fredag 30 december 2011

En orm i magen?

Jobbet som utryckningspolis bjuder på rätt stor variation i arbetsuppgifter. En del är närmast rutinärende, som t.ex. timade inbrott i bostad (där vi i princip bara tar upp en anmälann då det är specialutbildade tekniker som gör brottsplatsundersökningen) eller gripna snattare i butiker, medan andra jobb kan vara desto mer intressanta. Själv tycker jag att jobb som har att göra med människor med psykisk ohälsa brukar vara givande, då de sätter mötet och kommunikationen i fokus samtidigt som det kan finnas en oberäknelighet och risk för/behov av våldsanvändning som man måste hantera.

Ganska nyligen fick jag och min kollega tillsammans med en annan patrull i uppdrag att köra en man, som först hade omhändertagits för kroppsbesiktning p.g.a. misstanke om drograttfylleri, till psykakuten. Detta då mannen led av vanföreställningar och det därför hade fattats beslut om LPT47. Han hade tidigare rapporterats vara våldsam mot polis och han var väldigt negativt inställd till psykiatrisk tvångsvård, så man räknade med att det fanns stor risk att det skulle behövas våld för att få med honom. Medan jag hjälpte kollegorna ifrån patrullen som hade kört honom till stationen att avsluta avrapporteringen, få till blodprovet, m.m. så satt en kollega ifrån den andra patrullen med mannen. Då allt var klart och han informerades av kollegan som hade pratat med honom, så blev han mycket arg och upprörd, och sa att han vägrade att följa med.

Efter ett längre tags övertalningsförsök av kollegan och mig så gick jag fram och la handen på hans axel. Vi båda fortsatte att prata med honom, och lite senare tog jag tag i honom och började handgripligen att röra på honom i rikting mot bilen, vilket jag direkt fick hjälp av kollegan med. Mannen var mycket arg, rädd och allmänt missnöjd, men följde med utan att göra motstånd. Jag åkte bak med honom och fortsatte att prata, och jag bedömde att vi inte behövde boja. Väl på St:Göran så fattade den ansvarige psykiatrikern snabbt beslut om att vårdintyg skulle utfärdas och att mannen skulle bli kvar. Då vi lämnade den här gången, så var det knappast med mannens tacksamhet, tvärtom så var han mycket besviken på oss.

Om man lever sig in i mannens värld, så kan jag förstå hans besvikelse. Hans förklaring till att han körde bil trots att han av många anledningar inte borde ha gjort det var att någon som var viktig för honom var i fara. Dock så verkade ingen av de poliser han talade med bry sig om att ta reda på mer om den här kritiska situationen. Detta berodde naturligvis på att hans berättelse, som jag faktiskt är ganska övertygad om att han själv trodde var sann, innehöll detaljer som t.ex. att någon hade stoppat in en orm i hans mage genom hans anal. Även berättelsen i sig, utan att ha varit kryddad med saker som helt enkelt inte var möjliga, var minst sagt osannolik. Därför fattades beslut om LPT, därför kördes han till St:Göran och därför ställdes inga följdfrågor eller togs inga anteckningar när han berättade om konspirationen som gjorde att hans nära och kära var i fara. Men i hans värld så hade polisen, och sedan psykvården, enbart saboterat hans möjligheter att hjälpa och försvara de som han brydde sig om genom att tvångsomhänderta honom. Inte konstigt att han var missnöjd…

tisdag 27 december 2011

Om ett udda möte och om utsatthet

Jobbet gick ut som att det handlade om en flicka som verkade ha blivit våldtagen. Anmälaren var en förbipasserande, och hade väldigt begränsade uppgifter att ge. Med tanke på den tidiga timmen, så fanns det inte särskilt många människor ute, så när vi kom fram till den angivna adressen så hittade vi snabbt de två personer som hade väckt inringarens misstänksamhet. Det var en ung tjej och en lite äldre kille. Tjejen såg ut att hastigt ha rafsat på sig sina kläder, och det var lätt att förstå vad som hade gjort inringaren orolig. Jag och kollegan började prata med de två separat. I samtalet med mannen så fick jag direkt känslan av att den initiala misstanken om att det skulle röra sig om en våldtäktsman och ett våldtäktsoffer inte gick ihop. När jag frågade honom rakt ut om han var homosexuell, så blev han först upprörd och sa att i mitt hemland (USA) så skulle ingen få för sig att fråga det. Han hade då naturligtvis inte förstått att någon hade misstänkt att han hade förgripit sig sexuellt på väninnan i vars sällskap han befann sig. Inte heller samtalet med den berusade kvinnan gav några indikationer på att hon hade blivit våldtagen.

Däremot var hon ordentligt berusad (om än inte riktigt till den grad att hon kunde omhändertas enligt LOB). Hon hade jobbat under natten genom att dansa på en välkänd strippklubb (och verkade på grund av berusning ha klätt sig lite slarvigt på väg därifrån). Det fanns alltså inte något att gå vidare med vad gäller brottsmisstanken. Tjejen såg dock ut att vara under 18, och det gjorde att tankarna istället gick till att kontakta föräldrar eller socialtjänst. Hon hävdade att hon inte hade någon familj i Sverige (hon var östeuropé) och att hon var 19, men uppgav ett personnummer som inte stämde och sa att hon inte hade något ID. Efter att ha tragglat lite med att försöka få den motvilliga tjejen identfierad så grep hennes killkompis in, slet tag i hennes handväska, och drog fram en korrekt ID-handling. Hon var 19.

Även om det fortfarande kändes som om man ville göra något åt den här tjejens situation, en 19-åring som arbetar som strippa i ett land där hon visserligen kan språket men inte har någon familj eller släkt och som dessutom verkade dricka så pass mycket att hon inte riktigt har koll utsätter sig för många sorters risker (både yttre och inre). Det fanns dock inte så mycket vi kunde göra för tillfället. Vad gäller tankar om eventuella traffickinginslag, så bedömde jag krasst att det lilla vi visste, d.v.s. att hon arbetade på en klubb i stan, knappast skulle ge människohandelsgruppen någon ny information (och vi hade som sagt inte sett några tecken på att hon hade utsatts för någon form av otillbörlig påverkan av någon). Vi erbjöd oss att köra de två hem till killens lägenhet, och efter att ha blivit ombedda att förklara för hans svartsjuke pojkvän att han hade varit med tjejen i fråga (och inte med en man) så följde vi med upp och berättade kort för pojkvännen var och hur vi hittade de två. Sedan önskade vi dem lycka till och åkte därifrån.

I det här jobbet så träffar man ofta på människor som på ett eller annat har en utsatt livssituation. I vissa fall, framför allt då det gäller barn som far illa, men även t.ex. när det gäller psykisk ohälsa, så är det naturligt och självklart att skriva pm till socialtjänsten eller sjukvården. Sen finns det ett antal fall där man bara känner att någon på något sätt skulle behöva hjälp att ta sig ur en dålig livssituation. Även då kan man naturligtvis skriva pm till socialtjänsten, och det gör jag också ibland, men långt ifrån alltid. Förutom att polisarbetet, som alla andra arbeten, handlar om prioriteringar (man kan inte dokumentera allt, då har man ingen tid kvar att vara ute och arbeta på…), så antar jag att det även hos mig finns någon sorts cynisk realism som ibland säger att det pm som jag funderar på att skriva troligtvis inte kommer att göra någon skillnad, och att det finns gränser för vad socialtjänsten, och samhället, kan göra oavsett hur många pm de får…

söndag 25 december 2011

Om en förvirrande husrannsakan med inslag av barnskrik och rulltårta

För dagen så jobbade vi civilt, och vi fick i uppdrag av jouren på station att åka och utföra en husrannsakan i ett aktuellt ärende. Utredningen drevs i ett annat län, men en person som var anhållen i sin utevaro var skriven på en adress i vårt distrikt. Förutom att leta efter den person som var misstänkt som medgärningsman i ett mycket grovt brott som hade kopplingar till affärer i gärningsmännen och offrets hemland, så skulle även vapen och bevisning eftersökas.

Då vi kom fram till den aktuella lägenheten och lyssnade vid dörren, så blev det snabbt uppenbart att det var människor hemma. Då vi försökte få kontakt med dem och be dem att öppna dörren, så visade det sig att de varken talade svenska eller engelska. Som tur var hade jag en kollega med mig som talar ryska, vilket inte var deras modersmål men som de ändå förstod. Han förklarade att vi var poliser och att vi behövde komma in i lägenheten. Kvinnan som svarade vägrade att öppna. Så fortsatte det ett tag, tills vi bestämde oss för att hämta brytjärn. Först när kollegan visade upp våra kofötter nedanför deras fönster och förklarade att vi nu skulle bryta upp deras dörr, så öppnade de.

Då vi gick in i lägenheten så rådde det en totalt hysterisk stämning. En liten flicka stod och skrek rakt ut. Sen fanns det ytterligare två barn och två vuxna kvinnor precis innanför ytterdörren. Efter att snabbt ha kontrollerat att det inte fanns någon mer person därinne, så försökte vi lugna ned barnen. Det försvårades av språkbarriärerna, barnen talade sämre ryska än de vuxna, och underlättades inte heller av att de två mammorna knappast var lugna och sansade. Efter ett tag slutade i alla fall flickan att gallskrika, och medan jag genomförde den beordrade husrannsakan (d.v.s. att leta efter vapen m.m.), så pratade kollegan vidare på ryska med kvinnan som först hade vägrat att öppna dörren. Efter att hon först hade gett väldigt motsägelsefulla uppgifter, så mynnade samtalet ut i att hon ringde till den kvinna som skulle vara gift med mannen som vi eftersökte. Hon kom också senare till lägenheten. Och hon ringde i sin tur till sin man, som lovade att själv komma inom en kortare tid.

Under tiden hade jag genomsökt lägenheten, och det var för mig ganska tydligt att varken mannen vi sökte eller hans fru (d.v.s. de som var skrivna där) bodde i den. Därför kändes det än mer osannolikt att vi skulle påträffa något som hade kopplingar till utredningen, och det gjorde vi inte heller. Medan vi väntade på att mannen skulle dyka upp så fortsatte vi att försöka prata med kvinnorna och barnen. Vi blev bjudna på te (som vi efter en viss tvekan accepterade och drack upp) och rulltårta (som vi vänligt tackade nej till). När väl mannen dök upp, så hade stämningen i lägenheten, som först var kaosartad och hysterisk, blivit lugn och närmast vänlig. Då mannen väl kom så informerade vi honom direkt om att han behövde följa med oss, visiterade honom, och gav oss iväg. Det kändes lätt surrealistisk när barnen som hade skrikit och kvinnorna som hade vägrat släppa in oss nu följde med ut i hallen och vänligt tog farväl av oss som om de verkligen skulle sakna oss, nu när vi höll på att plocka med en man som de borde ha någon form av relation till.

