte på lösa grunder utsatta någon för den integritetskränkning som ett gripande innebär. De flesta relationsbråk är ju emellan man och kvinna, och om någon grips så är det nästan alltid mannen. Främst då det är mycket vanligare att mannen är den som slår, men kanske även då man hellre griper mannen i en oklar situation eftersom kvinnan nästan alltid är mer utsatt.

Jag och en kollega var på ett lägenhetsbråk nyligen. Det var uppenbart att de hade bråkat, men ingen ville anmäla den andre. Båda var fysiskt helt ok, och ingen behövde någon sorts vård. Självklart hade båda druckit. Mannen gav en översiktlig bild av händelseförloppet som bekräftade att de hade slagits men inte tydliggjorde vem som hade gjort vad, och kvinnan berättade ingenting. Både uppgifter ifrån anmälaren och känslan efter att ha pratat med kvinnan och mannen var att det var kvinnan som hade blivit mest slagen och hade varit mest utsatt. Hon ville dock absolut inte att mannen skulle bli gripen. Och utan kvinnans medverkan så hade vi ingenting som visade på att det var mannen som startade och var mest aktiv i slagsmålet. Efter mycket om och men beslutade vi oss för att inte gripa mannen. Då det var oklart vad som hade hänt och vi inte trodde att ett gripande skulle leda utredningen framåt och då det dessutom var tydligt att kvinnan tvärtom vill ha kvar mannen hos sig kändes inte den integritetskränkningen motiverad. Vår insats stannade vid att ta upp en anmälan om misshandel och att försöka prata med de inblandade parterna om deras situation och deras valmöjligheter. Jag gjorde det tydligt för mannen att han skulle löpa en väldigt stor risk att bli gripen om bråken skulle fortsätta och vi pratade ganska länge om hur drickandet och bråkandet riskerade att ställa till det för vad han själv såg som sina viktigaste prioriteringar, hans dotter och hans jobb. Sedan lämnade vi. Väl inne på stationen när vi avrapporterade ärendet så bar jag med mig ett gnagande tvivel som sa att vi kanske borde ha gripit ändå. Men jag hade antagligen ifrågasatt vårt beslut om vi hade gjort tvärt om också...

onsdag 9 mars 2011

Kvinnomisshandel, ett spädbarn och ett oväntat återseende

Efter att redan ha varit på ett snatteriärende, ett klotterärende (ja, de jag skrev om i förra inlägget), och ett inbrott i radhus (där de modiga tjuvarna stal en 104-årings smyckessamling) var vi på väg till stationen för att skriva av oss. Då går det ut ett pågående bråk i lägenhet, och det skall dessutom finnas två små barn i hemmet. Vi ligger närmast, så vi hugger självklart på jobbet. På vägen fram får vi reda på att mannen som skall ha bråkat är på väg ned, och att han har tagit med sig ett litet barn ifrån lägenheten. Mycket riktigt, när vi anländer ser vi mannen utanför byggnaden med ett spädbarn i famnen. Det riskerar naturligtvis att göra situationen väldigt mycket mer komplicerad. Barnets säkerhet är i det läget det enda som betyder något, och samtidigt som man vill se till att få bort det ifrån den våldsamme och labile mannen så fort som möjligt så vill man absolut inte riskera att stimma upp en reaktion så länge han fortfarande bär på bebisen. Det problemet löste sig dock direkt, så fort vi klev ur bilen så går mannen fram till min kvinnliga kollega och lämnar över spädbarnet, en liten sjumånaders pojke, till henne. Även i sitt aggressiva och alkoholpåverkade tillstånd så måste han ha uppfattat en trygghet i kollegan som gjorde att han lämnade över vad som visade vara hans egen bebis (som han dock inte hade vårdnaden om) i hennes vård. När mannen är själv så ser jag till att få in honom bak i bilen. Som tur är anländer en bil till, och kollegorna kan ge sig upp till lägenheten för att ta reda på vad som hade hänt. När jag ringer upp för att få information så får jag reda på att mannen är misstänkt för att ha slagit sin ex-flickvän (barnets mamma), och jag informerar honom då om att han är gripen för misshandel och att han kommer att få följa med oss till polisstationen. Mannen, som är berusad och pendlar mycket i humöret, gör inget motstånd även om han hävdar att han inte har gjort något. Han säger även något om att Sverige har bra poliser. Dessutom pratar han osammanhängande om att några skall ha försökt döda honom nyligen. Jag tycker mig känna igen mannen, men kan inte placera honom. När han väl är avvisiterad och instoppad i en arrestcell och vi skriver på ärendet får jag reda på mannens namn av kollegan som skrev in honom. Först då ramlar poletten ner, det är samma man som jag genomblodig brottade in i polisbilen för mindre än två veckor sedan! Jag förstår fortfarande inte att jag inte kände igen honom direkt, även om han var helt genomblodig sist. Det stör mig, och jag undrar vad det beror på...

