lördag 25 december 2010

Medmänskliga telefonsamtal

Polisen är nästan helt beroende av att vanliga människor ur allmänheten ringer in till oss då de ser något som behöver åtgärdas. Om inte grannen ringer när han hör skrik och dunsar i lägenheten bredvid, så får misshandeln fortsätta. Om ingen hör av sig då de ser att några suspekta ungdomar kliver in i en trappuppgång och en stannar och hänger vid porten (en så kallad ”knasvakt”), så kommer ännu en familj att komma hem till en lägenhet vänd upp och ned, och länsad på allt av värde.

För några veckor sedan fick vi ett jobb där en man hade ringt om en full kvinna på en bänk. En LOB (Lagen om vård av berusade) på en bänk är ett dussinjobb, men den här gången kändes det som att det kunde ha gått illa. Det låg tomma spritflaskor och ölburkar runt omkring kvinnan, som själv var helt medvetslös. Det var riktigt kallt, åtminstone ett antal minusgrader. Och det var sent på kvällen. Dessutom satt kvinnan på ett undangömt ställe, där det antagligen inte passerade särskilt många människor mitt i natten. Min slutsats är att den vänlige unge mannen som ringde in och berättade om kvinnan (jag vet att han var vänlig och ung eftersom jag pratade med honom för att få hjälp att hitta rätt) mycket väl kan ha räddat ett liv med sitt telefonsamtal.

Då jag tänker på det fallet kan jag inte låta bli att göra en relektion till. Den medvetslösa kvinnan var ganska bastant, och det i kombination med bylsiga kläder som bara gled då man försökte få ett bra tag för att bära gjorde henne lite svårmanövrerbar. Det var ganska lugnt att lyfta upp henne, men desto svårare att få in henne i bilen. Och det är ett återkomnmande problem. Våra polisbilar har precis samma dörrar som vilka vanliga bilar som helst, det vill säga bildörrar som hamnar kraftigt i vägen om man behöver lassa in någon i bilen. Det hade varit bra mycket praktiskare om åtminstone en av de fyra dörrarna, den vid ”busplatsen”, höger bak, kunde fällas ut en extra bit för att ge lite arbetsutrymme...

tisdag 21 december 2010

Ännu en våldtäkt

På ett dagpass på en helg ganska nyligen så fick jag och min kollega börja med att åka till AVK (Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor) för att hämta en tjej som hade blivit utsatt för en våldtäkt. Gärningsmannen var då fortfarande okänd, men baserat på information ifrån målsägaren så kunde vi efter lite utredningsarbete identifiera honom. Vi fick beslut om att hämta in honom, vilket vi också gjorde. Våldtäkten var av det slaget som hade varit väldigt svår att utreda om gärningsmannen hade varit smart i sina svar då jag förhörde honom. Det fanns nämligen ont om stödbevisning som kunde stärka att gärningsmannen hade tvingat sig på målsägaren och/eller insett att hon inte var i tillstånd att värja sig. Däremot är det alltid mycket lättare att bevisa att det har skett ett samlag. Men tack vare att gärningsmannen säkert mycket väl visste att han hade gjort något fel, så lämnade han en redogörelse som gick stick i stäv med vad som gick att bevisa rent tekniskt, vilket också ledde till att han sedermera blev häktad och att det i detta fallet finns goda förutsättningar för att utredningen skall leda till en fällande dom.

Fallet i fråga väckte en del andra tankar. Man kan snabbt konstatera att våldtäkten aldrig hade skett om det inte hade varit för det faktum att alkoholen tillåts flöda fritt i samhället. Detta innebär inte ett minskat ansvar för gärningsmannen eller att målsägaren har någon som helst skuld för det inträffade. Men det är likväl ett faktum. Sen kan man även konstatera att medan de personer som jag stöter på som har begått inbrott, rån, med mera tenderar att vara multikriminella och komma ifrån en viss samhällsklass, vissa utsatta områden, med mera, så var denne våldtäktsmän tidigare ostraffad och kom ifrån ett villaområde befolkat av vanlig övre medelklass. Och jag tror att det säger något om synen på brottet våldtäkt. Personer (läs män) som aldrig skulle få för sig att stjäla kan ändå av någon anledning i vissa situationer tvinga sig på en annan människa (en kvinna, så klart) sexuellt trots att hon tydligt har sagt att hon inte vill. Visst är det konstigt? Och visst är det tragiskt?

söndag 19 december 2010

Besök på bårhuset

Man kan få alla sorters jobb när man arbetar på ordningen… Häromkvällen blev vi skickade till bårhuset på rättsmedicin för att märka upp en kropp. Eftersom det var sent så fanns ingen personal på plats, och det fanns tydligen inte heller någon att ringa och fråga om hjälp. Så vi fick själva söka igenom det folktomma bårhuset. Och trots idogt letande bland de lakaninlindade liken, så hittade vi inte den kropp som vi skulle märka upp med fastställd identitet. Så vi fick lämna med outfört uppdrag och liklukt i näsorna… Det finns nog ingen annan doft som är fullt så otrevlig…

fredag 17 december 2010

Alla borde inte få vara föräldrar

För ett par dagar sedan var jag och min kollega på en jourhäktning. Eftersom åklagaren hemställde om lykta dörrar så kan jag inte gå in på något om det specifika målet. Men jag kan säga att det rörde sexuella övergrepp med föräldrar som förövare och barn som offer, och att målet väckte känslor hos både mig och min kollega, vilket är anledningen till att jag skriver det här inlägget.