Jag är själv övertygad om att kvinnorna som först inte ville släppa in oss inte hade något med ärendet som ledde till husrannsakansbeslutet att göra, och de visste troligtvis inte någonting om vad saken gällde då vi kom. Det blir dock ofta snabbt svårjobbat då man har med nyanlända migranter att göra. Främst naturligtvis på grund av språkförbistringar, allt är så mycket enklare då man kan tala med varandra. Sen finns det ett antal andra faktorer som påverkar. Jag skulle gissa att en anledningen till att vi först inte blev insläppta, och att de till en början ljög ganska friskt för oss (eller kollegan, som var den enda som förstod), var en kombination av att de troligtvis var bekymrade över risken att bli utvisade och att det garanterat bluffades med vem som bodde på respektive var skriven på adressen (detta är vanligt i de segregerade förorterna och används ibland som led i fusk med t.ex. bostadsbidrag). Gissningsvis kom den eftersökte mannens fru så snabbt för att påskina att hon bara hade varit ute en sväng, men efter att själv ha varit i alla rummen och genomsökt skåpen så var det tydligt för mig att det enbart var kvinnorna och barnen som först var på plats som verkligen bodde i lägenheten.

I slutändan gick uppdraget bra. Tack vare min kollegas språkkunskaper och kommunikativa färdigheter så fick vi tag på mannen som vi sökte och kunde verkställa anhållningsbeslutet. Han klagade dock på att vi hade skrämt upp barnen genom att söka efter honom i ”hemmet” och sa att vi borde ha ringt honom istället. Nu är det ju inte så att alla som är anhållna för allvarliga brott reagerar med att frivilligt komma in då man ringer till dem, och jag kände snarare att det var fusket med vem som faktiskt bodde på adressen, och det faktum att kvinnorna inte direkt lugnt och städat öppnade dörren för oss då vi knackade på som gjorde att barnen blev skrämda…

söndag 11 december 2011

Fredliga haschtomtar?

Det sägs ofta bland förespråkare för att bruk av cannabis bör vara lagligt att det är en relativt ofarlig drog, som man inte flippar ur eller blir aggressiv av utan snarare lugn, sävlig, och rent av fredlig. Sen verkar många dock vara överens om att cannabisbruket medför en sinnesslöhet som inte helt försvinner med ruset. Min egen erfarenhet av cannabismissbrukare är också att de tenderar att vara lite tröga. Men hur är det med det där fredliga?

De personer som jag som utryckningspols träffar på som missbrukar cannabis är normalt antingen yrkeskriminella eller blandmissbrukare. Ingen av de kategorierna är direkt kända för att vara fredliga, men det vore inte riktigt schysst att skylla det på att de röker på.

För ett tag sedan så åkte jag och en kollega på en pågående misshandel på öppen gata mitt på dagen nära en lokal centrumbildning. Då vi först fick fel adress, så hade gärningsmannen hunnit avvika innan vi kom fram trots att vi var nära. Det visade sig ha rört sig om att en äldre man hade blivit nedslagen och sparkad på av en cyklist etter att han med ord och handling hade uttryckt sin ilska över att cyklisten cyklade på trottoaren. Efter att vi hade tagit upp anmälan och hållit en del vittnesförhör så framkom uppgifter som pekade mot att mannen bodde på en adress i närheten. Med lite hjälp av några lunchlediga civila kollegor som råkade gå förbi och en informativ granne så fick vi snabbt tag på rätt lägenhet. Vi knackade på, mannen öppnade, och innan samtalet med honom riktigt hade hunnit komma igång så hade han både erkänt misshandeln och berättat att han hade marihuana i lägenheten. Mannen var i stort sett ostraffad sedan tidigare (med undantag för något enstaka ringa narkotikabrott för lång tid sedan), och det föreföll för mig som att hans attack på den äldre mannen i samband med deras dispyt om att cykla på trottoaren var direkt kopplad till att han för tillfället var hög på cannabis. Fast det kan jag naturligtvis inte veta...

Oavsett hur det ligger till med eventuella kopplingar mellan cannabis och aggressivitet, så är en sak dock solklar. Alkohol är enormt mycket farligare vad gäller att bidra till att orsaka våldsbrott. Och det gäller allt ifrån gruff i krogkön, misshandel i hemmet, och dödligt våld.

lördag 3 december 2011

När alla blir missnöjda

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ännu ett lägenhetsbråk. Denna gången hade en person ringt in och sagt att han hade hört en kvinna skrika och dunsar som om någon slängdes in i en vägg. Efter en del letande och dörrknackande så lyckades vi lokalisera lägenheten där det hade bråkats. En man öppnade, och jag såg direkt att en kvinna satt på golvet i vardagsrummet med ett litet barn i famnen. Jag sa till mannen att gå och prata med min kollega, och gick in till kvinnan. Det var helt uppenbart att hon hade gråtit, och dessutom så låg det en stor hårtuss på soffan bredvid henne som måste ha kommit ifrån att någon hade slitit hårt i hennes hår. Jag försökte få kontakt med henne, det fick bli på engelska då hon inte kunde någon svenska, och hon mumlade tyst "I don´t like it when he beats me.". Jag ställde några frågor för att få henne att börja berätta, och det blev snabbt uppenbart att hennes man hade slagit henne, och att det inte var första gången, så jag beslutade att mannen skulle gripas. Vänliga kollegor i en annan patrull hade åkt efter för att vara beredda att hjälpa till om det blev läge att gripa, så de fick köra mannen till polisstationen.

Så fort kvinnan förstod att hennes man skulle bli arresterad så bad hon oss att låta honom vara kvar, och sa att ingenting hade hänt. Under hela det längre samtalet som följde så hävdade hon att hennes man aldrig hade slagit henne, och att han var väldigt snäll och behandlade henne bra. Då samtalet var avslappnat så slant hennes tunga omedvetet några gånger i kommentarer som "He doesn´t beat me very often", innan hon kom på sig och rättade sig. Eftersom vi på något sätt ändå hade en bra kommunikation så blev det lätt absurt när jag inte kunde låta bli att ironiskt fråga "Så han är världens bästa man? Han är alltid glad och snäll, han masserar dig, lagar mat åt dig...?". Och hon svarade "Ja" på alla mina frågor med ett snett leende... Hon nekade även kategoriskt till mina enträgna förslag och erbjudanden om att hon skulle bli kontaktad av relationsvåldscentrum och var inte intresserad av att höra om allt stöd som finns att få för våldsutsatta kvinnor.

Kvinnans situation var speciell, då hon var helt beroende av sin man. Hon kände ingen förutom hans familj i Sverige (han hade bott här mycket längre och talade svenska), hade ett litet barn och ett till på gång, och vistades i princip aldrig utanför lägenheten. Mannen blev sedermera anhållen och häktad på våra uppgifter, men efter vad jag fick höra så fortsatte kvinnan att neka till all hjälp (målsägarebiträde, kontakt med kvinnojourer/relationsvåldscentrum, etc) även i nästa förhör och bara hävda att hon ville att mannen skulle släppas...

Kvinnan i fråga blev missnöjd med att hennes man blev gripen, men verkade förstå att vi gjorde det för att hjälpa henne och jag upplevde ändå att hon var vänligt inställd till oss. Så var det inte med ett lägenhetsbråk som jag och min kollega var på häromdagen. Då det var två män som skulle ha bråkat så trodde vi först att det rörde sig om ett vanligt slagsmål. När vi var på väg fram så fick vi höra att anmälaren hade berättat att gärningsmannen hade lämnat, så kollegan stannade nedanför medan jag tog mig upp till lägenheten för att vi inte skulle missa honom i trapporna/hissen (det fanns tre vägar upp). Då jag kom upp och klev in i lägenheten så möttes jag av målsägaren som omgående bad mig att försvinna därifrån. Det kunde jag naturligtvis inte göra eftersom både hans ansikte och oordningen i lägenheten vittnade med all önskvärd tydlighet om att en misshandel hade skett, och jag visste dessutom inte då om att han var ensam kvar där. Efter den starten så gick det bara utför, och även om jag försökte etablera någon sorts kommunikation med målsägaren, så fick jag bara förolämpningar, spydigheter och order om att ge mig av som gränsade till hot till svar. Jag tycker själv att jag för det mesta brukar lyckas hyfsat med att få kontakt med folk, även de som är utåtagerande, men kanske misslyckades jag att dölja att jag blev störd av hans attityd gentemot mig. Hur som helst så kammade jag helt noll i försöken att prata med den slagne mannen, och han bad om mitt namn för att kunna anmäla mig för att jag hade gått in i hans lägenhet trots hans protester (vilket han fick).

Som tur var så gick det betydligt bättre att tala med kvinnan som hade ringt till polisen. Hon kom tillbaka till lägenheten kort efter att jag hade kommit dit. Hon var vän till den slagne mannen och kunde berätta utförligt om hur han hade misshandlats av mannen som hade lämnat. I samtalet med henne så framkom också att det rörde sig om relationsvåld, då de två männen var ett par och bodde ihop. Kvinnan försökte trots sin väns protester göra det som var rätt för att skydda honom och för att se till att sambon fick vård för sitt beteende och sin psykiska ohälsa. Resultatet blev att bilden av en man som misshandlar sin sambo var glasklar. Gärningsmannen hade under tiden kommit tillbaka och fångats upp av kollegan som stod nedanför, och när mitt samtal med vittnet var avslutat så var det ett självklart beslut att han skulle gripas. Jag hade troligtvis gripit en man som hade slagit sin fru bara på hur offret och lägenheten såg ut, och här hade jag dessutom mycket trovärdiga vittnesuppgifter.

Då vi satt inne på stationen och avrapporterade ärende så ringde väninnan, anmälaren, dit och bad att få prata med mig. Jag fick intrycket av att hon hade fler uppgifter att ge, men egentligen så ville hon bara fråga vad som hade hänt med sambon, då hon och hennes vän hade ringt till psykakuten och fått reda på att han inte hade förts dit. Då jag förklarade att han fanns på polisstationen för att han var gripen misstänkt för brott så blev hon uppenbart besviken. Hon hade hoppats att vi bara skulle se till att han fick vård. Och hennes vän, den gripne mannens sambo, både ringde ett antal gånger och kom ned personligen till polisstationen för att kräva att hans sambo skulle släppas...