Jag vet inte vad man skall dra för lärdom av den här händelsen. Visst känns det lite tråkigt att mannen jag hjälpte nu är misstänkt för ett brott som jag tycker väldigt illa om. Det är ofta så att saker händer som kan göra att de positiva upplevelser man är med om i jobbet kan urholkas. Kvinnan man försökt hjälpa ifrån sin misshandlade make återvänder till honom så fort han blir släppt och blir slagen igen. Inbrottstjuvarna som man till slut har fått tag på släpps ut av åklagaren eller rätten och fortsätter direkt sitt dagliga "arbete". Missbrukaren man har hjälpt till vård hittar man i ännu värre skick nästa gång. Men jag antar att det ända sättet som man kan tänka på är att på varje enskilt jobb, i varje enskild situation, försöka göra sitt bästa för att det skall bli så bra som möjligt. Ibland innebär det att hjälpa den man har att göra med, ibland innebär det att gripa den man träffar på (men även gripandena har ju som syfta att hjälpa andra). Om man lämnar ett jobb och känner att man gjorde så mycket man kunde för de inblandade och det dessutom gick bra vid det tillfället, då får man vara glad och nöjd. Sen, allt det där som man inte har möjlighet att påverka, det får man helt enkelt släppa...

tisdag 8 mars 2011

Polisens jobb att uppfostra?

I jobbet som polis i yttre tjänst möter man regelbundet människor som så att säga gör livsval som inte är särskilt bra, som antingen saboterar deras eget eller andras liv (eller naturligtvis ofta båda delarna). Det är för mig naturligt att vilja ta chansen som mötet innebär för att försöka resonera kring och påverka de här dåliga valen. Tyvärr så får det dock antagligen väldigt sällan effekt. Alkoholisten som ännu än gång har druckit för mycket lyssnar oftast till mina resonemang om varför han borde dra ned på alkoholen, och kanske till och med lovar att göra det, men jag har inga illusioner om att det faktiskt kommer att hända... I mötet med en kvinnomisshandlare är det viktigaste att få honom att prata för att kunna utreda brottet, och att ha åsikter om hans agerande kan vara direkt kontraproduktivt. Och vad gäller rånarna och inbrottstjuvarna är det sällan meningsfullt att ens försöka förklara vilka effekter deras handlingar får på andra människors liv, det vet dom redan om, men struntar i. Visst finns det tillfällen när mindre allvarliga brott har begåtts av relativt färska och ovana förbrytare som man kan försöka hålla ett förmanings- och konsekvenssamtal, men oftast är det helt enkelt inte vår uppgift att uppfostra vuxna människor...

