torsdag 30 september 2010

Missförstånd

Mot slutet av passet gick det ut ett larm om en man i en Hummer med ett järnrör i Hässelby. Vi åkte mot platsen, och mötte en Hummer på väg in på Maltesholmsvägen. Vi slog runt, åkte ikapp bilen och stoppade den. Kollegan var på helspänn och beredd på eventuella våldsamheter. Jag bad föraren kliva ut ur bilen, och efter att ha pratat ett kort tag visade det sig att det var han och hans vänner som hade ringt till polisen för att de sett en man med ett meterlångt järnrör gå förbi. Det var alltså anmälaren/inringaren som hade en Hummer, inte mannen med järnröret... Vi tog ett utförligare signalement på mannen med järnröret, och skarpögda kollegor hittade senare en man som stämde väl överens med beskrivningen. Han hade promenerat omkring i området ett tag, och burit på en meterlång pinne...

lördag 25 september 2010

Om att komma i tid...

En stor del av frustrationen med att jobba som polis i yttre tjänst är att man så ofta kommer försent. Ibland är man flera dagar för sen, t.ex. för att stoppa inbrottstjuvarna som har varit inne och tömt ännu en lägenhet och allvarligt kränkt och förstört för ännu en familj. Ibland är man några frustrerande minuter ifrån att få tag på de ännu värre personrånarna, som sedan alltför ofta hinner undan (även om duktiga kollegor då och då lyckas få tag på dom utredningsvägen). Det värsta har jag dock själv inte varit med om ännu, att vara för sen för att rädda livet på någon, en kvinnan som misshandlas av sin man, en man som blir knivskuren utanför en krog under ett slagsmål, eller någon som själv i desperation försöker ta sitt eget liv. Däremot hann vi under förra snurran i tid för att stoppa en mans försök att begå självmord genom att ta en överdos av tabletter. Då jobbet gick ut verkade det som om mannen var aggressiv och svårhanterlig, men när vi väl hade sprungit ikapp honom så visade det sig att det mest var frågan om att han inte ville stanna kvar och vänta på ambulansen, och därför försökte ta sig undan till varje pris. Han hälsoläge verkade dessutom fortfarande som tur var stabilt. Och även om jag blev tvungen att lägga en hand på mannens bröst för att stoppa honom ifrån att gå iväg, så gick det utmärkt att samtidigt resonera lugnande med honom och få honom att förstå varför vi inte kunde låta honom lämna. Ambulansen kom, mannen åkte med och fick förhoppningsvis både akut hjälp mot tabletterna och mer långsiktig hjälp för att må bättre, och han tackades oss till och med för insatsen trots att vi faktiskt höll kvar honom mot hans vilja. Då känns det bra att vara polis.

torsdag 16 september 2010

En vanlig dag på jobbet

Under gårdagens kvällspass hade vi att göra från att vi började till att vi gick av. En vanlig dag på jobbet full av vanliga, rutinmässiga jobb, snatterier, LOBar (omhändertagande av berusade personer) och falsklarm. Det kunde dock ha blivit betydligt mindre lugnt. Larmet om mannen som klättrade omkring på spåren vid Solna station kunde i värsta fall ha slutat i en död kropp att hantera och kaos i kollektivtrafiken samt mängder med chockade människor att ta hand om. Larmet om brand i en papperskorg inuti en idrottsanläggning kunde ha slutat i en fullt utvecklad brand med skadade och i värsta fall döda. En LOB har naturligtvis inte samma potential att växa, men med med tanke på hur labila många människor blir då de är påverkade av alkohol eller droger, så kan det i alla fall lätt leda till att man tvingas använda våld mot en person och i det mest extrema fallet till att man själv eller kollegan skadas.

Just hanteringen av labila personer, oavsett om deras oberäknelighet beror på droger (inklusive alkohol), psykisk ohälsa, eller något annat är en del av vardagsutmaningarna man möter som polis i yttre tjänst. En av "LOBarna" igår, som precis hade slagit sönder sin egen bil, började med att förklara hur orättvisa och elaka vi var i ett aggressivt tonfall innan jag ens hunnit säga "Hej". En annan, som hade varit och snattat, muttrade osammanhängade, krängde med kroppen och skulle hälsa genom att boxa mot min näve. Vi lyckades dock få in båda i bil (och fyllecell) utan att behöva bryta något på dem. Att på ett vänligt men bestämt sätt kunna hjälpa potentiellt stökiga personer utan att använda våld ger lite vardagstillfredsställelse när man jobbar...

Så resultatet blev som sagt en vanlig, lugn, dag på jobbet...