I båda fallen så blev resultatet när min patrull lämnade över ärendet att alla inblandade var missnöjda. Jag tror dock ändå att det vi har gjort, och ännu mer det som de två engagerade anmälarna gjorde då de ringde till polisen, är viktigt. I fallet med mannen som slår sin fru, så inser jag att hon antagligen aldrig kommer att samverka i utredningen, men jag tror ändå att hennes man kommer att tänka sig för en gång till innan han slår henne igen efter att ha suttit ett antal dagar i polisarrest och därefter i häktescell. Och den uppmärksamma grannen lovade att han skulle ringa direkt igen om han hörde att kvinnan misshandlades någon mer gång. Dessutom kan vetskapen hos både kvinnan och mannen att han kan bli gripen om han slår henne förhoppningsvis ändra maktbalansen en aning till nästa gräl.

Vad gäller den psykiskt labile mannen som slog sin sambo, så var det inte första gången. Han hade liknande brott i registret mot andra män sedan tidigare. Det är möjligt att ett gripande här inte innebär den hjälp som väninnan hade hoppats på, men förhoppningsvis så öppnar det upp för möjligheter till stöd för både offret och gärningsmannen. Hur som helst så är det för mig tydligt att man ändå inte bara kan släppa en misshandel i nära relation, oavsett om resultatet är att alla inblandade blir missnöjda...

tisdag 29 november 2011

Twitter

Så har jag då bestämt mig för att göra ett nytt försök med Twitter... Tanken är att om man trycker på "Följ på Twitter" nedanför profilbilden så skall man kunna göra just det, följa mig på Twitter. Om allt har fungerat som det är tänkt så kommer inlägg i båda mina bloggar att automagiskt twittras ut ifrån mitt Twitterkonto, och sen är ju tanken även att jag då och då skall åstadkomma lite andra tweets också... Lämna gärna en kommentar om det är något som inte fungerar, om jag har tänkt fel någonstans, eller om ni har andra råd att ge i den här djungeln av sociala medier som jag inte riktigt hittar i ännu... Och rekommendera gärna egna eller andras twitteranvändare som jag kan tänkas vara intresserad av att följa :-)

måndag 28 november 2011

Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...

söndag 13 november 2011

Arbetets belöning

Jag fick häromdagen positiv feedback för att jag alltid är snabb på att hugga då det går ut larm och att göra mig tillgänglig för att kunna avbryta det jag håller på med och åka på jobb. Jag svarade "Man är ju här för att jobba", med en axelryckning. Det är visserligen sant, men det är egentligen inte alls det det handlar om för min del. Det är inte av pliktkänsla mot arbetsgivaren som jag lämnar den precis uppvärmda maten utan att ha hunnit ta mer än en eller två tuggor för att åka ut igen, utan jag har helt enkelt väldigt svårt med att låta vissa sorters larm få vänta medan LKC försöker rota upp resurser på annat håll. Sen ställer jag visserligen också gärna upp för kamraterna i turlaget, men i grunden så handlar det om att vilja hjälpa människor i nöd och sätta dit dem som ställer till det för andra.

Med det i åtanke, så är det ganska lätt att se hur man ifrån ledningens sida i många fall agerar på sätt som inte drar nytta av det som för många poliser är den viktigaste motivationskällan, lojaliteten mot uppgiften i sig. Då jag på ett möte för ett tag sedan ifrågasatte några fyrkantiga direktiv som hade kommit högt uppifrån organisationen då de enligt min uppfattning skulle skapa problem utan att ge något mervärde så fick jag höra att "Problemet med dagens poliser är att de inte gör som de blir tillsagda" av den chef som jag ställde frågan till. Problemet med den inställningen är att poliser som bara gör som de blir tillsagda inte kommer att drivas av den egna viljan att göra ett bra jobb för medborgarnas och samhällets skull, och därför prestera mycket sämre än mer engagerade kollegor.

Ett exempel på när det för egen del helt enkelt inte fungerar är när vi som utryckningspoliser skall motiveras att jaga en viss sorts trafikbrott för att vi ligger back i "pinnjakten". Det kan leda till konsekvenser som att duktiga befäl säger att vi på ledig tid under helgnätter borde ställa upp trafikkontroller för att jaga rattfyllerister istället för att arbeta förebyggande mot våld i offentlig miljö. För egen del så tycker jag inte att det plötsligt blev mindre viktigt att jobba mot beteendebrott i trafiken bara för att man i oktober kom i mål med den mängd o-botar som turlaget har tilldelats. Och om jag bötfäller en trafikant för att han t.ex. har kört i bussfil så gör jag det för att det känns rimligt i relation till alla de som står och köar som han har åkt förbi, och inte för att få en viss färg i ett diagram. Att styra verksamheten med diagram och siffror istället för med ledarskap och samling bakom de kvalitativa målen ökar varken effektiviteten eller motivationen.

För min del så finns det dock inget som är viktigare än känslan av att göra något som är meningsfullt, som hjälper folk. Om man griper en gärningsman i ett relationsvåldsärende, tjuvar på bar gärning eller om man hjälper en självmordskandidat så får man en direkt feedback som är den enskilt största anledningen att jag och många med mig överhuvudtaget stannar på utryckningen, och kanske även inom polisen. Jag har märkt att det inte ens behöver bli så att personen man försökte hjälpa faktiskt blev hjälpt, även om det naturligtvis alltid är väldigt glädjande. Bara vetskapen om att man gör sitt bästa för att försöka hjälpa till är värd mycket. Den räcker faktiskt väldigt långt även under de perioder där man annars kan känna att motivationen inte är på topp...

fredag 4 november 2011

Barn som hamnar utanför

Under ett vanligt pass i oktober fick vi ett ovanligt jobb. Enligt operatören på LKC så hade en 10-årig flicka själv ringt till polisen för att hon blev utsatt för stenkastning av en grupp jämnåriga barn. Eftersom det verkade som om det var en pågående händelse så stod vi på för att komma fram snabbt, men då vi anlände så var det tomt och stilla på platsen. Efter ett tag så ropade en liten flicka till oss ifrån tionde våningen i det intilliggande hyreshuset, och strax därefter så satt jag och kollegan i deras lägenhet och pratade med henne och hennes mamma. Det visade sig att det som hade hänt var att en grupp barn hade kastat kastanjer mot henne och kallat henne för ett antal olika väldigt kränkande och elaka tillmälen, vilket naturligtvis hade gjort henne rädd och ledsen.

Med tanke på hur unga gärningsmännen var och på omständigheterna kring vad som hade hänt, så gjorde vi bedömningen att en polisanmälan inte skulle leda någonstans. Däremot kände jag för flickan, och vi satt ändå kvar ett tag för att prata om hennes situation och vad man kunde göra för att komma ur den. Det visade sig, föga oväntat, att händelsen som hade gjort att hon ringde till polisen var långt ifrån en engångsföreteelse. Flickan var utsatt för systematisk mobbning ifrån en grupp av jämnåriga pojkar. Mamman berättade dessutom att hon inte hade några vänner alls, och att hon fick enskild undervisning i skolan eftersom de inte tyckte att det fungerade att ha henne i en klass. Flickan fyllde då även i själv att hon hade blivit anmäld av skolan för att hon hade gett sig på ett annat barn. Bilden som framträdde var av ett barn som i grunden var totalt ensamt och utsatt i relation till sina jämnåriga, och där mobbningen blev en närmast logisk följd då det alltid finns barn som har lätt att vara elaka mot andra barn, och speciellt då de som redan står utanför.

Detta var problem som självklart inte var polisiära, utan behövde hanteras av skola och socialtjänst. Vi resonerade med mamman kring att prata med rektorn och flickans lärare för att i första han uppmärksamma dem på mobbningen så att de genom samtal med de mobbande barnen och deras föräldrar kunde få stopp på den, och att sedan försöka göra något åt flickans ensamhet (vilket naturligtvis är mycket svårare). Men sen fanns det inte mycket mer vi kunde göra. Väl inne på stationen så skrev jag ett pm till socialtjänsten om flickan och händelsen, och sen var ärendet klart för vår del.

Jobbet på utryckningen är ju till sin natur sådant att man måste lägga varje jobb man lämnar bakom sig för att fokusera på nästa uppgift, nästa larm. Och normalt så finns det heller inget mer som man kan göra efter att man har avslutat avrapporteringen av ett ärende. Men i det här icke polisiära fallet så kände jag trots allt att det fanns en liten sak som jag hade möjlighet att göra. Så när vi gjorde ett dagpass ett par dagar senare så hade jag från början bestämt mig för att försöka göra ett besök på flickans skola för att berätta vad som hade hänt och uppmärksamma dem på problemet med mobbningen. Normalt sett så förfogar ju vi på utryckningen inte över vår egen tid, vi "ägs" av LKC och vår främsta uppgift är självklart att svara på larm och ta jobb ifrån radion. Men efter att ha varit på väg till skolan tre gånger och behövt vända för att åka på jobb så blev det en tillräckligt lugn stund på radion att vi hann dit. Efter att ha pratat lite med en lärare om händelsen med flickan, så blev jag inbjuden att prata med rektorn. Hon hade fått kännedom om händelsen där flickan hade ringt efter oss ifrån mamman, men var självklart intresserad av att höra vad jag hade att berätta.

Ganska snabbt gled samtalet iväg ifrån mobbningen till att rektorn berättade om flickans situation i allmänhet i skolan. De hade stora problem med att få hennes skolgång att fungera, och hon gick nu som mamman hade nämnt för sig själv med en egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Hon berättade även att flickan själv hade gett sig på andra barn, och refererade till händelsen som flickan själv nämnde då vi pratade med henne och hennes familj. Rektorn beskrev även hur problematiken kring flickan hade pågått i många år, och att de hade försökt allt de kunde komma på för att hjälpa henne. De försökte nu se till att hon skulle få byta till en annan skola, då det troligtvis skulle vara det bästa för både flickan själv och hennes nuvarande skola. Mot slutet av samtalet så tryckte jag igen på att det var viktigt att skolan såg till att ta tag i och göra allt för att stoppa mobbningen mot flickan, vilket rektorn lovade att göra.

Efter att vi hade åkt därifrån så hade bilden av en flicka som blir mobbad och far illa kompletterats med skolans bild, där samma flicka inte bara var ett offer utan också ett problem att hantera vad gäller att få hennes studier och sociala situation att fungera. Rektorn nämnde inte att hon också var ett problem vad gäller arbetsro och resursbehov i skolan, men så tolkade i alla fall jag det som hon sa och inte sa. Flickans mamma och skolan var hur som helst både överens om att det bästa för alla parter vore att flickan flyttas till en annan skola, så jag kan inte annat än hoppas att det blir så.