Alla vi möter är dock inte vuxna människor, och med barn är det en annan fråga. Faktum är att varje gång man får åka på "lulare", barn som normalt har gripits för snatteri eller stöld i butik, är det en utmaning att hitta rätt nivå på förmaningssamtalet som hålls i samband med att barnen lämnas över till sina föräldrar. Om föräldrarna och barnen verkar ta det hela med en klackspark så försöker man strängt förklara hur fel det är att stjäla och hur barnen kan förstöra möjligheter för sig själva till t.ex. jobb samt prata om risken att snatterierna går över i grövre brott. Vanligare är dock att barnen redan är förtvivlade och föräldrarna upprörda, och då blir rollen snarare att trösta och att förklara att även om det de har gjort är fel, så är det inte jordens undergång, det viktiga är bara att de inte gör om det för då kommer det inte att på något sätt sabotera deras möjligheter till vad de än må vilja göra framöver. Ibland får man t.o.m säga till en förbannad förälder att lugna ned sig och inte vara så hård mot sitt barn. Och det utan tvivel effektivaste för att förhindra att barnet fortsätter att snatta är tvärtom när t.ex. mamman lyssnar på vår berättelse och våra förmaningar utan att skälla och det börjar rinna tårar ifrån ögonen på henne och hon sedan lugnt frågar "Varför?"... Den skammen som barnet känner då, och den lektion som det ger, kan ingen utskällning åstadkomma.

Jag och min kollega åkte på ett snatteri i butik häromdagen. Det var en 17-årig kille, som troligtvis pushad av en kompis, stal en klocka och åkte dit. Han var helt ostraffad och blev väldigt bekymrad över vad som skulle hända. Vi pratade med honom en hel del, både medan vi letade efter hans vårdnadshavare och då hon var närvarande. Vi kände nog båda två att vi hade nått fram hyfsat väl med budskapet, men jag blev ändå helt tagen på sängen när jag efter att ha skakat hand med vårdnadshavaren skall ta killen i hand och han i stället ger mig en kram. Jag har svårt att tänka mig ett bättre kvitto på att samtalet var lyckat... Senare samma kväll var det dags för ett nytt förmaningssamtal, den här gången med en betydligt yngre kille som begått ett grövre brott, han hade klottrat på ett antal olika ställen i sitt närområde. Där ville pappan, som tyckte att vårt rättssystem var alldeles för snällt och tandlöst att jag skulle skälla ut honom. Jag "skällde" naturligtvis inte, men höll en längre utläggning om vad konsekvenserna av hans handlande kunde bli för honom, familjen och samhället. Killen höll naturligtvis med om allt jag sa och föräldrarna verkade nöjda, men min känsla efter att ha avslutat samtalet var ändå att den unge gärningsmannen antagligen är ute klottrar igen så snart han tror att han kan komma undan med det... Man kan inte lyckas jämt...

onsdag 2 mars 2011

Blod, våld och tystnad

Det är i slutet av passet för någon dag sedan. Vi har avslutat tidigare avrapportering och jag styr mot Rinkeby Centrum. Då vi passerar en restaurang/pub som ligger precis utanför centrum ser vi en man som håller på att försöka ta sig upp ifrån alla fyra. Vår omedelbara slutsats är att han har druckit för mycket alkohol och behöver hjälp och vård (en LOB). Hur som helst skall vi naturligtvis undersöka saken, så jag stannar bilen och vi kliver ur. Då vi kommer fram till mannen har han ställt sig upp och går med relativt stadiga steg därifrån. Han är dock dränkt i blod. Hela huvudet är blodigt, och den tröja han bär under jackan har blivit så nedblodad att den skulle gå att vrida ur som en trasa. Vi försöker få honom att stanna och erbjuder oss att köra honom till sjukhus. Samtidigt inser vi båda att han har blivit utsatt för ett brott, vilket gör att vi även måste försöka utföra initiala utredningsåtgärder så gott som det går. Mannen själv vill inte veta av oss. Han säger sig inte behöva vår hjälp, och hävdar att han har ramlat och slagit sig. När vi försöker insistera på att han behöver vård blir han än mer otrevlig och aggressiv mot oss. De människor som finns runt omkring hävdar nästan samtliga att de inte sett något. Vi får i alla fall reda på av en anonym uppgiftslämnare att den blodiga mannen blivit nedslagen med vassa föremål här ute efter ett bråk som började inne på restaurangen.

