lördag 26 februari 2011

Barn som slår barn

För ett tag sedan då vi var på väg tillbaka till stationen för att skriva av oss två ärenden som vi varit på så gick det ut ett larm om en pågående misshandel, även denna gång i Tensta. Informationen ifrån operatören var väldigt oklar, vilket berodde på att anmälaren uppenbarligen var mycket ung och hade svårt att ge en tydlig redogörelse av vad som hände. Eftersom vi låg närmast avbröt vi färden mot stationen och tog jobbet. Då vi kom fram visade det sig att det var en tolvårig tjej som hade blivit nedknuffad i en snöhög och slagen av ett gäng jämnåriga killar. När någon av hennes kompisar sade att de var på gång att ringa polisen flydde killarna därifrån, dock efter att ha hotat flickan. Lyckligtvis verkade flickan inte fått några skador, och hon sa sig själv inte behöva hjälp av läkare.

Vi hade alltså ett fall av misshandel och olaga hot, där gärningsmännen är barn i 12-årsåldern. Det är helt uppenbart att det hela inte kommer att leda till några straffrättsliga påföljder, då straffmyndighetsåldern är 15 år. Polisutredningen kommer alltså snabbt att läggas ned. Dessutom händer den här sortens incidenter dagligen på i princip landets alla skolor, där mängder med barn utsätts för hot, våld och andra former av övergrepp eller mobbning. Skulle alla dessa fall hamna hos polisen, så skulle man behöva förstärka med tusentals nya ungdomsutredare...

För min del känns det dock väldigt viktigt att markera att barn är minst lika skyddsvärda som vuxna, och att deras utsatthet måste tas på allvar. Och, här kommer den centrala punkten, detta gäller ÄVEN när deras plågoandar är andra barn. Jag tycker att samhället har en tendens att bagatellisera gärningar som begås av barn mot barn. Barn kan vara väldigt grymma och elaka mot andra barn, och dessutom blir det allt vanligare med tung kriminalitet som rån och grova misshandlar bland barn som många gånger inte ens kan straffas juridiskt. Jag tycker själv att det straffrättsliga systemet behöver förändras vad gäller unga förövare, men givet att man får rätta sig efter de lagar som finns, så blir det i alla fall viktigt att brott som begås av barn rapporteras vidare till socialen, skolan och föräldrarna. Både för att fånga upp, markera mot och aktivt bekämpa brott hos barn och inte minst för att få in ett brottsofferperspektiv där det utsatta barnet får stöd och hjälp, och får känna att folk tar ställning för henne.

I vårt fall tog vi upp en anmälan, vilket försvårades av att flickans vänner som hade blivit vittnen till händelsen i varierande grad var rädda för att prata med oss. Varför det var så får bli en annan diskussion, men det kändes verkligen tragiskt att några av de små tolvåriga tjejerna var förskräckta över att behöva tala med polisen. Efter att först ha gjort vad vi kunde för att lugna ned flickorna så kunde vi i alla fall få de uppgifter vi behövde. Sen, efter att vi hade skrivit av oss ärendet, är det bara att hoppas att den FU-ledare som får utredningen på sitt bord ser till att informationen kommer vidare till de parter som faktiskt kan göra något med den, till skillnad ifrån polisen själva...

torsdag 17 februari 2011

Polisbrutalitet? Övervåld? Jag?

Jag antar att det finns någon sorts ödets ironi i att jag bara ett par dagar efter att ha skrivit om att jag nästan aldrig behöver använda våld får glåpord kastade efter mig för just våldsanvändning...