Något som skolan och mamman dock inte var överens om, det var huruvida det var bra att hon fick gå själv med egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Mamman sa att flickan inte alls var underbegåvad, och mitt eget intryck var att hon var ovanligt verbal för sin ålder, närmast lite "lillgammal". Det är inte svårt att se att det faktum att hon är ensam och inte har några vänner knappast blir bättre av att hon separeras ifrån alla andra barn i skolgången. Samtidigt behöver naturligtvis skolan tillse att undervisningen fungerar i klassrummen.

Under förra helgen hade jag förmånen att lyssna på hur Nossebro skola i Essunga kommun hade gått ifrån att vara en av landets absolut sämsta skolor resultatmässigt till en av de absolut bästa på bara ett par år, utan att några resurser tillfördes. En av hörnstenarna i det förändringsarbete, baserat på aktuell forskning, som ledde till de närmast fantastiska resultaten var att aldrig plocka bort några barn ifrån gruppen. Om det fanns barn som hade särskilda behov i vissa grupper, så resursstärkte man på plats istället med fler lärare/pedagoger närvarande i klassrummen. Naturligtvis var inte det den enda åtgärden bakom framgångssagan, men en av de mest centrala.

När jag lyssnade på seminariet så tänkte jag på den lilla flickan och på hur hennes utsatta utanförskap med mobbning och ensamhet antagligen hade sett annorlunda ut om hon hade fått extra hjälp på plats i klassen/gruppen istället för att lyftas ut ur den helt och hållet. Men det har som sagt väldigt lite med polisarbete att göra, speciellt eftersom det rör sig om en liten tjej... Hade det varit en liten pojke så skulle jag gissa att risken att han inom ett par år skulle bli kriminell är närmast total, och då blir det plötsligt en polisiär fråga...

tisdag 25 oktober 2011

Effektivt samarbete med span

En ständig frustration när man jobbar på utryckningen är att man inte får reda på vad som händer med de ärenden som man åker på. Ibland, då man får nöjet att direkt gripa en gärningsman, så får man i alla fall ta med sig känslan av att man konkret har gjort något för att lösa brottet och se till att den skyldige får sitt straff och offret den upprättelse som är möjlig i vårt rättssystem. Detta händer kanske oftast i t.ex. relationsvåldsärenden då gärningsmannen är känd och många gånger finns kvar på brottsplatsen. Men då gärningsmännen är okända, som t.ex. vid rån, inbrott eller gatuvåld, så är det oftast frågan om att ta upp anmälan och försöka göra så bra förstahandsåtgärder som är möjligt, för att sedan lämna ifrån sig ärendet med ett vagt hopp att det skall gå att lösa utredningsvägen, vilket kan kännas otillfredsställande och frustrerande.

För några veckor sedan så kallades jag och mina för dagen två kollegor till en plats där en grov misshandel precis hade skett. En man hade blivit slagen till marken och fått ta emot ett antal sparkar emot huvudet då han låg ned. Då vi kom fram låg mannen blodig och medvetslös på marken. Jag kontrollerade snabbt att andning och puls var ok, och en av kollegorna hämtade förband och la sedan för såret i huvudet, som dock redan nästan hade slutat att blöda. Den tredje kollegan hade redan påbörjat förhör med vittnen för att snabbt få ut ett signalement, och efter att jag hade blivit avlöst vid den skadade så började jag naturligtvis också att förhöra vittnen med första fokus på signalement och riktning som gärningsmännen hade lämnat i. Som så många andra gånger var vi dock för sent på plats, trots att ett antal andra patruller snabbt var i området och letade efter gärningsmännen så blev det relativt snart tydligt att vi inte skulle få tag på dem på flykt. Så insatsen med att göra långtgående förstahandsåtgärder fortsatte, ledd av polisinsatschefen.

Under förhören framkom dock en del uppgifter som gjorde att det gick att få fram en möjlig identitet på åtminstone en av gärningsmännen. Vid det laget hade vi dock också fått hjälp av ett antal spanare, som hjälpte till med att hålla förhör och som dessutom jobbade vidare med de uppgifter som fanns för att få fram möjliga identiteter och adresser som gärningsmännen skulle kunna hålla till på. Det är just den uthålligheten som vi på utryckningen har så svårt att få möjlighet till, då vi normalt behöver avrapportera ett jobb och vara redo för nya larm. Då min patrull skrev anmälan så satt dock en av spanarna och arbetade med de uppgifter som hade kommit fram och med hjälp av olika ledtrådar i ett antal olika förhör så lyckades hon hitta information som ledde till att man kunde få fram troliga identiteter på de två andra gärningsmännen och dessutom en trolig adress där de kunde tänkas hålla hus.

Spanarna säkrade adressen, men behövde en hel del tid för att kunna ta sig in i trapphuset. När de väl var redo att göra husrannsakan, som de inhämtat beslut om av åklagare, så var vi precis färdigrapporterade och när de bad om att få hjälp ifrån en patrull så föll uppdraget på oss. Eftersom ingen öppnade då de knackade på, så började vi efter ett tag att bryta på säkerhetsdörren med kofot och slägga, vilket gjorde en hel del oväsen. Kollegorna som stod utanför såg då hur en person gick ut mot balkongen, som för att kolla om det gick att fly den vägen, men eftersom det stod poliser där så gick han tillbaka och öppnade dörren. De tre personerna som fanns i lägenheten greps snabbt, och vi kunde direkt konstatera att de stämde in exakt på signalementen ifrån den grova misshandeln. Även den sista detaljen, att en av de personer vi misstänkte på sitt passfoto hade kort ljust hår men av vittnena hade beskrivits som en person med brunt hår i hästsvans föll på plats, då mannen som öppnade dörren var personen vars passbild jag hade sett på stationen då jag hjälpte spankollegan, fast nu med långt mörkt hår i hästsvans. Vi körde in en av männen, och då hans kläder togs i beslag så noterade kollegorna dessutom blodspår på dem.

Några dagar senare hörde jag att männen hade häktats, vilket inte förvånade mig det minsta. Det känns som att fallet nästan är klappat och klart redan, mycket tack vare att kollegorna på span gjorde ett väldigt bra jobb, både ute på fältet och med inre spaningsarbete/slagningar. Och bara det att ha kollegor som har möjligheten att jobba vidare på ett fall på det sättet känns som en lyx. För oss på utryckningen så finns det väldigt sällan tid, och de gånger då det kanske skulle ha funnits tid att lägga så är risken att man på rutin och vana ser till att avrapportera och göra sig klar för nya jobb istället för att följa upp de trådar som kanske dyker upp, med förhoppningen att t.ex. krimjouren kommer att ha möjlighet att ta tag i det som är ogjort. Därför var det desto roligare att den här gången i princip direkt efter att ha avslutat anmälan få vara med och gripa gärningsmännen.

lördag 22 oktober 2011

Om en yxa, en bältesläggning och en känsla av svek

Jag och kollegan hade för en gångs skull tid över till en fotpatrull och var i en stor galleria i distriktet då det gick ut ett larm om att en man hade gett sig av ifrån sin lägenheten beväpnad med en yxa och var på väg för att hämnas på någon. Mannen ifråga är mycket välkänd i distriktet då han kan vara extremt aggressiv och har obefintlig impulskontroll då han triggas igång av något. Han har dessutom många gånger varit beväpnad och både skadat människor allvarligt samt hotat poliser med yxor, kättingar, knivar med mera. Vi skyndade mot bilen och hakade på larmet. På väg fram fick vi uppgiften att genomsöka ett visst område av polisinsatschefen, och vi hade precis tagit en första sväng genom det då en patrull ropade upp att de hade påträffat mannen och behövde backning. Det blev en del däckskrik på vägen fram, och vi var så pass nära platsen där de befann sig att det inte tog många sekunder innan också vi var på plats.

När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.

Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.

Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.

Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.

Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.

Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.

Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.

Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.

torsdag 6 oktober 2011

Om larmen som ingen svarar på, del 2

Som utryckningspolis så finns det inget som jag hellre vill än att åka på omedelbara larm. Det är därför jag har valt ett yrke med krävande arbetstider och dåligt betalt, för möjligheten att akut och på plats hjälpa människor, gripa brottslingar och i allmänhet reda ut svåra situationer. Och om man som patrull är ledig är det en självklarhet för varje utryckningspolis att svara på jobb. Men det är långt ifrån alltid som man är ledig...

Det händer relativt ofta att jag griper män för grov kvinnofridskränkning eller andra brott i nära relation. Ifrån den tiden att man påbörjar jobbet, ofta i en bostad någonstans i distriktet, tills dess att man har avrapporterat färdigt kan/får man inte svara på andra jobb. Naturligtvis kan man inte släppa allt då man fortfarande är på plats, men inte heller då den misstänkte sitter i tryggt förvar i en cell och de långtgående förstahandsåtgärderna på platsen är avslutade så har man möjlighet att hjälpa till om det går ut jobb. Detta då både de inre befälen, åklagaren, och i slutändan JO skulle bli rasande om man lämnade en gripen person utan att ha avslutat avrapporteringen (som kan ta ett par timmar) och gett kriminaljourspersonalen möjlighet att ta över ärendet.

Relationsärenden känns i alla fall för det mesta meningsfulla att lägga tid på, då man har förhoppningen om att den avrapportering som man grundligt genomför i slutändan skall leda till en fällande dom och att ett offer får hjälp och upprättelse. Sen finns det en flytande skala av andra jobb där det känns mindre och mindre meningsfullt att behöva fylla i ett antal blanketter om saker som knappt borde ha krävt polisens närvaro, t.ex. en trafikolycka utan personskador där inga brott har skett som ändå löses av försäkringsbolagen. Om man sitter och skriver på sådana ärenden, så kan man naturligtvis avbryta avrapporteringen och åka ut om det går ut jobb, och det gör jag själv alltid om det behövs. Men någon gång så måste man skriva ikapp, med följden att man blir sittandes inne på stationen i flera timmar. Idag, när vi hade kommit in för att skriva av två ärenden, så fick vi avbryta avrapporteringen för att åka ut på en misshandel. Det fallet växte, och slutade med att vi grep gärningsmannen i hans lägenhet, och när vi väl kom in igen så hade vi tre ärenden att skriva av oss, och blev kvar på stationen resten av arbetspasset.