Det är helt uppenbart att det finns människor som inte borde få komma i närheten av barn, och än mindre ha vårdnadsansvar. Visserligen är det inte polisens jobb att värdera om en förälder i fortsättningen borde ha kontakt med sina barn eller ej, men eftersom vi stöter på resultatet av att samhället, enligt min personliga uppfattning, gång på gång prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn framför barnens rätt till en trygg uppväxt utan övergrepp, så är det svårt att inte uppröras och ha en uppfattning. Om en förälder grips och sedermera döms för grova brott mot sitt barn, och barnet under tiden som föräldern sitter inne är hos en fosterfamilj där det är tryggt, borde inte barnet få stanna där då? Barnkonventionen, som Sverige ratificerat, säger ju att barnets behov skall komma i första rummet. Det känns som att det är många tjänstemän på socialtjänster runt om i landet som har missat det.

onsdag 15 december 2010

Rattfylleri

Att beivra rattfylleri är en av många prioriteringar hos polisen, och en som styrs av konkreta mål för hur många fall som varje enhet med personal i yttre tjänst skall ha rapporterat per år. Mitt turlag ligger back på rattfyllerier, och jag måste erkänna att det här med att nosa upp rattfulla förare inte är min starkaste sida. Häromveckan lyckades dock jag och kollegan få tag på ett grovt rattfylleri. Det var dock, om sanningen skall fram, inte någon skarp observation eller en smart placerad blåskontroll som låg bakom träffen. Det var nämligen den rattfulle som kom till oss… Och det gjorde han genom att köra rakt emot oss i vårt körfält (d.v.s. mot trafiken). Kollegan, som körde, blev lite ställd när en mötande bil var på gång att fronta rakt in i vår, och stannade, men föraren lyfte blicken i sista sekunden och gjorde någon form av undanmanöver som gjorde att han mer körde snett in i vänster framskärm. Eftersom hastigheten var låg blev varken vi eller han skadade. Däremot lär mannen i fråga inte få köra bil på ett tag, för även om han själv inte trodde på att polisens instrument för att mäta alkoholhalten i blodet var rätt kalibrerat, så lär inte tingsrätten vara lika skeptisk…

söndag 12 december 2010

PL21

Polisjobbet handlar naturligtvis huvudsakligen om att förebygga och bekämpa brott samt att hålla ordning (d.v.s. stoppa ordningsstörningar). Därför ligger det i sakens natur att det oftast är någon som inte är nöjd efter att vi har gjort ett ingripande. Visst händer det att en person som grips misstänkt för brott ändå kan visa uppskattning för att vi har haft ett vänligt bemötande, men de flesta som blir utsatta för repressiva åtgärder tenderar att ha svårt att se det positiva och nödvändiga med polisens jobb. Det är svårt att göra alla glada...

Vissa jobb är dock helt hjälpande till sin natur, t.ex. då någon befarar att en anhörig eller granne kan ha råkat ut för något i sin lägenhet och behöver hjälp. Polisen får då enliogt PL21 (Polislagens 21e paragraf) bryta sig in för att kunna hjälpa till (eller för att konstatera att det är för sent). Jag och min kollega fick ett sådant jobb för ett litet tag sedan. Ambulanspersonalen som var på plats befarande att det var bråttom att komma in, så istället för att tillkalla låssmed så bröt vi upp dörren. Som tur var var den äldre kvinnan som bodde i lägenheten vid god hälsa, hon var bara oförmögen att tillkalla hjälp, och hon togs med av ambulanspersonalen för att få vård. Då hon bars ut undrande hon lite försynt vad som hade hänt med hennes dörr. Till skillnad ifrån inbrottstjuvar som är proffs på att bryta dörrar och som ibland kan ta sig in i en säkerhetsdörr utan att lämna särskilt mycket märken efter sig, var jag och kollegan nybörjare, så det var nästan bara pinnved kvar av dörren efter att vi hade brytit oss in... Men hur som helst var alla inblandade, anhöriga, hemtjänstpersonal, sjukvårdare och kvinnan själv nöjda efter att jobbet hade avslutats. Och vad gäller dörren, så var en ny på gång när vi lämnade. Och eftersom bostadsrättsföreningen kan fakturera kostnaden för den nya dörren till polismyndigheten var även de nöjda...

Om att gripa

Det är ofta roligt att gripa. Att gripa en gärningsman kan ge en djup tillfredsställelse. Om det rör sig om en inbrottstjuv eller en rånare så är man medveten om att gripandet i alla fall för ett litet tag (de släpps ofta ut snabbt igen...) förhindrar nya brott och att det dessutom drastiskt ökar möjligheten att utreda det/de aktuella brotten. Om man griper en hustrumisshandlare känner man dessutom att man faktiskt kan hjälpa henne genom att stoppa in hennes plågoande i en cell (sen är det tyvärr väldigt ofta som kvinnan/målsägaren tar tillbaka sin berättelse, men om man då gjort riktigt bra förstahandsåtgärder kan gärningsmannen kanske ändå dömas).

I vissa fall är det dock mycket svårare. Ord står mot ord i ett ärende gällande familjevåld/hot, och man får ingen direkt känsla för vem som talar sanning och vem som ljuger. Kanske finns det delar av sanning och delar av lögn i bådas historia. Det kan finnas skälig misstanke om ett brott, t.ex. en kvinnofridskränkning eller en fridskränkning, men man är ändå osäker och det finns ingen bra stödbevisning. Vi var på ett sådant jobb idag, och vi grep den misstänkte mannen för att inte riskera att han fortsatte att begå brott emot målsägaren (recidivfara) eller att han påverkade henne, och på så sätt utrednigen (kollusionsfara). Men vi kände att det fanns flera sidor till historien och vi var inte säkra på att han var skyldig till allt det han anklagades för. Och det var inte roligt att gripa...

torsdag 2 december 2010

LVM

Något som jag gillar med arbetet som polis är att man konstant möter människor. Nya människor. Människor som jag aldrig hade mött om jag hade fortsatt att jobba som ingenjör. Inte sällan är det tragiska livsöden som man stöter på, men de mötena kan också vara bland de mest givande, i alla fall om man hittar balansen emellan att känna empati och att inte ta allt man ser för personligt.