Då det är lite bökigt att på två personer försöka hantera en genomblodig och stökig man som inte vill ha hjälp, och samtidigt försöka bedriva utredningsarbete ropar vi på radion att vi skulle behöva en patrull till till platsen. Medan kollegan är inne på restaurangen för att försöka få fler uppgifter så försöker jag övertala mannen att följa med oss till sjukhus. Han ger först med sig, men när jag hämtar sjukvårdsväskan för att lägga något på hans blödande huvud hinner han ändra sig och ger sig av mot busshållplatsen. Jag följer efter och ropar åt honom, men han växlar emellan att ignorera mig och att med uttrycksfulla ordval be mig lämna honom ifred. Då jag kommer fram har han klivit på bussen.

I det läget hade jag redan bestämt mig för att han skulle med oss, oavsett om han ville det eller inte. Jag brydde mig inte om att fundera på med vilket lagstöd som jag tänkte omhänderta honom, utan gick fram till busschaffören och fick stoppat bussen och öppnat dörrarna. Sedan gick jag in och drog av den blodiga mannen. Väl utanför försökte han slita sig loss, men jag höll kvar honom och bad kollegan komma hit för att lättare föra mannen tillbaka till bilen. Framme vid bilen vägrade mannen att kliva in utan fortsatte istället att vara ifrågasättande, aggressiv och otrevlig, så efter att ett längre tag försökt övertala honom att frivilligt sätta sig tvingades jag att med våld knuffa och trycka in honom i baksätet. Nu hade en patrull till anlänt, och de fick ta hand om att försöka få uppgifter om misshandeln medan vi körde mannen till Karolinska Sjukhuset.

Vi hade inte mer än hunnit ut ifrån Rinkeby när kollegan berättade att mannen plötsligt svimmade. Han blev helt okontaktbar och började andas ansträngt och snarkande. Vi åkte så fort vi kunde med blåljus och sirener till akutmottagningen på Karolinska, och bad LKC förvarna om att vi är på väg. Väl framme drog vi ut mannen ur bilen, och inom sekunder låg han på ett operationsbord i traumaavdelningen med ett 15-tal personer ifrån sjukvården runt omkring som jobbade med livräddande åtgärder.

Det visade sig att mannens inte hade några allvarliga skallskador, så troligtvis har han helt enkelt svimmat på grund av blodförlust och utmattning, kanske i kombination med att han druckit en del alkohol. Det var alltså ingen fara med honom när han väl kommit till sjukhuset och hade fått ett par påsar blod i sig. Om han däremot hade däckat i något dike, eller sittandes längst bak i bussen, så hade han kanske fortsatt att förlora blod och dessutom eventuellt haft svårt att få tillräckligt med luft på grund av chocken ifrån blodförlusten, något som den snarkande, ansträngda andningen tydde på. Och om han då inte hade fått hjälp i tid så är det möjligt att han inte hade varit i livet idag.

Vår insats kan alltså ha räddad mannens liv, även om han själv verkade tycka betydligt sämre om oss än om dem som slog sönder skallen på honom som han uppenbarligen inte ville gola på. Med ett undantag, så var det inte heller någon av alla dem som säkert hade sett hur bråket började inne på restaurangen som var beredd att berätta något. Det är inte så konstigt att det är svårt att utreda brott i Rinkeby... Däremot var det gott om folk som hade åsikter om att vi släpade med oss den blodige mannen. Som vanligt slängdes det förolämpningar och ifrågasättande kommentarer efter oss ifrån folk som tyckte att vi trakasserade honom och borde låta honom vara...