Det är ganska vanligt att hela utryckningsstyrkan i ett distrikt är uppbundna på olika sorters jobb. Förutom de akuta larmen så hanterar vi även all möjlig sorts problemlösning och administration, som t.ex. mopedvrak, döda djur, människor som inte kommer överens och ringer till polisen, rutinmässiga anmälningar om snatterer och timade inbrott (den tekniska undersökningen görs av specialutbildad personal). Och allt vi gör som binder upp oss minskar naturligtvis även möjligheten att snabbt vara tillgängliga för akuta jobb.

I grunden är det naturligtvis en resursfråga. Ju fler bilar som rullar ut, desto snabbare svarstider på larm, och även då de larm som först kanske inte verkar vara akuta men som senare visar sig vara kritiska. Som det ser ut just nu i Västerort så jobbar de flesta på utryckningen så pass hårt att man sällan hinner med att göra något annat än att svara på larm och avrapportera dessa under hela passet. För det mesta hinner vi visserligen kasta i oss en måltid under passet, men det är heller inte ovanligt att man inte får äta förrän precis i slutet då man kommit in med högar av avrapportering att beta av. Med tanke på detta så känns det lite underligt att den mediastorm som var för ett par veckor sedan om att polisen är dålig på att svara på larm slutade i slutsatsen (DN) att man borde strypa resurstillflödet till polisen...

PS. Detta inlägg påbörjades för flera veckor sedan då DNs kampanj mot polisens larmhantering pågick som mest intensivt, men glömdes bort och hamnade i malpåse. När jag nu hittade utkastet, så bestämde jag mig för att knyta ihop och publicera det (kanske främst för att det finns en "del 1" i ämnet) trots att det inte längre känns aktuellt, och därför har jag inte heller lagt särskilt mycket tid på det. Jag ber om överseende med det.

söndag 2 oktober 2011

Om larmen som ingen svarar på, del 1

Jobbet går ut som att ett gäng ungdomar har kört in en fyrhjuling i ett skjul vid en skola. När vi kommer fram, så ser vi att det rör sig om en vanlig skrotbil som har körts sönder och vandaliserats på alla tänkbara sätt, som nu står på en skolgård i Tensta. Det finns som vanligt en del ungdomar kvar på platsen, och det är ganska sannolikt att de har haft med saken att göra, men det finns inget som vi kan göra åt saken. Som tur är verkar det bara var bilvraket som är skadat (förutom en bom som är tänkt att hindra att bilar körs in på skolgården). Bilen har naturligtvis inga registreringsskyltar, men genom chassinumret kan den identifieras. Rent utredningsmässigt så finns det i princip inget att göra, bilen ifråga var redan tidigare ett vrak som ingen saknar och att skriva på de brott som har utförts då bilen dumpats och slagits sönder ännu mer hade bara skapat meningslös administration. Däremot, vilket också påpekades av två uppmärksamma väktare som hade anlänt till platsen, så kunde vi inte lämna den där den var. I Tensta, liksom i Rinkeby, så är sannolikheten att vraket skulle eldas upp innan natten var slut minst sagt hög. Och bilen stod nu mindre än en meter ifrån skolfasaden.

Tack vare kollegans händighet med bilen så lyckades vi ganska smidigt rulla ned den till en plats på en parkering där den stod fri ifrån brännbara saker runt omkring, och där det skulle vara väldigt svårt att flytta på den igen. Medan vi håller på med bilen så går det ut ett larm om pågående bråk i lägenhet. Som alltid, så rycker det till i mig av vilja att släppa de vi håller på med, en skrotbil, och åka. Speciellt då det uppenbarligen inte fanns några lediga bilar i distriktet eftersom ingen svarade på larmet. Vi avslutar hur som helst flytten av bilen och när vi gjort det så riktar vi upp på LKC och frågar om lägenhetsbråket. Då får vi reda på att en bil ifrån City har ryckts ut i Västerort för att ta jobbet (något som LKC med fördel kunde ha meddelat på ett områdesanrop). Bara några timmar senare går det ut ett jobb om en bilbrand, och mycket riktigt så har någon satt eld på skrotbilen som vi flyttade på förut. Brandkåren är redan där och släcker, och även om det finns en del ungdomar på platsen så är det lugnt. I de här områdena vill de i princip alltid ha med oss initialt eftersom de kan bli attackerade, men den här gången kunde vi lämna ganska snabbt.

Det är mer regel än undantag att det går ut omedelbara jobb, som t.ex. pågående bråk i lägenhet, medan alla bilar i distriktet är upptagna på annat håll. Som enskild polis så kan man hantera det på olika sätt. Några stänger av hörseln totalt när de är på ett jobb, och fokuserar på det till 100% tills det är färdigt oavsett vad som går ut. Ibland ligger man dessutom på en insatskanal och hör inte områdesanropen, eller befinner sig i en miljö där det är närmast omöjligt att höra och registrera vad som går ut på radion. Jag själv hör till dem som gör allt jag kan för att kunna släppa det jag har och omprioritera om det behövs, på gott och ont. Min främsta drivkraft som polis är ju att hjälpa människor i nöd, och ett pågående lägenhetsbråk kan i värsta fall sluta hur illa som helst, oftast då för kvinnan. Men i det här fallet avslutade vi hur som helst bilvraksflytten innan vi, ett antal minuter senare, kollade med radion hur det låg till med bråket. Uppenbarligen var det rätt beslut, eftersom det fanns bilar utanför distriktet att ta till och eftersom resultatet av att ha kvar vraket där det stod kunde ha blivit en skolbrand. Men i värsta fall så kunde också varit så att det inte fanns några bilar att tillgå i de omkringliggande distrikten, att ingen skulle ha rört bilvraket, och att kvinnan i fråga skulle ha blivit svårt misshandlad under tiden som vi tog för att metodiskt avsluta ärendet med bilen.

Det har under den senaste tiden skrivits en hel del om larm som polisen kommer väldigt sent till eller inte åker alls på. Debatten startade med att ingen bil först skickades till ett larm om skottlossning som senare visade sig vara en dödsskjutning. Jag kan förstå att det leder till att verksamheten ifrågasätts, speciellt om man inte har så mycket insyn i hur saker och ting fungerar. Jag vet inga detaljer om hur uppgifterna såg ut när det ringdes in om skotten i Östberga. Men jag vet att polisen får in mängder med larm om skottlossning som visar sig vara smällare, TV-apparater på hög volym, med mera. Jag vet också att chansen att bedöma om ett larm är skarpt ökar om man tar sig tid att ställa många frågor till anmälaren. Och här kommer resursfrågan in. Min känsla som radiobilspolis är att LKC är gravt underbemannade. De ingångsuppgifter som man får då man åker på jobb är ofta bristfälliga och ibland rent felaktiga, och det tror jag inte beror på kompetensbrist hos operatörerna på LKC utan på att de tvingas hålla ett extremt högt tempo med att avverka samtal för att ta nästa som ligger i växeln och väntar. Resultat blir att för få följdfrågor ställs och
informationen om larm kan bli undermålig. Vilket får som konsekvens att vi radiobilar ibland åker blått på larm som visar sig vara trams, och, vilket är värre, att larm som egentligen är akuta enstaka gånger kan prioriteras för lågt. Dåliga ingångsuppgifter ifrån operatörerna kan dessutom ofta leda till att radiobilar skickas på jobb som inte borde ha krävt någon polisiär insats alls, eller som borde ha klarats av med en anmälansupptagning över telefon.

Sen kommer nästa resursfråga. Självklart hade fler radiobilar i distrikten lett till att vi kan åka på fler larm, och vara där snabbare. Men det handlar inte bara om rena numerär av radiobilar. De radiobilar som faktiskt på pappret är i tjänst är långt ifrån alltid tillgängliga för larm, och här ser jag också en stor förbättringspotential. Men det tar jag i ett separat inlägg.

torsdag 29 september 2011

Grov fridskränkning

Jobbet gick ut som att en kille hotade och slog sin bror i det gemensamma hemmet. Vi var på väg in för att skriva på två gamla jobb, men eftersom det inte fanns några lediga bilar så högg vi och ilade dit.

När vi väl var på plats, så hade bråkstaken redan lämnat lägenheten, så vi började i lugn och ro förhöra oss om vad som hade hänt. Jag och kollegan pratade naturligtvis separat med olika familjemedlemmar i olika rum, men ganska snabbt så växte för oss båda fram en bild av en familj som hölls i ett terrorgrepp av storebrodern (pappan bodde på annat håll, och verkade inte vara särskilt närvarande). Både modern, den året yngre systern och den ett par år yngre brodern blev regelbundet slagna och hotade till livet, ibland med kniv eller andra tillhyggen. Detta hade dessutom pågått under flera år.

Det kanske konstigaste var ändå att brodern verkade vara så säker på att han kunde behandla sin familj precis som han ville att han även ibland misshandlade och hotade inför andra människor. Av en ren slump så råkade dessutom en bekant till familjen som både kunde styrka den stora bilden av broderns övergrepp och som dessutom personligen hade blivit vittne till flera fall av misshandel befinna sig i närheten av lägenheten, och kunde kallas in på förhör.

Efter att vi var klara med utredningsåtgärderna på platsen, så kände jag att vi hade byggt upp ett solitt fall för att styrka grov fridskränkning (motsvarande grov kvinnofridskränkning men i alla andra fall än då brottet sker mot en kvinna som är eller har varit i en relation med gärningsmannen) mot alla de tre olika målsägarna. Problemet var bara att gärningsmannen inte var på plats, och att de alla var rädda för vad som skulle hända då han kom tillbaka.

Vi förhörde oss lite om var han kunde tänkas vara någonstans, och fick sedan reda på av en släkting att han hade setts nyligen i en restaurang i det lokala centrumet. Vi åkte dit, men tyvärr var det bom i restaurangen. Innan vi gav upp och åkte in för att skriva av oss, så trålade vi runt lite i centrumet, och ganska snabbt så fick vi se en person på en cykel som stämde väldigt väl med signalementet. Kollegan stannade bilen, och jag sprang ut och högg honom.

Han fattade inte vad det var frågan om. Även om han hade haft med polisen att göra förut för en del grova brott, så gissar jag att han visste med sig att han inte hade gjort sig skyldig till några rån eller stölder på sistone och därför kände att han inte hade något att frukta av polisen. Det fanns nog inte i hans föreställningsvärld att han skulle gripas för saker som han hade gjort mot sin familj. I bilen så sa han också att han skulle komma att släppas snabbt, något han säkert var van vid som ungdomsbrottsling, de brukar få gå väldigt fort även för grova brott. Han förklarade även att han bara hade haft ett ansvar att som äldste bror uppfostra sina syskon...