För ett par arbetspass sedan så fick jag och kollegan ett rutinjobb. Vi skulle köra en person som omhändertagits till ett behandlingshem där hon enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) skulle spärras in. Flickan i fråga var förtvivlad. Det var inte svårt att förstå att hon behövde tvångsvård för att komma ur sitt missbruk, hon pratade lyriskt om sin senaste "trip" trots att den egentligen slutade i misär. Och hon kunde inte svara "ja" på frågan om hon ville bli kvitt drogerna trots att det var uppenbart att de hade kostat henne i princip allt som hon hade i livet. Men trots det var det inte avsaknaden av tillgång till droger som gjorde att hon hade ångest över tanken på att hon skulle tvångsvårdas på behandlingshemmet i fråga, utan villkoren och behandlingen på hemmet dit vi körde henne.

Om flickans berättelse stämmer, så behandlas de som omhändertagits som en vårdåtgärd betydligt mycket hårdare än de som spärras in som straff. Hon hävdade att de kunde gå mer än en vecka mellan gångerna då de fick gå ut och ta frisk luft. De fick inte använda mobiltelefoner (det fick hon däremot till sin förvåning i vår bil, hon är ju omhändertagen för vård, inte gripen för brott). Och det verkade som aktivitetsutbudet och miljön var extremt torftiga.

Vad beror då detta på? Att det är privata aktörer som driver behandlingshemmen och därför sparar på allt som kostar? Att det är dålig tillsyn och en undermålig lagstiftning som styr tvångsomhändertaganden enligt LVM och LVU (lyssna gärna på P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om LVU-hem)? Jag vet inte.

Jag vet bara att efter ett snabbt överlämnande så åkte jag därifrån med en dålig känsla i magen. Och att jag först på väg tillbaka kom på att jag hade velat fråga personalen som tog emot flickan om hur ofta de fick vara utomhus. Och det faktum att jag kom på det för sent gör nog att det stör och gnager i mig mer än vad det hade gjort annars, då blir liksom eventuella missförhållanden också mitt ansvar...

tisdag 23 november 2010

Övertid

På lördag morgon, efter att ha jobbat nattpasset, vill man bara gå hem och sova. Jag och min kollega blev dock kvar med avrapporteringen efter ett våldsamt upplopp i Brommatrakten. När vi väl kom hem så var det inte särskilt många timmar kvar tills det var dags att börja jobba igen. Så på söndagskvällen så ville man inget annat än att komma hem tidigt och få vila, speciellt eftersom jag både hade besök hemma och skulle upp tidigt på måndagen. Då, när vi sitter och avrapporterar på butiksrånet, så tvingas vi åka på ett ärende där några ungdomar brutit sig in i en gemensamhetslokal och sedan hotat en allmänhet som påträffade dom. Lustigt att det alltid blir övertidsjobb just de dagar då man minst vill ha det... Hundpatrullen som var med oss på jobbet lyckades dessutom spåra upp två unga killar, vilket naturligtvis var kul, men gav ännu mer jobb och övertid...

Misslyckat rån

Vi var på ett butiksrån i helgen. Gärningsmannen hade hotat personalen med kniv och tilltvingat sig pengar och telefonkort, och därefter sprungit ifrån platsen. Lite senare kom två tjejer fram till patrullen som befann sig på brottsplatsen och meddelade att de av en slump hade sett en kniv och lite kläder som var dumpade/lämnade på ett ställe. Vi tog oss dit och kunde snart konstatera att det med största sannolikhet hade lämnats av gärningsmannen. Det är inte särskilt ovanligt att rånare gör sig av med kläder och vapen efter ett genomfört rån. Det är dock ovanligt att de lämnas på ett ställe där de är så pass synliga att vem som helst kan hitta dem kort efter brottet. Och det är ännu ovanligare att rånaren lämnar kvar rånbytet i kläderna som han dumpat... Men så verkade det ha varit i det här fallet... Rånaren har alltså troligtvis totalt gått back en uppsättning kläder på sitt brott..

lördag 13 november 2010

Bedrägeri och frustration

För ett par dagar sedan kallades jag och kollegan till en lägenhet i Rinkeby av länskommunikationscentralen (LKC) på något oklara grunder. Det verkade röra sig om något sorts bedrägeri, men det rådde, som så ofta vad gäller samtal ifrån Rinkeby "språkförbistringar". Som tur var så gick språkförbistringarna att övervinna den här gången, då målsägarna som hade ringt in talade spanska, vilket jag också gör. Annars kan det ofta krävas kunskaper i arabiska, somali, turkiska, ryska, mongoliska, m.m. eller hjälp av tolk för att nå en tillräckligt bra kommunikation.