Det var precis i slutet av passet, och vi cirkulerade i Tensta då vi får syn på en stillastående bil som verkar misstänkt. Det sitter fyra unga män i den, och en snabb slagning ger att den är körförbudsbelagd och ägs av en annan ung man som förekommer flitigt i våra register. Hela situationen luktar kriminalitet, en typisk inbrottsbil (det visade sig senare att de som satt där också var kända inbrottstjuvar). Det är självklart att bilen skall kontrolleras. Vi kliver ur och så fort vi går fram skockas ett antal andra ungdomar som hängt i närheten kring oss och bilen. Kollegan försöker få dem att lämna, medan jag går fram till förardörren och tilltalar han som sitter där. Jag använder en vänlig vänlig ton och får samma bemötande tillbaka, men jag hinner inte mycket mer än fråga honom om allt var bra innan han som sitter bak på förarsidan flyger ut och går emot mig hotfullt och snackar om att han skall "knulla min morsa" och att vi skall dra därifrån genast. Killen är inte särskilt stor, och jag tar tag i honom med vänsterhanden och trycker upp honom bilen och säger till honom att skärpa sig. Han skriker åt mig att släppa honom, och det blir genast en hetsig och aggressiv stämning. Medan jag håller killen med vänsterarmen börjar han som satt på förarplats att ifrågasätta varför jag håller i hans kompis och säga till mig att släppa. Jag påpekar för honom att jag bemötte honom schysst eftersom han bemötte mig schysst, och frågar honom vad han själv hade gjort om någon hade snackat om att knulla hans morsa. Då blev han faktiskt tyst ett tag... Men under tiden hade hela skocken med ungdomar som fanns i närområdet i princip inringat oss och de djärvaste var redan tätt framme vid mig och skriker åt mig att släppa killen. Kollegan hade självklart fullt upp på sitt håll under tiden, och jag blev tvungen att med min lediga hand knuffa bort den mest närgångna av de som ville "befria" sin kompis. Efter att ha skaffat mig lite utrymme drar jag upp OC-sprayen med min lediga högerhand och påpekar lugnt att den som kommer fram till mig igen kommer att sprayas. Det biter, de närmaste backar snabbt undan ett antal meter. Redan under det här skeendet hörde jag hur inte bara killens kompisar, utan även förbipasserande fällde kommentarer om att jag borde släppa den unge killen och om polisers elakhet och våld.

Nu anländer ett antal kollegor, vilket naturligtvis ger oss bättre kontroll på situationen. Då jag är distraherad av att prata med dem så gör killen jag håller, som konstant skrikit åt mig att släppa honom, plötsligt ett mer helhjärtat försök att slita sig loss. Jag drar ned honom på marken och sätter mig på honom och blixtsnabbt är även en kollega framme för att hjälpa mig och hon tar tag i hans ben. Vi har full kontroll på honom där han ligger på rygg, men ville vända honom på mage för att smidigare kunna boja hans händer bakom ryggen. Det krävde dock en större ansträngning och tog längre tid än jag hade räknat med, då han använde all energi han hade till att greppa ihop sina händer och försöka åla sig kvar på ryggen. Det tog mig ett tag att först dra loss hans händer ifrån varandra och sedan bända över honom på rygg (det hade antagligen varit mycket effektivare att fästa ena bojan direkt och sedan med hjälp av den vända på honom för att fästa den andra), och under tiden haglade skriken om övervåld och polisbrutalitet över oss ifrån alla de samlade ungdomarna. Några skrek även "Filma!" eller "Jag filmar!". Väl bojad reste vi på killen och satte honom bak i vår bil.

Nu går ett larm om en pågående biljakt i närheten efter en bil som precis lämnat ett inbrottsförsök, vilket leder till att alla kollegorna genast måste avvika för att hjälpa till (lyckligtvis leder denna insats tack vare bra jobb till gripanden). Vi själva genomförde ett avvisande på grund av ordningsstörning (Polislagens 13e paragraf) på den bråkige killen och körde honom till Hallonbergen. På väg bort lossade jag bojorna och han var överhuvudtaget mycket lugnare i bilen, kanske för att han inte längre hade någon att hävda sig inför. Då jag igen påpekade att han inte kunde tro att han kunde bete sig hur som helst och att jag inte uppskattade förolämpningar som drar in min familj så var han nästan ångerfull och sa att det inte var personligt, vi var poliser och han var kriminell så vi var menade att kämpa mot varandra...