Efter omfattande avrapportering, inklusive pm om observationer på platsen, hot- och riskbedömningar, pm till socialtjänsten, blanketter till brottsofferstöd, med mera så lämnade vi av ärendet. Efter det så brukar man sällan få höra något om hur det går sen. Men den här gången hade vi tur. Några dagar senare så kom ett par kollegor tillbaka ifrån en häktningsförhandling där de hade varit med killen i fråga, och de kunde berätta att han blev häktad.

Ett relationsärende som detta tar nästan alltid mycket tid i anspråk, både på platsen och vad gäller avrapportering. Men när det går bra, så är det verkligen värt besväret flera gånger om. Det är sällan som man när man griper någon kan känna så konkret at man faktiskt hjälper andra människor som när man plockar in någon för grov kvinnofrids- eller fridskränkning. Och när vi ringde ifrån stationen och berättade att vi hade hittat och gripit brodern som höll resten av familjen i ett terrorgrepp, så blev de mycket glada och lättade. Då känns det bra att vara polis.

Vad gäller resten av avrapporteringen, den som vi var på väg in för att göra då vi åkte på detta jobbet, så fick den vänta i ytterligare två dagar, då vi även dagen efter hade fullt upp från start till slut av passet....

lördag 3 september 2011

Tema självmordsförsök

Det kanske känns lite väl enkelspårigt när nu ett tredje inlägg på rad handlar om självmordsförsök, men jag skriver ju om händelser som berör mig och som får mig att tänka, och det blir ofta intensiva situationer som uppstår när man har att göra med människor som mår så pass dåligt att de överväger att ta sina egna liv.

Det aktuella passet började dessutom med ett självmordsförsök som hade "lyckats", en person som hade slängts sig framför tunnelbanan. Min patrull fick en relativt perifer uppgift, att bevaka avspärrningar och vakta bilar (vilket tyvärr behövs i den förort där tragedin utspelade sig, en bil som anlände tidigt fick också sina däck sönderskurna då kollegorna hade fullt upp med att hantera det akuta läget på stationen). Även om alla självmord till sin natur är mycket tragiska, så var det flera saker som gjorde att detta i efterhand verkade än mer meningslöst och hemskt, bland annat det faktum att personen hade familj, att han inte verkade lida av några fysiska eller psykiska kroniska sjukdomar och att han faktiskt verkade ha mycket att leva för. Förutom den uppenbara tragedin för familjen, så blir det dessutom en chock för den stackars tunnelbaneföraren som tidigare hade drabbats av hoppningar, och ett psykiskt påfrestande arbete för alla de som har att hantera kroppen, lämna dödsbud, med mera.

Strax därefter kallades vi till en lägenhet där en kvinna hade larmat om att hennes sambo hade tänkt hoppa framför tunnelbanan. Hon fick även fram till operatören att han var potentiellt våldsam och kunde vara mycket farlig då han var kampsportsexpert. Sedan kunde hon inte prata vidare, då hon uppenbarligen hade fullt upp med att försöka stoppa honom ifrån att lämna lägenheten. När vi kom fram och ringde på dörren, så öppnade kvinnan. Mannen var fortfarande kvar, och jag gick in för att försöka etablera kontakt med honom och få igång en dialog medan min kollega pratade med kvinnan. Mannen var både hotfull och aggressiv. Till en början beordrade han mig bara att lämna lägenheten och sa att det skulle göra mycket ont på mig om jag inte gick ut. Han påpekade ett antal gånger att han hade tränat kampsport i 17 år och sa att han med lätthet skulle kunna ta mig. Han nämnde även att fem poliser inte hade kunnat hantera honom, och sa flera gånger att "Det här är din sista chans!" medan han höjde nävarna. Han försökte dock aldrig slå mot mig, men vid två tillfällen så försökte han knuffa undan mig. Jag stod dock kvar, och under hela tiden så försökte jag bara lugnt förklara att jag inte ville slåss med honom, men att jag inte kunde varken backa ut eller flytta på mig, eftersom jag inte kunde tillåta att han skulle göra sig själv illa. Han var visserligen relativt muskulös och axelbred och det var säkert sant att han hade tränat mycket kampsport, men jag kände att jag troligtvis skulle kunna hantera situationen om han verkligen attackerade. Dessutom kände jag att han faktiskt inte ville slåss, utan att han bara vill skrämma bort mig så att han kunde ta sig ut till tunnelbanestationen. Så jag fortsatte att stå stilla framför honom och tala lugnt med honom om att vi var där för att hjälpa till, och jag undvek naturligtvis att svara då han påstod att han lätt skulle kunna ta sig igenom mig, jag hade ju inget intresse av att få in någon prestige i frågan.

Medan vi stod där och talade, avbrutet av hans hotelser och försök att få mig att backa undan, så fick han förklarat lite om varför han mådde så dåligt. Han uppgav att han hade fått besked av att han hade fått cancer och att den inte skulle gå att bota. Dessutom pratade han om olika traumatiska upplevelser som han hade varit med om under militär utlandstjänstgöring. Jag försökte förmedla att jag förstod att han mådde dåligt, och att jag inte satte mig till doms över hans beslut att vilja avsluta sitt liv, men att jag där och då helt enkelt inte kunde tillåta att han gjorde slag i saken.

Efter ett tag anlände en patrull till. Min patrullkollega hade hela tiden haft ett öga på oss för att kunna lämna kvinnan och hjälpa till om mannen hade försökt göra verklighet av sina hot, men nu gick mannen in i vardagsrummet och jag och en kollega ifrån den andra patrullen följde med. När han sa att han ville gå ut på balkongen för att röka så tvingades vi dock ingripa. Kollegan, som tänker och handlar blixtsnabbt, påminde om risken, och jag tog tag i honom samtidigt som han klev ut genom balkongdörren. När jag knuffade in honom ifrån balkongen så började han kränga och försöka slita sig loss, och kollegan hjälpte mig genom att greppa den andra armen och påpeka att vi borde boja honom. Vi vred upp armarna bakom ryggen, och jag satte på handbojor. Under tiden så pratade vi båda två med mannen och förklarade varför vi gjorde det vi gjorde, och han visade inga tecken av att bli arg på oss.

Vid det laget hade min kollega inhämtat beslut om tvångsomhändertagande enligt LPT47. Vi tog med oss mannen i vår bil, och kollegorna i den andra patrullen skjutsade sambon in till psykakuten. I bilen så fortsatte jag att tala med mannen, som efter att han bojades hade resignerat och var helt lugn gentemot oss. Efter att jag kände mig trygg i att han verkligen inte längre tänkte försöka bråka, så tog jag inne i bilen av handbojorna. Väl framme, så lämnade vi över honom i psykvårdens händer, och jag skakade hand med honom och önskade honom lycka till. Då sambon gick förbi mig på väg in efter sin sambo så sa hon "Ni är gudar!" och visade väldigt tydligt hur tacksam hon var över den hjälp som vi hade kunnat ge.

Insatsen i sin helhet lämnade två olika intryck. Det kändes verkligen att alla vi som var på plats hade gjort ett riktigt bra jobb, och jag tror faktiskt inte att det skulle ha gått att lösa situationen smidigare än vi gjorde. Det är självklart en bra känsla, som dessutom förstärktes av sambons tacksamhet och av att mannen själv faktiskt verkade vänligt inställd mot oss på slutet efter att ha hotat med stryk otaliga gånger i början. Men samtidigt så är det naturligtvis en tragisk situation. Om mannen har förstått sin situation rätt, och det som väntar honom den närmaste tiden (trots att han där och då verkade frisk och stark) är att smärtsamt tyna bort av en dödlig sjukdom utan hopp till att bli frisk, och om situationen dessutom förvärras av ångest och psykisk ohälsa baserat på traumatiska upplevelser med mera, så kan jag förstå att han bestämmer sig för att den sista tiden inte är värd det lidande den kommer att kosta.

onsdag 31 augusti 2011

Ännu en självmordskandidat

Passet hade nyligen börjat för oss, och vi hade precis konstaterat att en kvinna som låg utslagen i ett centrum faktisk kunde ta sig hem själv och inte behövde vår hjälp, och höll på att skjutsa en asylsökande kvinna lite närmare sitt mål när det gick ut ett jobb om att en man hade ringt och sagt att han skulle ha ihjäl sig själv och alla som kom i närheten. Han hade uppgett att han hade kniv, och han hade även en historia av både kraftig psykisk ohälsa och tvångsvård samt av våldsamhet mot polis. Vi ropade upp oss, släppte snabbt av kvinnan där vi hade tänkt, och åkte mot adressen. Vi kom fram precis efter en annan radiobil, och de lokaliserade snabbt lägenheten.

Beskedet ifrån polisinsatschefen, PICen, som hade kopplats in direkt, var att avvakta piketen. Dörren var låst, men vi hörde mannen inifrån lägenheten. Efter en kort avstämning så tog jag verbal kontakt med honom genom brevinkastet. Han var minst sagt svår att kommunicera med. Han var extremt utåtagerande och hotfull och visade snabbt upp morakniven som han höll i handen för mig genom att hålla den nedanför brevinkastet samt varnades oss för att komma in. Jag fortsatte att försöka förklara för honom att vi var där för att hjälpa till, men det kändes inte direkt som att det jag sa gick fram särskilt väl. Hur som helst, efter ett tag så låste han upp dörren och verkade backa in i lägenheten. Jag hade hela tiden hållit tag i handtaget för att slippa att bli överraskad av något sorts utfall, och efter ännu en avstämning med kollegorna så öppnade jag dörren.

Jag fortsatte att prata med honom och berätta vad vi gjorde och att jag tänkte komma in. Efter ett litet tag till så slängde han ifrån sig kniven, så att den kom studsandes längs golvet. Jag gick in med händerna tomma och synliga framför mig för att visa att jag inte tänkte attackera honom. Han stod inne i lägenheten med en ölflaska i handen. Jag bad honom att lägga ifrån sig flaskan, vilket han inte gjorde. Först sa han att han behövde ölen, och när jag sa att han gärna fick dricka upp det som fanns kvar i flaskan och sedan lägga den ifrån sig, så slängde han den plötsligt in i väggen, nästan i motsatt riktning emot där jag stod. Då kom en kollega som hade befunnit sig bakom mig fram snabbt för att greppa tag i mannens ena arm, och jag tog tag i den andra. Han gjorde egentligen inte motstånd, men när vi väl hade greppat tag i honom så började han kränga kraftigt, och vi belade honom snabbt med handfängsel för att slippa behöva hålla fast honom.