Det visade sig att paret som hade ringt in mycket riktigt hade blivit utsatta för ett bedrägeri. De var i desperat behov av att hitta en lägenhet eftersom kvinnan låg i vårdnadstvist om sin äldste son med sonens svenske pappa. Hon hade för tillfället bara besöksrätt några timmar i veckan, och var dessutom rädd att pappan behandlade sonen illa. Så länge de bara hyrde ett rum hos en bekant minskade möjligheterna i rättsprocessen. Sen hade paret också en fyra månaders bebis att ta hand om. De hade sett en annons på nätet om en lägenhet som uthyrdes i andra hand, tog kontakt med annonsören, och blev upphämtade av honom och förevisade lägenheten. Dagen efter träffades de och betalade en deposition och den första hyresbetalningen, och fick i utbyte en nyckel. Därefter gjorde sig lägenhetsinnehavaren oanträffningsbar och de fick aldrig den andra nyckeln som de skulle ha fått senare samma kväll. Då ringde de polisen.

Vi kunde snabbt konstatera att det personnummer som bedragaren hade uppgivit inte existerade. Då vi tog med oss målsägarna till lägenheten de hyrt visade det sig först att nyckeln, som väntat, inte passade. Därefter, när vi ringde på, så visade det sig dessutom att det bodde ett par där, och att de redan hade haft besök av ett annat par under dagen som trodde att de skulle flytta in i deras lägenhet. Vi kunde snabbt konstatera att det var en tidigare inneboende i lägenheten som hade kommit över nycklar och, efter att han hade blivit utslängd då han inte betalade hyran, nu visade upp och "hyrde ut" lägenheten bakom innehavarnas rygg.

Utredningsläget för det här bedrägeriet var därför fördelaktigt, vi hade en identifierad misstänkt (som visserligen saknade adress) och bra bevisning. Trots det så behövde jag förklara för de drabbade, som i desperation hade lånat ihop till pengarna de blivit av med ifrån bekanta, att det troligtvis kommer att ta mycket lång tid innan de ser pengarna igen, om de ens någonsin får tillbaks dom. Först skall utredningen färdigställas, och med tanke på hur stora balanserna är vad gäller den här sortens mängdärenden så kan det ta månader innan den ens dyker upp på en handläggares bord. Sedan skall den misstänkte slutdelges utredningen, och om han är tillräckligt duktig på att hålla sig undan kanske brottet hinner preskriberas innan någon får tag på honom. Därefter skall ärendet upp till domstol, och där är köerna och väntetiderna ännu längre. Och även om vi kommer fram till en laga-kraftvunnen dom så lär inte gärningsmannen betala självmant, och eftersom han garanterat inte har någon inkomst så kommer målsägarna ändå inte att få sina pengar. Möjligtvis kan de komma åt dem genom kronofogden, men det kräver ju ändå att det skall finnas någonting att utmäta.

Man kan konstatera att det som vanligt finns bra mycket fler skyddsnät som värnar om brottslingarnas intressen än om brottsoffrens. Själv skulle jag egentligen vilja leta upp den bil bedragaren har kört i, konfiskera den och sälja den på exekutiv auktion, och direkt utmäta brottsoffrens pengar. Det borde finnas interimistiska domar som går att fatta snabbt och smidigt och som kan gälla fram tills avslutad huvudförhandling i ärendet. Om mannen sedan mot förmodan inte döms för bedrägeriet, så kan han få tillbaka pengarna med ränta.

Det hade varit bra mycket mer tillfredsställande att jobba som polis om man hade haft bättre verktyg för att faktisk hjälpa de människor som blir utsatta för brott...

måndag 1 november 2010

Gripen våldtäktsman

Nattpass, förutom fredag- och lördagnätter, kan ofta vara väldigt sega. Om man dessutom inte lyckats ställa om dygnet lite innan det första nattpasset på en snurra, så kan det vara svårt att hålla sig vaken. Igår ville jag lägga mig och sova vid den tiden som jag behövde gå till jobbet, och det kändes som att natten skulle bli väldigt lång...

Så blev det dock inte. Efter att ha åkt på en knivskärning och verkställt en handräckning ifrån vården, återfört en "förrymd" patient till sjukhus, så hamnade vi på ett våldtäktslarm. Eftersom det är för just den sortens tillfällen som jag och många andra har valt att bli poliser så var tröttheten tillfälligt bortblåst. Som vanligt är det svårt att berätta om händelsen med tanke på förundersökningssekretessen, men efter att ha hållit initiala förhör på plats kunde vi snabbt med stor sannolikhet identifiera och därefter gripa den för målsägaren okände gärningsmannen (han var kvar i anslutning till brottsplatsen). Dessutom fördes målsägaren till Södersjukhusets mottagning för våldtagna kvinnor, och kollegor tog viktig teknisk bevisning i beslag, så utredningsläget är enligt min bedömning mycket gott. Faktum är att jag den här gången är övertygad om att fallet kommer att hålla hela vägen fram till en fällande dom, vilket sällan är fallet med våldtäktsanmälningar. Och då känns det självklart ännu roligare att ha gripit den som vi är övertygade är gärningsmannen.

Förutom våldtäktsmannen greps dessutom en tjuv på bar gärning av duktiga kollegor, varav en av dem fick ta hjälp av både initiativförmåga och träning för att på ett elegant sätt få stopp på tjuvens flyktförsök... Och turlaget hade även att hantera bl.a. ett rån och en hängning under passet, så det blev definitivt inte den långa händelselösa natt i distriktet som jag hade förväntat mig. Man vet som sagt aldrig i förväg vad ett arbetspass har att erbjuda...

lördag 30 oktober 2010

Om att bry sig

På den här bloggen brukar jag bara skriva om erfarenheter ifrån de sista arbetspassen, men en kommentar på min andra blogg väckte ett minne till liv...