Det är alltså möjligt att jag snart finns på YouTube som något sorts exempel på polisens brutalitet mot invandrarungdomar. Och det ironiska är att det är just de förbipasserande i Tensta, och kanske även de aggressiva ungdomarnas familjer, som får sina lägenheter länsade gång på gång av de här unga kriminella. De inbrott som de livnär sig på sker nämligen till en övervägande majoritet i de områden de växt upp i, Tensta, Rinkeby med mera, dels för att de har lokalkännedomen där och dels för att just människor med annan etnicitet än svensk mycket oftare förvarar stöldbegärligt gods som guld, smycken och kontanter hemma.

Ångrar jag då något av det jag gjorde? Jag kan inte säga att jag ångrar att jag tog tag i, och senare drog ned, bojade och avvisade killen som försökte driva bort oss med hot och förolämpningar, det finns gränser för vad man kan tolerera. Det jag däremot tycker var lite tråkigt var att resultatet av kalabaliken var att bilen vi skulle kontrollera aldrig blev kollad, eftersom de andra som satt i den hade sinnesnärvaron att låsa den och försvinna i den allmänna röran, och jakten på de andra inbrottstjuvarna drog iväg alla resurser. Så om han som var aggressiv och hotfull gjorde det som en undanledande manöver så lyckades den...

måndag 14 februari 2011

Var går gränsen för våldsanvändning?

Efter att ha jobbat hela helgen, och eftersom jag, till skillnad ifrån alla firande par, inte varit uppbokad av något annat än ett kampsportspass under måndagskvällen tänkte jag ta tillfället i akt att skriva och reflektera lite. Det har faktiskt hänt ett par saker under helgpassen som av olika anledningar varit tillräckligt intressanta att skriva om, men jag börjar med lite funderingar kring våldsanvänding...

Jobbet gick ut som att en man besökte sin ex-flickvän som han tidigare hade blivit dömd för brott mot (och haft besöksförbud mot) på ett stödboende, och att personalen ville få hjälp med att få honom därifrån, då han inte var välkommen. Det var visserligen inte vi som fick jobbet, men eftersom kollegan kopplade vem det rörde sig om och visste att han kunde bli våldsam, så ropade vi upp oss själva och åkte med. Med hjälp av kollegans information kopplade även jag ihop att det rörde sig om en man för vilken det hade startats en större insats en annan dag då jag jobbade. Då hade han också befunnit sig på stödboendet, och ett antal patruller inklusive piketen kallades dit för att han enligt uppgift skulle vara väldigt stor, stark och våldsam. Det visade sig att den situationen inte var så farlig som det verkade då jobbet gick ut, och den löstes smidigt med kommunikation av duktiga kollegor, men det var något som jag la på minnet.

Tillbaka till helgen, på väg fram ringde jag till anmälaren, som var personal på boendet, och fick reda på att situationen var relativt lugn. Mannen verkade enligt anmälaren vara där med ex-flickvännens medgivande. Han var dock ändå inte välkommen på stödboendet enligt anmälaren, då han skrämde både de boende och personalen. Men eftersom han var väldigt labil och kunde vara mycket aggressiv och hetsig och dessutom var stor och stark, så var det ingen i personalen som vågade säga till honom att lämna. Alla var rädda för honom, och han uppfattades som mycket hotfull och kapabel till att använda grovt våld.

Då vi kom fram och gick in i lägenheten så bad vi ex-flickvännen att lämna för att prata i lugn och ro med kollegorna, och vi stannade för att prata med mannen. Jag gick fram för att försöka prata med honom, men han blev genast väldigt arg och aggressiv och började skrika åt oss att lämna. Han var tydligt påverkad av alkohol. Då stod jag emellan sängen och TVn i den lilla lägenheten, och kollegan stod bakom mig (det var väldigt trångt). Mannen fortsatte att skrika och försökte spänna ögonen i mig samtidigt som han gick fram emot mig tills hans huvud var några decimeter ifrån mitt. Det skakade i armarna på honom, han tuggade nästan fradga, och var väldigt hotfull. Det är svårt att säga om det var okontrollerat raseri eller om det fanns ett kalkylerat försök att skrämma ut oss, han var ju uppenbarligen van vid att folk brukade vara rädda för honom.