lördag 11 september 2010

Det kan svänga fort i yttre tjänst

Dagens pass innehöll inte särskilt mycket spänning, men vi hade fullt av jobb ifrån att vi startade till att vi slutade. Ett av jobben var att transportera en unga man ifrån arresten till en häktningsförhandling. Normalt sett är sådana rutinjobb rätt tråkiga, men den här gången gjordes det intressantare av att den misstänkte i högsta grad var inblandad i händelserna ifrån mitt förra arbetspass, natten mellan torsdag och fredag. Efter att det inte hade gått ut ett enda jobb under de första 4-5 timmarna av passet, så går ett larm om att en inbrottstjuv eventuellt stryker omkring i Tensta. Ett antal bilar åker ut, dock inte vi. På väg ut till platsen träffar en av patrullerna på en bil som kör på ett sätt som gör att den omedelbart bör stoppas (jag utelämnar detaljerna eftersom det pågår en förundersökning). En annan patrull som fanns i närheten hjälpte till med förföljandet, vilket så småningom leder till att den flyende bilen har en bil bakom sig och kör på en gång/cykelväg där den första patrullen ställt upp bilen för att stoppa den. Föraren stannar dock inte, trots polisbilen som står tvärs över vägen och en kollega som klivit ut och ställt sig framför bilen för att vinka och göra stopptecken, utan kör i hög hastighet rakt mot kollegan, som tvingas kasta sig undan, och in i den parkerade polisbilen där två kollegor sitter kvar. Båda kollegorna skadas, varav en allvarligare. Trots detta kan man säga att det mycket lätt kunde ha gått väldigt mycket värre, speciellt då om kollegan till fots inte hade hunnit slänga sig undan. Efter den händelsen, som tog de flesta av patrullerna i Västerort i anspråk, så hamnade vi på ett uppgivet självmordsförsök samt ett dödsfall, vilket också kontrasterade mot de första händelselösa timmarna. Nu är det bara att hålla tummarna för att kollegorna återhämtar sig snabbt och att de slipper permanenta skador eller problem på grund av händelsen. Vad gäller utredningsläget, så verkar det se bra ut med tanke på dagens förhandling, jag har själv aldrig sett en domare snabbare fatta beslut om häktning på sannolika skäl...

onsdag 8 september 2010

Om den oförutsägbara empatin

Som polis så möter man dagligen sorgliga människoöden. Allt ifrån den förhoppningsvis övergående sorg, rädsla eller frustration som de brottsoffer som utsatts för till exempel inbrott, hot eller våld känner, till mer konstant misär som misshandlade kvinnor som vägrar att anmäla och stannar hos sina män, eller alkoholiserade uteliggare som kissat på sig ännu en gång. Jag anser själv att en del av yrket är att i alla möten försöka visa empati i så stor utsträckning som situationen och arbetet tillåter, även de gånger då detta av olika anledningar inte kommer lika självklart som det ibland gör. Sen gäller det för var och en att hitta en balans där man kan hjälpa och visa medmänsklighet utan att själv ta in för mycket av allt elände som man möter. Att hitta den blandningen av deltagande och viss distans torde vara en del av att vara professionell. Det kan dock vara intressant att notera att den där genuina empatin som biter sig kvar även efter att man har lämnat personen och jobbet i fråga kan vara väldigt oförutsägbar. I vissa situationer känner man naturligtvis mer, det kan exempelvis röra sig om att det finns barn inblandade, men i andra lägen så förvånas man över att en speciell individ eller situation väcker mer medkännande än man hade förväntat sig. Jag var i en sådan situation här om dagen då vi utförde en handräckning, vi skulle köra en missbrukare till vård. Hans sorg och ångest berörde mer än vad jag hade väntat mig då vi hämtade upp honom. Jag hoppas verkligen att det går bra för honom på den vårdinstans dit han nu förts!

Lyckad utredningen om Bålstamordet

Så har till slut de två nu 18-åriga männen som mördade en ungefär jämnårig ung man i Bålsta norr om Stockholm fått sina straff utdömda av Tingsrätten, drygt ett år efter det att offret försvann spårlöst på Södermalm den 20e augusti 2009. Straffen, 11 respektive 9 års fängelse är med svenska mått mätt mycket höga med tanke på att gärningsmännen endast var 17 år vid brottstillfället. Visserligen kommer dommen säkert att överklagas, och utan att vara någon expert ser jag det inte som särskilt osannolikt att hovrätten beviljar prövningstillstånd, men man kan ändå tillåta sig ett bokslut över den långa utredningen som ledde till domen. Eftersom jag själv hade förmånen att få delta i arbetet och under ett halvår jobba med den grupp erfarna och mycket duktiga poliser som hade hand om utredningen har jag minst sagt god insyn i hur mycket grundligt arbete som ligger bakom dagens domar. Under den första tiden efter försvinnandet så gjordes en noggrann kartläggning av offrets rörelser och kontakter tiden innan försvinnandet genomförts, och även om man då fortfarande inte hade namnet på gärningsmännen så lade vi fram teorier som senare, när dessa dök upp i utredningen, visade sig stämma mycket väl. Och inte minst, trots en ihållande hög arbetsbelastning med inkommande ärenden, främst rån och våldtäkter, så fortsatte arbetet med mordet oförtrutet. Ett stort grattis till den utredningsgrupp på Västerortspolisen som har haft hand om utredningen samt till de andra poliser som vid kritiska tillfällen lämnat helt avgörande bidrag till utredningen. Det är glädjande att det efter den misslyckande utredningen på mordet av Pernilla, som tyvärr ledde till att samma gärningsman senare var fri och kunde mörda Engla, har lett till att en ny grupp, den "nationella bedömargruppen" instiftats för att stötta mordutredningar som fastnat ute i de lokala myndigheterna. Men att döma av resultatet av utredningen om Bålstamordet så kommer gruppen inte att behövas i Västerorts polismästardistrikt i Stockholm... Fast jag vill ändå tillägga att jag har svårt att säga emot den representant ifrån gruppen som intervjuades i P1-morgon när hon sa att alla kan ha nytta av att få en utomstående, erfaren, partner att bolla problem och frågor med, även de bästa mordutredarna...