Vi fick larm om bråk på en tunnelbandestation. Som vanligt var det oklart vad som hade hänt. En tjej var skogstokig, och verkade ha försökt knuffa ned en annan tjej på spåren? När vi kom dit så satt tjejen ifråga för sig själv och grät hejdlöst och okontrollerat, annars var läget lugnt. Jag gick fram och försökte etablera kontakt. Efter att först ha blivt ombedd att dra, och bemött med ilska och aggressivitet, lyckades jag visa att jag inte var där för att göra henne illa utan för att hjälpa, vilket gjorde att det gick att börja prata om hur hon mådde, och varför hon mådde dåligt.

Problemet för tjejen var helt enkelt att det händer en massa fruktansvärda saker i världen, jämt, överallt. Barn svälter ihjäl, människor dör i krig och sjukdomar, folk är vidrigt eleka mot varandra, och mängder av personer lider. Med alla dessa hemskheter kan man inte annat än bryta ihop och gråta! Och inte bara det, ingen bryr sig! Hur kan någon säga att det är hon som är sjuk när hon är den enda som reagerar på det enda friska, möjliga sättet, med att bryta ihop, medan alla andra bara fortsätter som om inget hade hänt? Det är ju vi som är sjuka, inte hon!

Jag försökte förklara balansen mellan att man visst bör påverkas av det som händer runt omkring en så att man känner empati och medkänsla och manas till handling, men att det inte gör någon gladare om man bryter ihop och förlamas av sorg. Eftersom det avstånd som finns mellan en person och saker som händer runt omkring, speciellt på avstånd, kommer naturligt för de flesta, så blev diskussionen både absurd och intressant. Problemet brukar ju snarare vara att många har så svårt att känna någon som helst empati utan att kunna identifiera personerna det är synd om (vilket kan göra att man känner mer med en stackars dokusåpa-kändis som blivit dumpad, än med miljontals svältande barn i Afrika...). Jag vet inte hur bra jag lyckades, men hon följde i alla fall med oss frivilligt till St:Göran, och hon tackades oss för hjälpen efteråt. Dessutom, trots att hon var väldigt stissig till en början lyckades vi lugna ned henne utan att använda något våld, och det är ju alltid en seger i sig.

Hon hade för övrigt aldrig försökt knuffa ned den andra tjejen, utan slängt ned hennes mobil på spåren för att hon fotade. Mobilen hämtades, och var fortfarande hel och tjejen ville inte anmäla ofredande, så i slutändan behövde vi inte skriva en enda rad på ärendet...

torsdag 28 oktober 2010

Beslag

Efter ett par dagars ledigt så tar jag mig nu tid att skriva några rader om de senaste passen.

Det är snarare regel än undantag att ett jobb visar sig vara något helt annat än det som larmades ut. I söndags åkte vi på ett inbrottslarm, men då vi kom fram till det inhägnade garage/förråd i ett p-hus där det misstänktes att det begicks inbrott, så visade det sig att de unga killarna som var där hade kommit dit med nyckel och i garageägarens egen bil. Desto mer intressant var det som fanns i garaget, ett 60-tal fulla lådor med öststatsvodka. Ett roligt beslag att göra, speciellt eftersom det var en annan patrull som tvingades att släpa och skriva in det... Beslaget innebär inte bara ett bevis i en brottsutredning och en ekonomisk förlust för smugglaren, utan främst att man får bort stora mängder alkohol som annars skulle ha sålts illegalt och antagligen orsakat en hel del fylla, slagsmål och andra problem. Alkoholen står ju trots allt för långt större samhällskostnader än alla illegala droger tillsammans och är inblandad i ca 80 % av alla misshandelsfall i landet. Allt som allt ett roligt beslag...

På tisdagen åkte vi direkt ifrån utsättningen på ett larm om slagsmål på en villatomt. Jag hann ångra mer än en gång att jag svarade på det larmet innan vi var färdiga med jobbet, ett helt arbetspass senare... Det visade sig handla om en konflikt mellan två grupper av plattsättare om stulna jobb och stulna verktyg. I slutändan tvingades vi släpa in hela verktygsparken, inklusive stora maskiner för att skära och pressa ned plattor, till stationen, eftersom det inte gick att avgöra på plats vem som var ägare till verktygen. Ett betydligt mindre roligt beslag...

lördag 23 oktober 2010

Trafikolycka

Ännu ett arbetspass, ännu ett jobb som väcker tankar. Tidigt i passet går det ut ett larm om en trafikolycka i Rinkeby. Det visar sig att en man är mycket allvarligt skadad, och som tur är är både räddningstjänst och ambulans på plats då vi anländer. Mannen, vars bil har blivit påkörd, får klippas loss ur bilen och förs omedelbart till sjukhus. Ambulanspersonalen tror först att han kommer att avliva, men tack och lov visar det sig senare att han kommer att klara sig, och förhoppningsvis utan permanenta skador. Till stor del kan detta bero på att två personer som bodde i närheten rusade ut då de hörde olyckan, och genast tog sig fram till den allvarligt skadade mannen och höll upp hans huvud där han satt fastklämd i bilen, detta så att han kunde andas och så att nacken stabiliserades. Utan dessa vardagshjältars insats hade de hela kunnat sluta mycket värre, det är glädjande att det finns människor som har både viljan och sinnesnärvaron att hjälpa när något händer.