Här hade jag min första möjlighet att använda våld. Mannen var så pass hotfull både verbalt och till kroppsspråket då han kom emot mig, och kom så pass nära, långt innanför slag/spark avstånd, att det absolut hade varit försvarligt att ta till våld. Genom att stå kvar riskerade jag helt klart att han skulle få slå första slaget. Jag hade självklart kunnat knuffa mannen bakåt, men det hade inte löst situationen och jag bedömde att risken var stor att han då skulle börja veva på avstånd, och då föredrar jag faktiskt att vara nära om det brakar loss. Han var visserligen säkert 30-40 kilo tyngre än mig, men det var definitivt inte bara muskler och han verkade inte vara någon fighter så jag var rätt säker på att jag hade fått ned honom på backen själv ( kollegan nådde som sagt inte fram då det var för trångt), men om jag hade försökt så fanns det en stor risk att sängen, TVn, eller något annat i lägenheten hade rykt, och det var ju ex-flickvännens lägenhet. Av den anledningen kändes det även onödigt att spreja... Dessa anledningar, tillsammans med en grundläggande inställning att jag alltid ser det som ett misslyckande om man tvingas använda våld mot en person, gjorde att jag istället stod lugnt kvar och pratade.

Jag kunde naturligtvis även ha backat tillbaka, men förutom att det inte riktigt ligger för mig och att jag ville visa honom att det inte hjälpte att vara hotfull, så hade det bara löst situationen om han själv hade följt med ut, och han ville ju bara ha ut oss. Så jag valde att stanna kvar. Sen är jag medveten om att anledningen till att jag överhuvudtaget hade valet att stå kvar tillgängligt var att jag visste att jag kunde ta en tjuvsmäll, jag var dessutom beredd på det och har som kampsportare inget emot lite handgemäng. Och om han verkligen hade fysiskt attackerat, ja då hade jag naturligtvis försökt slänga honom i backen oavsett vad som gick sönder, men det var som sagt något jag ville undvika om det gick.

Han lugnade sig dock efter ett tag, men jag nådde aldrig fram med kommunikationen, så jag lämnade över till kollegan som lyckades en aning bättre. Dock inte så bra att han gick med på att lämna lägenheten. Han gick istället ut på balkongen och rökte. Efter att kollegan försökt övertala honom att komma ut ett bra tag kom nästa möjlighet att använda våld. Vi hade ett jobb att göra, och kunde knappast stanna där hela passet. Vid det laget fick vi dessutom reda på att även ex-flickvännen faktiskt ville att han skulle lämna (hon hade varit rädd för honom) så det var helt solklart att han skull med. Även här blev det en balansgång. Han hade insett att han inte kunde skrämma oss, så han var inte lika extremt hotfull längre, men fortfarande labil och aggressiv, och under hela tiden haglade det allsköns förolämpningar och kränkande tillmälen över oss. Genom en blandning av tålamod och bestämdhet, så lyckades vi dock leda ut honom utan att behöva brotta ned och boja först, men jag kan erkänna att tålamodet började tryta mer och mer. När vi väl ledde ut honom (vi avvisade honom ifrån lägenheten och LOBade honom utanför) och han slängde en förolämpning efter en av de kvinnliga kollegor som hade pratat med ex-flickvännen så höll det på att brista för oss, då var vi ute i korridoren och där hade inget gått sönder av lite brottning, men professionalismen vann...

Efter att ha behövt lyssna på hans förolämpningar hela vägen in till stationen så kände jag dock att jag nästan ångrade mig... Och väl inne på stationen så gav jag honom betydligt stramare tyglar, vilket han surt ändå fann sig i. I slutändan stoppade jag in honom i en LOB-cell och kollegorna skrev på hemfridsbrott och ofredande.

