Bedrägeri och frustration

För ett par dagar sedan kallades jag och kollegan till en lägenhet i Rinkeby av länskommunikationscentralen (LKC) på något oklara grunder. Det verkade röra sig om något sorts bedrägeri, men det rådde, som så ofta vad gäller samtal ifrån Rinkeby "språkförbistringar". Som tur var så gick språkförbistringarna att övervinna den här gången, då målsägarna som hade ringt in talade spanska, vilket jag också gör. Annars kan det ofta krävas kunskaper i arabiska, somali, turkiska, ryska, mongoliska, m.m. eller hjälp av tolk för att nå en tillräckligt bra kommunikation.

Det visade sig att paret som hade ringt in mycket riktigt hade blivit utsatta för ett bedrägeri. De var i desperat behov av att hitta en lägenhet eftersom kvinnan låg i vårdnadstvist om sin äldste son med sonens svenske pappa. Hon hade för tillfället bara besöksrätt några timmar i veckan, och var dessutom rädd att pappan behandlade sonen illa. Så länge de bara hyrde ett rum hos en bekant minskade möjligheterna i rättsprocessen. Sen hade paret också en fyra månaders bebis att ta hand om. De hade sett en annons på nätet om en lägenhet som uthyrdes i andra hand, tog kontakt med annonsören, och blev upphämtade av honom och förevisade lägenheten. Dagen efter träffades de och betalade en deposition och den första hyresbetalningen, och fick i utbyte en nyckel. Därefter gjorde sig lägenhetsinnehavaren oanträffningsbar och de fick aldrig den andra nyckeln som de skulle ha fått senare samma kväll. Då ringde de polisen.

Vi kunde snabbt konstatera att det personnummer som bedragaren hade uppgivit inte existerade. Då vi tog med oss målsägarna till lägenheten de hyrt visade det sig först att nyckeln, som väntat, inte passade. Därefter, när vi ringde på, så visade det sig dessutom att det bodde ett par där, och att de redan hade haft besök av ett annat par under dagen som trodde att de skulle flytta in i deras lägenhet. Vi kunde snabbt konstatera att det var en tidigare inneboende i lägenheten som hade kommit över nycklar och, efter att han hade blivit utslängd då han inte betalade hyran, nu visade upp och "hyrde ut" lägenheten bakom innehavarnas rygg.

Utredningsläget för det här bedrägeriet var därför fördelaktigt, vi hade en identifierad misstänkt (som visserligen saknade adress) och bra bevisning. Trots det så behövde jag förklara för de drabbade, som i desperation hade lånat ihop till pengarna de blivit av med ifrån bekanta, att det troligtvis kommer att ta mycket lång tid innan de ser pengarna igen, om de ens någonsin får tillbaks dom. Först skall utredningen färdigställas, och med tanke på hur stora balanserna är vad gäller den här sortens mängdärenden så kan det ta månader innan den ens dyker upp på en handläggares bord. Sedan skall den misstänkte slutdelges utredningen, och om han är tillräckligt duktig på att hålla sig undan kanske brottet hinner preskriberas innan någon får tag på honom. Därefter skall ärendet upp till domstol, och där är köerna och väntetiderna ännu längre. Och även om vi kommer fram till en laga-kraftvunnen dom så lär inte gärningsmannen betala självmant, och eftersom han garanterat inte har någon inkomst så kommer målsägarna ändå inte att få sina pengar. Möjligtvis kan de komma åt dem genom kronofogden, men det kräver ju ändå att det skall finnas någonting att utmäta.

Man kan konstatera att det som vanligt finns bra mycket fler skyddsnät som värnar om brottslingarnas intressen än om brottsoffrens. Själv skulle jag egentligen vilja leta upp den bil bedragaren har kört i, konfiskera den och sälja den på exekutiv auktion, och direkt utmäta brottsoffrens pengar. Det borde finnas interimistiska domar som går att fatta snabbt och smidigt och som kan gälla fram tills avslutad huvudförhandling i ärendet. Om mannen sedan mot förmodan inte döms för bedrägeriet, så kan han få tillbaka pengarna med ränta.

Det hade varit bra mycket mer tillfredsställande att jobba som polis om man hade haft bättre verktyg för att faktisk hjälpa de människor som blir utsatta för brott...