Mindre glädjande är att samtliga i den andra bilen som var inblandad i olyckan som kunde ta sig därifrån, däribland föraren, flydde ifrån platsen innan räddningstjänst, ambulans eller polis hade anlänt. Detta trots att de måste ha sett att föraren i den bil de kört på hade livshotande skador, och utan försök att vare sig hjälpa eller larma. De hade naturligtvis samtliga anledningar till att inte vilja prata med polisen, men man hade ju hoppats att det också skulle finnas någon form av medkänsla eller samvete. Tvärtom hade en av dem klivit ur och skrikit anklagande åt den fastklämde och då (innan hjälp hade kommit) döende föraren i den andre bilen. Visst kan man förstå om folk är chockade efter en olycka, och konflikter i trafiken brukar ge upphov till ilska och aggressioner, men jag har ändå svårt att förstå och förlåta ett sådant beteende. Nu återstår bara att hoppas att polisutredningen kan identifiera föraren av det vållande fordonet, vad gäller de andra, även han som skrek på den fastklämde skadade, så finns det nog dessvärre inget brott som går att lagföra dem för i efterhand, även om de identifieras.

torsdag 21 oktober 2010

Udda möten

Gårdagens pass bjöd på en del udda möten. Ett fall började med att vittnen sett en kvinna jaga efter en man med en spade på en parkeringsplats. Kvinnan uppgav sedan i förhör att hon hade blivit misshandlad, men nekade till att någonsin ha varit ute på parkeringsplatsen, även när hon informerades om att det fanns oberoende vittnesuppgifter som styrkte det. Kanske beror det på att hon där smällde upp en bildörr på, och repade, en annan bil... Mannen hävdade att inget hade hänt, så det blev en anmälan om misshandel där mannen är utpekad och kvinnan målsägare, även om patrullen visste att det faktum att hon ljög om motbevisbara fakta knappast kommer att styrka hennes berättelse om misshandeln...

Senare på kvällen åkte vi på ännu ett larm om slagsmål i lägenhet. I det fallet visade det sig vara en man som till synes oprovocerat smällt till sin kompis och dragit därifrån. Då vi träffade på gärningsmannen visade det sig att han hade det lite svårt med verklighetsuppfattningen och mådde riktigt dåligt. Naturligtvis blev det en anmälan om misshandel, men både vi och målsägaren uppfattade det som minst lika viktigt att kunna hjälpa mannen som uppenbarligen drabbats av en mindre psykos. Efter ett aningen osammanhängade samtal som till viss del handlade om sex, men där det centrala var att se till att mannens hund togs hand om på bästa sätt (han fick stanna hos polaren som hade blivit slagen), så blev det transport till St:Göran, med tillnyktring på beroendeakuten först och förhoppningsvis samtal på psykakuten efteråt. I slutändan så verkade både gärningsmannen och målsägaren nöjda och tacksamma över polisens hjälp, vilket ju alltid känns trevligt, men sen hade jag ju också två kollegor med mig som hade kunnat charma byxorna av vem som helst...

fredag 8 oktober 2010

Inbrottstjuvar gripna

Västerort har under den sista tiden plågats av extrema mängder bostadsinbrott. Många av de kriminella som försöker blir rika på att stjäla ifrån andras hem kommer dessvärre ifrån områdena kring Järvafältet, Rinkeby, Tensta, Husby, m.m.. Dessa ibland väldigt unga inbrottstjuvar verkar likgiltiga inför hur de kränker och förstör för andra. De vänder upp och ned på deras hem och tar med sig allt av värde som lätt kan fraktas bort, däribland saker som familjeklenoder och laptops som kan vara oersätterliga för de som drabbas. Inbrotten har spridit sig som en farsot i distriktet. Ledningen har därför beslutat om en speciell satsning emot inbrotten. Och precis i samband med att den håller på att startas upp så har duktiga kollegor, främst ifrån Rinkeby Näpo, under de senaste dagarna gjort två gripanden av inbrottstjuvar, totalt nio personer. Min patrull kom som tredje eller fjärde bil till platsen där fem tjuvar idag togs på bar gärning, och körde in en av dem till arresten. Dagens gripande berodde naturligtvis till stor del på att kollegorna ifrån Rinkeby var snabbt på plats och fick kontroll på tjuvarna, men minst lika viktigt var att någon ur allmänheten hade observerat när gärningsmännen tog sig in i trappuppgången och hur en kille stod "knasvakt" utanför, och dessutom gett ett mycket bra signalement till operatören på LKC. Den sortens insatser ifrån allmänheten är ovärderliga för att få stopp på bostadsinbrotten. Om fler människor ringer in till polisen då de ser något skumt, på samma föredömliga sätt som anmälaren idag gjorde, så ökar våra möjligheter att bekämpa inbrotten drastiskt, och då behöver inte lika många människor i distriktet få sina hem tömda av samvetslösa tjuvar. Sen kan man ju fortfarande hoppas att de här seriebrottslingarna blir sittandes ett tag, men dessvärre blir de nog snabbt släppta på grund av låga straff för stöld och ungdoms- och mängdrabatter... Det är bara att hoppas att vi kan ta dem snabbt igen, för att hoppas att de slutar att begå brott vore nog tyvärr orealistiskt optimistiskt...

lördag 2 oktober 2010

Om att jobba i Rinkeby

Den som har läst det jag skrivit, både på bloggar och på Newsmill, torde veta att jag vill att Sverige skall vara ett öppet och tolerant samhälle som välkomnar olikheter och bekämpar diskriminering. Jag är positiv till invandring, och vill att vi skall öka möjligheterna för människor att få stanna i Sverige och skapa sig en framtid här, inte tvärt om. Jag har dessutom förmånen att ha många vänner med olika etniska och kulturella bakgrunder, både här i Sverige och i andra länder, främst då i Latinamerika. Detta har sammantaget gett mig ett bra skydd emot rasism och främlingsfientlighet, men det hindrar inte att jag ibland, då man jobbar i t.ex. Rinkeby, är med om händelser som gör att man förstår hur det kommer sig att många är kritiska till det "mångkulturella samhället".