I backspegeln så kan man konstatera att jobbet egentligen slutade så väl det kunde, vi fick iväg honom utan att behöva bunta ihop honom eller förstöra möblemanget i ex-flickvännens lägenhet. Det innebär inte nödvändigtvis att alla beslut jag tog var de bästa. En kollega påpekade att han kunde ha haft en kniv på sig, vilket hade gjort det nära avståndet som jag annars är så bekväm med ifrån kampsporten livsfarligt. Visst, det var inte särskilt sannolikt med tanke på hans beteende och klädsel (träningsbyxor och luvtröja), men ändå inte omöjligt. Sen, ju mer irriterad jag hann bli, speciellt då efter att han hade förolämpat vår kvinnliga kollega, så ifrågasatte jag i min frustration om jag inte hade varit väl snäll mot honom. Jag kan erkänna att jag på sätt och vis ångrade att jag inte tog chansen att dänga honom i backen då jag hade den, trots att jag vet att den sortens tankar inte är ok. Det finns ändå något intressant i motsättningen emellan att våldsanvändning faktiskt ger en adrenalinkick som jag måste erkänna att jag gillar och det faktum att jag ändå av etiska och praktiska skäl gör allt jag kan för att undvika att bruka våld mot någon. Kontentan är i alla fall att jag väldigt sällan behöver använda våld, och det är jag naturligtvis nöjd med.

fredag 11 februari 2011

Råninsats

I förrgår hade vi utbildningsdag. Dagen spenderades med ett planspel, en simulerad råninsats. Dynamiken i spelet, och "spelledarna"/befälens kommentarer och genomgångar gjorde att dagen kändes lärorik och konstruktiv. Det vi dock inte hade väntat oss var att vi igår, då vi var ute och jobbade igen, skulle hamna i en verklig råninsats som hade väldigt många paralleller med planspelet. Dessvärre var en av de centrala skillnaderna mellan spelet och verkligheten att den verkliga insatsen inte slutade med att gärningsmännen greps, trots att det kändes som om insatsen var väl genomförd och det som kunde göras också gjordes. Där insatsen tar slut fortsätter dock ett intensivt utredningsarbete (som påbörjats med långtgående förstahandsåtgärder på bland annat brottsplatsen). Jag väljer dock att inte skriva något mer om varken insatsen eller utredningsläget för att inte riskera att på något sätt kompromettera utredningen. Men ett är säkert, det faktum att gärningsmännen inte grips i samband med brottet innebär inte på något sätt att de går säkra.

torsdag 3 februari 2011

Försvunnen målsägare

Utan att gå in på detaljer om vad det rörde sig om för jobb, så tänkte jag berätta om en incident där vi valde ett praktiskt sätt att försöka hantera det faktum att en målsägare troligtvis var i landet illegalt.

Det brott som personen i fråga hade blivit utsatt för, som del av en grupp, var inte särskilt grovt och hade inte lett till varken fysisk, psykisk eller ekonomisk skada. Det var dock fråga om ett brott, och skulle beivras, så vi tog upp en anmälan. När vi skulle inventera målsägarna märkte vi först att en person saknades. Det framgick då att personen i fråga själv hade lämnat för att att undvika risken att få problem med tanke på sin legala status i landet. Han kallades dock tillbaka av de andra målsägarna och identifierades för att föras in i ärendet. Då vi på station insåg att han riskerade utvisning ställdes vi inför ett dilemma. Han hade naturligtvis rättigheter som målsägare som enbart kunde tas tillvara genom att han fanns med i utredningen. Samtidigt var brottens beskaffenhet sådant att han ändå inte skulle få något skadestånd eller på annat sätt signifikant tjäna på att vara målsägare. Och även om vi inte hade någon avsikt att agera på det faktum att han för tillfället var i landet illegalt, så kunde vi inte veta att ingen nitisk person senare i rättskedjan skulle göra det. Så vi kom fram till att det bästa vore att se till att han försvann ifrån utredningen. Sagt och gjort, han fördes aldrig upp som målsägare, och informerades själv om varför vi valde att göra så, och han var naturligtvis glad över vårt beslut.