I transporten in till psykakuten var mannen mycket verbalt aggressiv, men han gjorde inte heller där några försök till att bruka våld mot oss. Främst kollegan som satt bak med honom, men även jag som körde, försökte att nå fram till honom kommunikativ, men det var extremt svårt. Vi var totalt utdömda ifrån början som någon sorts ondskans hantlangare eftersom vi jobbade för staten, och han pendlade emellan att säga att ingen brydde sig om svälten i Afrika till att förklara att vi egentligen sket i honom oavsett vad vi sa. Stundtals gick han över till engelska, och det hela liknade närmast en väckelsepredikan.

Väl inne på psykakuten så var han även väldigt utåtagerande emot personalen, och vi blev ombedda att stanna tills han var bälteslagd för att få lugnande medel med spruta.

Bland alla de saker som mannen sa då han skrek på oss så framgick det också till viss del varför han mådde så dåligt. Han hade nog aldrig mått helt bra, men för ett antal år sedan hade han drabbats av en fruktansvärd tragedi, och efter det så verkade det som om han aldrig hämtade sig.

Vår uppgift att hjälpa honom i stunden, att se till så att han inte tog livet av sig själv eller skadade sig själv eller någon annan, lyckades bra, och med minimal våldsanvändning. Då han väl hade öppnat dörren, så kunde vi naturligtvis ha gått fram bryskare, men sköld och pepparsprej. Det var en kalkylerad risk att stå och prata med honom då han höll en flaska i handen, och han kunde naturligtvis ha kastat den mot mig, men det kändes inte som om han skulle göra det, och det gjorde han inte heller. Så i slutändan så behövdes det inte mer våld ifrån vår sida än att tag tag i hans armar och belägga honom med handfängsel.

Vad gäller den mer varaktiga hjälpen som mannens beteende var ett rop efter, så är det nog betydligt svårare. Han verkade på något sätt söka kontakt med oss poliser, men ändå inte vilja ha med oss att göra. Det samma verkade gälla för psykvården. Han verkade vilja ha hjälp av dem, samtidigt som han hatade dem. I slutändan var det nog bara starka benzodiazepiner som han egentligen ville ha. Det är verkligen ingen lätt uppgift att försöka behandla och hjälpa människor som mår så dåligt, och vad man än gör så riskerar man kritik. Om de tvångsomhändertas och institutionaliseras så är det både kränkande och dyrt, men om de släpps lösa och sen flippar och går bärsärk någonstans så är det svårt att förklara varför personen ifråga som visat så tydliga tecken på att vara labil och farlig har tillåtits vara fri...

söndag 14 augusti 2011

Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.

torsdag 11 augusti 2011

Direkt återlämnande

Jag och min kollega höll precis på att avsluta ett jobb då det gick ut ett larm om att två personer höll på att göra inbrott i en bil. Först ropar LKC på en patrull, en befälsbil som redan var på väg in till stationen för att äta och avrapportera, men då tjuvarna sedan lämnar i sin medhavda bil och anmälaren inte längre har den inom synhåll så tas jobbet tillbaka och bilen larmas istället ut i området.

Vi befinner oss hyfsat nära och bestämmer oss för att åka och leta efter den. Då vi åker in mot adressen där bilinbrottet skedde blir vi stoppade av en man som säger att han vet var bilen som tjuvana lämnade i finns någonstans. Den skall stå parkerad utanför en restaurang i närheten. Vi meddelar kollegorna på radion vad vi har fått reda på och åker naturligtvis dit direkt. Bilen står mycket riktigt utanför restaurangen, och jag ber kollegan ha koll på en ingång medan jag går in genom huvudingången för att söka igenom restaurangen. Männen, som vittnet hade beskrivit väl, fanns inte där och ingen inne i restaurangen hade lagt märke till någon som passade in på det signalement som vi hade fått. Vi går ut för att söka vidare i närområdet.

Under tiden så har befälet som först fick jobbet vänt om och startat upp en insats för att hjälpa oss att leta reda på tjuvarna. En bil till ansluter sig, och skickas till brottsplatsen medan befälsbilen kör mot området där tjuvarna har försvunnit. Ganska snabbt får vi kontakt med människor som har sett personerna som vi letar efter. De hade tydligen lämnat ett café precis i närheten av restaurangen där de parkerade bilen springandes precis efter att vi hade passerat på väg mot restaurangen. Sedan kommer fler vittnen förbi och ger uppgifter om i vilken riktning männen har sprungit. Den sista observationen är på väg in i ett skogsområde, och hundpatrullen som befälet också hade rekvirerat börjar spåra. Tyvärr leder varken spårandet eller letandet till att tjuvarna hittas.

Det gjorde dock kanske inte så mycket, eftersom samma hundpatrull bara någon timme tidigare hade stoppat samma bil (det var en typisk "pundarbil", en körförbudbelagd bil proppfull med saker som används av missbrukare) och identifierat de två männen som satt i den. Och det bästa, i alla fall för kvinnan i vars bil de hade gjort inbrott, var ändå att vi snabbt då vi genomsökte tjuvarnas bil hittade den laptop som hon hade blivit av med vid inbrottet. Hon var minst sagt nöjd då vi efter att insatsen hade avslutats åkte förbi och direkt återlämnade den stulna datorn.

Egentligen hade vi inte gjort något särskilt märkligt polisarbete. Vi bestämde oss för att åka till området där inbrottet hade skett på vinst och förlust, och hade turen att träffa på ett uppmärksamt vittne. Det speciella med den här historien är bara att vi för en gångs skull faktiskt lyckades hjälpa personen som blev utsatt för ett inbrott att få tillbaka det som stals, vilket naturligtvis känns väldigt bra efter alla gånger man har varit och tagit upp anmälningar om inbrott med mycket låga förhoppningar om att målsägarna någonsin kommer att återse de saker som de har blivit av med.

fredag 29 juli 2011

Vansinnesdåd

Det börjar närma sig slutet av passet. Efter att ha åkt fram och tillbaka som skållade råttor på jobb (barn skriker i lägenhet, otillåten biltrafik i park, gammal dam rånad av unga killar, par slåss på öppen gata, skum person driver omkring vid ett bad, åldring vilse på motorväg, pågående inbrottsförsök i trappuppgång, man försöker ta sig in till rädd kvinna i lägenhet, och eventuellt något mer som jag kan ha glömt) så är vi för tredje eller fjärde gången på väg in till stationen för att skriva. Eftersom de flesta av jobben ovan antingen inte behövde avrapporteras eller löstes av en annan patrull som var snabbare än vi på plats så har vi dock inte samlat på oss några ohanterbara mängder med avrapportering. När vi precis är framme vid grindarna går LKC ut med ett larm om en man som skall ha knivskurit en kvinna och som nu sitter kvar på platsen med kniven. Samtliga i distriktet hör direkt på den erfarne operatörens röst att det är allvar, och ett antal bilar svarar direkt. Vi vänder och åker med full fart mot Hässelby.

Som tur är är några patruller nära då larmet går ut. Den första patrullen kan odramatiskt gripa gärningsmannen, som direkt slänger ifrån sig kniven och ger sig. Den andra patrullen får det betydligt svårare jobbet att försöka hjälpa de två knivskurna målsägarna i väntan på att ambulansen skall anlända. Efter hand kommer fler och fler patruller. Polisinsatschefen och platschefen delar ut uppgifter, och folk tar egna initiativ för att säkerställa att allt som behöver göras görs. Området spärras av. Vittnen identifieras och förhörs. Dörrknackning och brottsplatsundersökning genomförs. Samtidigt samverkas med ambulanspersonal och ambulanshelikopter för att säkerställa en så snabb transport av de knivskurna som möjligt. Gärningsmannen transporteras in till polisstationen. Polisarbetet flyter på bra på platsen, och så småningom börjar patrullerna lämna och åka in mot stationen för att avrapportera. En patrull avdelas för att stanna kvar även efter att avspärrningarna hävs för att finnas tillgängliga om det dyker upp fler vittnen.

Rent polisiärt kan man säga att insatsen gick bra. Gärningsmannen greps direkt och bevisläget är minst sagt starkt. Men mänskligt är händelsen en sanslös tragedi. Förundersökningssekretess råder självklart, men oavsett de exakta omständigheterna kring händelsen, varav jag känner till en del detaljer och är ovetande om andra, så torde det vara självklart för alla att det har rört sig om ännu ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt sjuk människa mot helt oskyldiga offer. Det andra på kort tid i en liten Stockholmsförort. Det väcker känslor och ställer frågor av en mer generell karaktär. Vad kan man göra för att skydda samhället mot dylika vansinnesdåd? Har någon brustit i omsorg eller tillsyn när något sånt här händer? Borde psykvården ha kunnat identifiera och hjälpa dylika gärningsmän (som ofta har haft återkommande kontakt med psykiatrin), eller åtminstone se till att de inte har möjlighet att ge sig på oskyldiga människor?

Vi lever i ett öppet samhälle, vilket naturligtvis är bra, men ibland känns det som om det med öppenheten har kommit en ovilja eller en impotens vad gäller att med repressiva åtgärder skydda samhället mot individer som är livsfarliga för sin omgivning. Och det gäller både personer som lider av psykisk ohälsa och personer som juridiskt och kliniskt är friska men som gång på gång visar att de så fort de släpps ut begår nya våldsdåd, i värsta fall mord. Både psykvården och rättssystemet släpper allt för snabbt ut personer som är tickande bomber, och deras framtida offer offras liksom bildligt på en alltför vek och snål politiks altare. Det är i alla fall så det känns just nu...

Slutligen så går tankarna till de två offren och deras anhöriga, speciellt då den allvarligare skadade. Det är bara att hoppas att allt går bra och att de återhämtar sig både fysiskt och mentalt ifrån det trauma som de har tvingats uppleva.

fredag 22 juli 2011

Klargöranden

Normalt sett så använder jag bara polisbloggen till att berätta om och reflektera över saker som händer på jobbet, men den här gången gör jag ett undantag, eftersom jag känner att jag behöver komma med ett snabbt uttalande som svar på alla de kommentarer som har kommit under de senaste dygnen, och det lättaste sättet att göra det är genom att skriva ett nytt, separat, inlägg. Jag kommer dock mest att göra lite klargöranden om min syn på migrations- och integrationsfrågor, Sverigedemokraterna, en "öppen diskussion", med mera. Detta då jag just nu helt enkelt inte har tid att skriva något merdjuplodande, och då tankarna för närvarande har en tendens att dra sig till Norge, som just har blivit utsatt för två fruktansvärda terrordåd.