Av någon anledning så finns det en lokal ungdomskultur i vissa grupper i en del invandrartäta, segregerade förorter som Rinkeby som är ytterst problematisk. Det tänds eld på allt möjligt, det kastas sten på brandkår, polis och ambulans, det förstörs och vandaliseras, och allt är alltid någon annans fel eller ansvar. Ibland kanske man låtsas att man protesterar mot något, till exempel stängningen av en ungdosmgård, som tvingats stänga just för att några ungdomar har eldad upp delar av den... Men ibland kommer ärligare förklaringar av typen "Vi hade tråkigt".

Under mitt förra arbetspass så åkte jag ock kollegan in i Rinkeby för att det hade larmats om en brand. Då vi kom fram så hade branden, någon hade eldat i en papperskorg, släckts. Det stod dock ett gäng ungdomar i 11-15års åldern på platsen, så vi klev ur för att prata lite. Jag skakade hand med dem som stod i närheten och både kollegan och jag var trevliga och artiga, och till en början gick det att prata lite. Sen skockas det fler ungdomar runt omkring. Någon anklagar oss för att "trakassera" honom, trots att ingen av oss sagt ett ord till honom och han själv kommit fram till där vi står och pratar. Några börjar "nöffa". Flera säger att de hatar poliser och att vi inte har där att göra. Möjligheterna till ett konstruktivt samtal rinnner snabbt ut i sanden. Vi har valet att låta oss triggas av spydigheterna och ge svar på tal eller att ignorera dom. Vi väljer att tacka för oss och lämna. När bilen rullar iväg ser kollegan en sten komma farandes, den når dock inte fram till bilen.

Den sortens attityd vi mötte har dock lite med invandring och mycket med lokala problem och subkulturer bland ungdomar att göra. Det är inte konstigt att en oproportionerligt stor andel av ungdomarna i Rinkeby tidigt påbörjar en kriminell bana, med tanke på de attityder som finns i området. Samhället måste agera snabbare och hårdare för att stävja ungdomskriminaliteten, inte minst för att varje lite tyngre kriminell ungdom inspirerar mängder med yngre förmågor till att följa efter i samma bana. Snabbare insatser av socialtjänsten, bättre möjligheter att fosterhemsplacera bråkstakarna och få bort dem ifrån den här miljön, och höjningar av straffen samt en sänkning av straffmyndighetsåldern vore några konstruktiva åtgärder. Dessa repressiva åtgärder måste självklart även kompletteras med stödjande åtgärder av socialtjänst och skola, samt en allmän kamp för att höja sysselsättningen och minska utanförskapet i de här områdena. Rinkeby har många fina sidor, bland annat ett levande gatuliv och charmiga, hjälpsamma människor. Jag har själv mest positiva associationer till att jobba där, men för att Rinkeby och liknande områden verkligen skall kunna utvecklas och bli trevligare och säkrare för dess invånare, så krävs det att man lyckas bekämpa den sortens destruktiva ungdomskultur som vi poliser så ofta möter där.

torsdag 30 september 2010

Missförstånd

Mot slutet av passet gick det ut ett larm om en man i en Hummer med ett järnrör i Hässelby. Vi åkte mot platsen, och mötte en Hummer på väg in på Maltesholmsvägen. Vi slog runt, åkte ikapp bilen och stoppade den. Kollegan var på helspänn och beredd på eventuella våldsamheter. Jag bad föraren kliva ut ur bilen, och efter att ha pratat ett kort tag visade det sig att det var han och hans vänner som hade ringt till polisen för att de sett en man med ett meterlångt järnrör gå förbi. Det var alltså anmälaren/inringaren som hade en Hummer, inte mannen med järnröret... Vi tog ett utförligare signalement på mannen med järnröret, och skarpögda kollegor hittade senare en man som stämde väl överens med beskrivningen. Han hade promenerat omkring i området ett tag, och burit på en meterlång pinne...

lördag 25 september 2010

Om att komma i tid...

En stor del av frustrationen med att jobba som polis i yttre tjänst är att man så ofta kommer försent. Ibland är man flera dagar för sen, t.ex. för att stoppa inbrottstjuvarna som har varit inne och tömt ännu en lägenhet och allvarligt kränkt och förstört för ännu en familj. Ibland är man några frustrerande minuter ifrån att få tag på de ännu värre personrånarna, som sedan alltför ofta hinner undan (även om duktiga kollegor då och då lyckas få tag på dom utredningsvägen). Det värsta har jag dock själv inte varit med om ännu, att vara för sen för att rädda livet på någon, en kvinnan som misshandlas av sin man, en man som blir knivskuren utanför en krog under ett slagsmål, eller någon som själv i desperation försöker ta sitt eget liv. Däremot hann vi under förra snurran i tid för att stoppa en mans försök att begå självmord genom att ta en överdos av tabletter. Då jobbet gick ut verkade det som om mannen var aggressiv och svårhanterlig, men när vi väl hade sprungit ikapp honom så visade det sig att det mest var frågan om att han inte ville stanna kvar och vänta på ambulansen, och därför försökte ta sig undan till varje pris. Han hälsoläge verkade dessutom fortfarande som tur var stabilt. Och även om jag blev tvungen att lägga en hand på mannens bröst för att stoppa honom ifrån att gå iväg, så gick det utmärkt att samtidigt resonera lugnande med honom och få honom att förstå varför vi inte kunde låta honom lämna. Ambulansen kom, mannen åkte med och fick förhoppningsvis både akut hjälp mot tabletterna och mer långsiktig hjälp för att må bättre, och han tackades oss till och med för insatsen trots att vi faktiskt höll kvar honom mot hans vilja. Då känns det bra att vara polis.