Det är inte så att jag tror mig ha rätt att bestämma att en person får stanna i Sverige trots att det finns ett utvisningsbeslut. Och ibland måste jag acceptera att polisen kan vara ett verktyg för att upprätthålla lagar som jag själv inte gillar, utlänningslagen är ett sådant exempel. Men en sak är helt klar för mig, om en person blir utsatt för ett brott, så skall inte den kontakt med polisen som det föranleder behöva leda till att personen skall vara rädd för att bli omhändertagen för förvarstagning och utvisning. Det skulle göra papperslösa rättslösa. På samma sätt som en papperslös måste kunna söka vård utan att riskera att bli omhändertagen måste han eller hon kunna berätta om ett brott man har blivit utsatt för utan att i samband med det riskera att omhändertas. Allt annat vore helt vansinnigt.

onsdag 2 februari 2011

Alla dessa LOBar

Lagen om vård av berusade (LOB) syftar till att hjälpa personer som är så berusade eller påverkade att de inte kan ta hand om sig själva. Och då vi påträffar en LOB så är standardförfarandet för oss alltid att erbjuda denne möjligheten att få hjälp på TNE/Beroendeakuten där han/hon både kan få vila och ta igen sig, erbjuds medicinsk vård om det behövs, och kan få hjälp med sitt missbruk. Nu är det ju inte alla som hamnar på TNE, endast de som är "vårdmotiverade" körs dit. De som inte vill åka till TNE eller som är bråkiga och stökiga hamnar i stället i fyllecell på polisstationen.

Själv tycker jag att det är helt ok att åka på LOBar, något som vi får göra ganska ofta. Ofta får man trots berusningsgraden en direkt respons på att man kan hjälpa en medmänniska som befinner sig i en riktigt risig situation. Dessutom kan det vara trevligt att snacka lite med personen i fråga på vägen till TNE. Så är det dock naturligtvis inte alltid, vissa LOBar vill absolut inte omhändertas och kan behöva lirkas med en del för att fås att överhuvudtaget följa med. I de lägena möts man inte direkt av någon tacksamhet, men å andra sidan kan uppgiften att få med personen utan att behöva använda något våld vara stimulerande på sitt eget sätt. Och det brukar nästan alltid gå bra (om man undantar bärande/släpande...).

Ibland blir det dock väl otacksamt. Vi hade precis en LOB, som vanligt upphittade av SLs ordningsvakter, som gjorde allt hon kunde för att försöka gå oss på nerverna. Hon hade däckat på tunnelbanan, och när ordningsvakterna bad henne lämna så hade hon varit aggressiv och utåtagerande mot både dem och vanliga resenärer, så hon LOBades. Då jag kom fram till henne så hann jag inte mer än presentera mig och fråga hur det stod till, innan jag blev verbalt attackerad. Kvinnan hade uppenbarligen levt ett svårt liv, hon var nu uteliggare och alkoholiserad, och det i sig gjorde det lätt att känna medkänsla för henne. Men medkänslan förenklades inte direkt av att alla tragedier i hennes liv plötsligt var mitt fel. Efter att blivit anklagad för allt ifrån att vara nazist till att vilja se henne naken när allt jag gjort var att vänligt fråga om hon ville få hjälp på TNE så insåg jag att det inte skulle bli särskilt lätt att nå fram med kommunikationen. Hon var inte "vårdmotiverad" och fick följa med till polisstationen för att sova ruset av sig där, och jag gjorde några sporadiska försök att komma in i hennes konstanta ström med förolämpningar och okvädingsord och etablera någon sorts kontakt, men det var helt lönlöst... Man får väl vara nöjd med att vi inte behövde använda något våld mot henne...