Jag inser att anledningen till att jag har fått så mycket trafik, och så mycket kommentarer, på mina båda bloggar de senaste dagarna är ett inlägg och en länk ifrån sajten "Politiskt Inkorrekt". Jag skriver för att bli läst, så i grunden är jag naturligtvis glad att så många har hittat in till och kommenterat mina bloggar. Det faktum att anledningen är en länkning ifrån en sajt som är "invandringskritisk" och som jag uppfattar har kopplingar till Sverigedemokraterna gör det hela dock mer kluvet för mig. Jag tror nämligen att jag har diametralt motsatta åsikter med Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna i nästan alla frågor som rör migration- och integrationspolitik. Jag är för en generös migrationspolitik. Jag är för vård till papperslösa. Jag är emot alla förslag som diskriminerar vissa religioner (läs islam) på bekostnad av andra (kristendom), då jag vill ha en helt igenom sekulär stat som står för religionsfrihet men som håller religiösa ceremonier och preferenser långt borta ifrån all offentlig verksamhet, speciellt då skolan. Jag är en stark motståndare till alla former av diskriminering. Listan kan göras lång, och den som är intresserad kan t.ex. klicka på länken "Migration och Integration" eller söka på ord som "rasism" eller "diskriminering" på min politiska blogg, Konstapel Bastians betraktelser (länk). Det finns även inlägg på polisbloggen som torde visa på mina personliga ställningstagande, t.ex. detta.

Dessa åsikter gör mig dock inte blind för de problem som finns, speciellt i vissa segregerade förorter till våra storstäder. När jag säger att jag ser en kraftig överrepresentation av yrkeskriminella med invandrarbakgrund, ifrån just dessa förorter, samt att det enbart är i sådana områden som polis och brandkår blir utsatt för stenkastning, så är det egna observationer som för mig är lika tydlig som att jag ser en kraftig överrepresentation av unga män som begår brott (jämfört med kvinnor, äldre, etc). Och det är ett problem som behöver diskuteras. Sen har jag även i olika inlägg klargjort att det är just lokal ungdomskultur i de segregerade förorterna, och inte etniskt eller kulturellt ursprung för en persons släkt som jag ser som den främsta orsaken till problemen. Sen lär det i samtliga fall finnas andra, individuella, orsaker till varför människor hamnar snett.

Däremot delar jag Politiskt Inkorrekts uppfattning att man måste få ha en öppen diskussion om de problem som är kopplade till invandringen, på samma sätt som man måste få ha en öppen diskussion om alla samhällsproblem. Och detta utan att bli kallad rasist eller nazist. En öppen diskussion är närmast en förutsättning för att komma vidare ifrån att identifiera problemen till att hitta lösningarna. Sen är det, som alltid, viktigt att diskussionen håller sig inom ramarna för ett konstruktivt samtal, utan övertramp i form av rasistiska generaliseringar och hets/angrepp mot vissa grupper, vilseledande lögner, med mera.

Slutligen, angående min egen inställning till Sverigedemokraterna. Som framgår av ett antal ilägg på min blogg är jag starkt kritisk till Sverigedemokraterna som parti. Det är möjligt, som några kommentarer hävdar, att min bild av Sverigdemokraterna är färgad av media och av mina egna politiska ställningstaganden som som sagt totalt skiljer sig ifrån deras. Det är därför möjligt att den är orättvis. Men för mig är inte det centrala i min motvilja mot Sverigedemokraterna att de vill ha minskad invandring, vilket jag motsätter mig men kan respektera som åsikt. Det är att jag fortfarande ser tecken på partiets rasistiska rötter i deras retorik och politik. Och nu menar jag inte bara de lokalpolitiker eller gräsrötter som med jämna mellanrum gör skogstokiga uttalanden om t.ex. genetiskt våldtäktsbenägna negrer (vilket partiledningen sedan tar avstånd ifrån), utan även partiets officiella utspel (som t.ex. den kända valfilmen med pensionären som jagades av niqabklädda kvinnor). Jag tycker mig alltså fortfarande i mångt och mycket se en syn på "de andra" i SDs retorik och politik som har främlingsfientliga drag. Sen är ingen någonsin helt objektiv, och jag är medveten om att min negativa inställning till SD kan påverka hur jag tolkar deras utspel och förslag.

Bland de kommentarer jag har fått under de senaste dygnen så har jag både anklagats för att vara "nazze" och andra saker av folk som uppenbarligen inte gillar mina observationer av problemen i de segregerade förorterna och blivit kallad korkad på olika sätt av invandringskritiska kommentatörer. Det förvånar inte, detta är ett känsligt ämne och en del personer på nätet håller alltid en låg debattnivå. Det jag hoppas själv är att både mina tankar i den politiska bloggen och mina upplevelser och reflektioner i polisbloggen skall uppmuntra till en konstruktiv diskussion där man öppnar upp sinnet och försöker se en fråga ifrån flera olika håll, där man kan lyssna på en åsikt som går emot den egna världsbilden utan att ha som första reflex att demonisera personen som har framfört den. Då kanske diskussionen kan komma framåt istället för att fastna i skyttegravarna, och det tror jag att alla skulle vinna på.

PS. Jag uppskattar verkligen att ha fått så många kommentarer, och jag kommer senare då jag får tid att besvara de som behöver besvaras.

tisdag 19 juli 2011

Rasistkortet

I slutet av en för oss relativt händelselös natt så går det ut ett larm om ett stort slagsmål på en bensinmack. Vi ligger en bit bort, men jag kör på ordentligt. Första bilen som anländer rapporterar att det slåss på flera håll, innan de kliver ur för att få stopp på allt vevande. De får dessutom snabbt hjälp av ett par bilar med SLs ordningsvakter som befann sig i närheten av kollegorna och tog rygg på patrullen, för vilket de skall ha en stor eloge. Kollegorna gör ett resolut ingripande och får snabbt med hjälp av ordningsvakterna slut på slagsmålet. När vi anländer som andra polisbil till platsen är det ingen som slåss och de flesta har lämnat platsen, men tre män är kvar, varav två omhändertagna. Jag får ett tips om att en taxichafför hade sett hela händelsen och går för att prata med honom. Chaffören kan snabbt peka ut de två omhändertagna männen som personer som båda har varit delaktiga i slagsmålet. Han hade dessutom sett en av dem slå en tjej och den andra försöka klippa till en annan tjej. Medan vi pratar och jag försöker få en klar bild av vad som har hänt, så pekar taxichaffören på några tjejer som går förbi längre bort och säger att en av dem var hon som blev slagen av en av de omhändertagna männen. Jag skickar direkt iväg två kollegor för att prata med tjejerna.

Baserat på uppgifterna ifrån mitt och kollegornas förhör, så grips de båda omhändertagna männen för misshandel. De var väldigt missnöjda med situationen, vilket de uttryckte både i tal och med kroppsspråk. Kommunikationen försvårades en aning av att de talade danska, men framförallt av att de var kraftigt berusade. Hur som helst så accepterade de inte mitt beslut att de skulle gripas, och skrek åt och bråkade med dem som höll fast dem, så jag bojade en av dem (den andre blev bojad av kollegorna som kom först). Detta i sig är ingen ovanligt, det händer ofta att berusade bråkstakar grips och bojas, alkoholen har en tendens att göra folk aggressiva och dumma. Båda männen hävdade dock att de greps enbart för att de var mörkhyade (de var danska somalier). Dessutom spann de var och en för sig, gripna och införda av varsin polispatrull, vidare på rasisttemat. En av kollegorna i min patrull (vi åkte tre den dagen) som hade varit och förhört målsägarna då jag bojade och satte in mannen som vi tog med in i bilen blev gång på gång anklagad för att vara nazist. Den enda anledningen som jag kan komma på var att han var den ende av oss som var snaggad. Den gripne gick ifrån att förolämpa till att hota honom, så det slutade med att jag efter, att vi alla hade tröttnat på hans otrevligheter, även skrev på hot mot tjänsteman. Mannen i den andra bilen hade valt ut en annan kollega, som har utomnordisk bakgrund, och hävdade gång på gång att allt han gjorde under ingripandet var för att bli accepterad av oss "riktiga svenskar"...

Det händer ganska ofta att personer om utsätts för olika sorters polisingripanden hävdar att det beror på deras bakgrund eller etnicitet, på att polisen "trakasserar" dom. Sen att det i princip alltid (min egen erfarenhet) finns en anledning till att just de stoppas, kontrolleras eller grips, det låtsas man inte gärna om. Att vi griper en person som har misshandlat en tjej är självklart, Att vi stoppar bilar med personer som vanemässigt begår inbrott är också en självklarhet, det är nästan det enda sättet att komma åt inbrottsvågen. Men istället för att ta ansvar för vad man själv har gjort, så spelas gärna "rasistkortet", något man vet får gehör i breda kretsar. Jag säger absolut inte att det inte finns poliser som är generaliserande i sina omdömen om människor med invandrarbakgrund. Faktum är att om man arbetar i en del segregerade förorter så krävs det en hel del starka medvetna ställningstaganden och mycket integritet för att inte riskera att påverkas negativt av den kraftiga överrepresentation bland yrkeskriminella med invandrarbakgrund och det faktum att det enbart är i de här områdena som man får stenar kastade på sina bilar (och brandkårens). Detta är också något som jag då och då tar upp och bollar med kollegor, speciellt då jag hör kommentarer som jag tycker tyder på tendenser som jag inte gillar. Det jag säger är att jag själv inte kan minnas att jag har sett några ingripande där jag sett att en kollega har behandlat en misstänkt person annorlunda på grund av hans etnicitet eller bakgrund. Självklart innebär inte det att det inte kan hända, men det torde vara väldigt ovanligt. Och i den mån det finns invandringskritiska funderingar hos en del poliser, så tror jag att det enbart i enstaka undantagsfall leder till att någon låter dessa funderingar påverka hur man bemöter och behandlar de individer man har att göra med då man jobbar.

Tyvärr tror jag dock att det faktum att rasistkortet spelas så ofta och så snabbt, gör att man får en mer polariserad syn på hela debatten och diskussionen. Och det kan i sin tur göra att det kan bli svårare att se och ta itu med de fall där det faktiskt förekommer tendenser till rasism och främlingsfientlighet i poliskåren, och för all del i samhället i allmänhet.

Jag skrev ett inlägg om de här funderingarna på min andra blogg för ett par veckor sedan, det finns här.