I jämförelsen med henne var de två troligtvis heroinpåverkade LOBar som vi kört in till TNE de senaste dagarna som båda var så borta att det knappt gick att prata överhuvudtaget ändå betydligt trevligare... En av dem hade fullt med kanyler på sig, den andra hade minimala pupiller och så pass dålig syresättning av blodet att han fick åka vidare ifrån TNE till akuten. Ingen av dem trodde oss när vi sa att vi ville få konfirmerat vad de hade tagit för att de skulle kunna få rätt vård, och inte för att vi hade tänkt skriva på narkotikabrott... Eftersom båda redan var etablerade missbrukare så hade det varit helt meningslöst att ta upp en anmälan om ringa narkotikabrott, eget bruk, det hade varit annorlunda om det hade rört sig om ostraffande ungdomar som man kanske kunde fånga upp innan de fastnat i missbruk. Men, som sagt, det är inte alltid folk tror på oss när vi bara är ute efter att hjälpa...

tisdag 1 februari 2011

Bakvänd "Lockout"

En "Lockout" är ju en arbetsgivares vapen mot sina anställda, jämförbar med att anställda kan gå i strejk. Vi träffade på en arbetsgivare som gravt verkade ha missuppfattat begreppen, och i stället genomfört en "Lockin"...

Jobbet gick ut som att ett antal arbetare hade blivit inlåsta av sin chef under en konflikt om löner, och att det hade samlats upprörda kollegor till de inlåsta utanför. Yttre befälet befarade att det hela skulle kunna resultera i slagsmål eller upplopp, och en insats påbörjades. Vi var först framme, och kunde snabbt konstatera att det var lugnt på platsen och att de som befann sig utanför visserligen var upprörda, men sansade och medgörliga. Några av deras kollegor hade mycket riktigt blivit inlåsta av representanten för ett företag som inte hade betalat ut deras utlovade löner. Arbetarna, som nästan samtliga var relativt nyanlända migranter, hade samlats för att kräva att få sin outbetalade lön. Arbetarna hade dock inte fått några pengar, istället hade ett par stycken av dem blivit hotade av företagets representant, som sedan även hade stängt och låst dörren till det bunkerliknande kontor i vilket några av dem befann sig. Sedan hade han helt sonika lämnat.

Medan vi var på platsen ringde han till en av arbetarna och sa att han skulle komma tillbaka om ungefär en timme. Jag ringde upp numret, fick tag på personen, och förklarade att om han inte var här väldigt snart, så skulle vi bryta sönder dörren till hans kontor. Det tog knappt fem minuter, sen hade han anlänt. Efter att han hade öppnat dörren fick han följa med en bil till stationen i väntan på förhör.

Uppenbarligen hade mannen och dennes företag först undlåtit att betala ut arbetarnas löner, och sedan, då de krävde att få betalt och sa sig vara villiga att vända sig till polisen eller facket, så hade han försökt tuta i deras ledare att ingen skulle lyssna på dem eftersom de inte talade bra svenska, att polisen skulle tro på företaget och inte på invandrare som inte kan språket. Då det inte avskräckte så hade han istället hotat att ställa till med problem om de ringde polis eller fack. Sen hade han lämnat och låst in några av dem, bland annat den ledare som diskuterat med honom och som han precis hade hotat. Kanske var det tänkt som en markering? Kontentan blev istället att han blev gripen för brott (olaga frihetsberövande och övergrepp i rättssak). Och vi kunde snabbt visa att lagen visst skyddar även dem som inte är svenska medborgare eller talar bra svenska... Sen blev det praktiskt enklare av att alla de inlåsta var latinamerikaner, vilket gjorde att jag kunde tala med dem obehindrat på spanska. Det hade varit svårare om de hade varit irakier eller centralasiater...

Vad gäller konflikten om de outbetalade lönerna, så kunde vi dock inte göra så mycket mer än att hänvisa till facket. Om man inte kan visa att de aldrig har haft någon avsikt att betala ut lönerna så blir det ju inget brottmål... Och visst är det tråkigt att inte kunna hjälpa till med en orättvisa, men å andra sidan så var alla på platsen (utom den gripne...) mycket nöjda med den hjälp vi kunde ge vad gäller att hantera instängningen och hoten. Sen är det bara att, som vanligt, lämna över ärendet i utredarnas händer och hoppas att det leder någon vart...