torsdag 16 september 2010

En vanlig dag på jobbet

Under gårdagens kvällspass hade vi att göra från att vi började till att vi gick av. En vanlig dag på jobbet full av vanliga, rutinmässiga jobb, snatterier, LOBar (omhändertagande av berusade personer) och falsklarm. Det kunde dock ha blivit betydligt mindre lugnt. Larmet om mannen som klättrade omkring på spåren vid Solna station kunde i värsta fall ha slutat i en död kropp att hantera och kaos i kollektivtrafiken samt mängder med chockade människor att ta hand om. Larmet om brand i en papperskorg inuti en idrottsanläggning kunde ha slutat i en fullt utvecklad brand med skadade och i värsta fall döda. En LOB har naturligtvis inte samma potential att växa, men med med tanke på hur labila många människor blir då de är påverkade av alkohol eller droger, så kan det i alla fall lätt leda till att man tvingas använda våld mot en person och i det mest extrema fallet till att man själv eller kollegan skadas.

Just hanteringen av labila personer, oavsett om deras oberäknelighet beror på droger (inklusive alkohol), psykisk ohälsa, eller något annat är en del av vardagsutmaningarna man möter som polis i yttre tjänst. En av "LOBarna" igår, som precis hade slagit sönder sin egen bil, började med att förklara hur orättvisa och elaka vi var i ett aggressivt tonfall innan jag ens hunnit säga "Hej". En annan, som hade varit och snattat, muttrade osammanhängade, krängde med kroppen och skulle hälsa genom att boxa mot min näve. Vi lyckades dock få in båda i bil (och fyllecell) utan att behöva bryta något på dem. Att på ett vänligt men bestämt sätt kunna hjälpa potentiellt stökiga personer utan att använda våld ger lite vardagstillfredsställelse när man jobbar...

Så resultatet blev som sagt en vanlig, lugn, dag på jobbet...

lördag 11 september 2010

Det kan svänga fort i yttre tjänst

Dagens pass innehöll inte särskilt mycket spänning, men vi hade fullt av jobb ifrån att vi startade till att vi slutade. Ett av jobben var att transportera en unga man ifrån arresten till en häktningsförhandling. Normalt sett är sådana rutinjobb rätt tråkiga, men den här gången gjordes det intressantare av att den misstänkte i högsta grad var inblandad i händelserna ifrån mitt förra arbetspass, natten mellan torsdag och fredag. Efter att det inte hade gått ut ett enda jobb under de första 4-5 timmarna av passet, så går ett larm om att en inbrottstjuv eventuellt stryker omkring i Tensta. Ett antal bilar åker ut, dock inte vi. På väg ut till platsen träffar en av patrullerna på en bil som kör på ett sätt som gör att den omedelbart bör stoppas (jag utelämnar detaljerna eftersom det pågår en förundersökning). En annan patrull som fanns i närheten hjälpte till med förföljandet, vilket så småningom leder till att den flyende bilen har en bil bakom sig och kör på en gång/cykelväg där den första patrullen ställt upp bilen för att stoppa den. Föraren stannar dock inte, trots polisbilen som står tvärs över vägen och en kollega som klivit ut och ställt sig framför bilen för att vinka och göra stopptecken, utan kör i hög hastighet rakt mot kollegan, som tvingas kasta sig undan, och in i den parkerade polisbilen där två kollegor sitter kvar. Båda kollegorna skadas, varav en allvarligare. Trots detta kan man säga att det mycket lätt kunde ha gått väldigt mycket värre, speciellt då om kollegan till fots inte hade hunnit slänga sig undan. Efter den händelsen, som tog de flesta av patrullerna i Västerort i anspråk, så hamnade vi på ett uppgivet självmordsförsök samt ett dödsfall, vilket också kontrasterade mot de första händelselösa timmarna. Nu är det bara att hålla tummarna för att kollegorna återhämtar sig snabbt och att de slipper permanenta skador eller problem på grund av händelsen. Vad gäller utredningsläget, så verkar det se bra ut med tanke på dagens förhandling, jag har själv aldrig sett en domare snabbare fatta beslut om häktning på sannolika skäl...

onsdag 8 september 2010

Om den oförutsägbara empatin

Som polis så möter man dagligen sorgliga människoöden. Allt ifrån den förhoppningsvis övergående sorg, rädsla eller frustration som de brottsoffer som utsatts för till exempel inbrott, hot eller våld känner, till mer konstant misär som misshandlade kvinnor som vägrar att anmäla och stannar hos sina män, eller alkoholiserade uteliggare som kissat på sig ännu en gång. Jag anser själv att en del av yrket är att i alla möten försöka visa empati i så stor utsträckning som situationen och arbetet tillåter, även de gånger då detta av olika anledningar inte kommer lika självklart som det ibland gör. Sen gäller det för var och en att hitta en balans där man kan hjälpa och visa medmänsklighet utan att själv ta in för mycket av allt elände som man möter. Att hitta den blandningen av deltagande och viss distans torde vara en del av att vara professionell. Det kan dock vara intressant att notera att den där genuina empatin som biter sig kvar även efter att man har lämnat personen och jobbet i fråga kan vara väldigt oförutsägbar. I vissa situationer känner man naturligtvis mer, det kan exempelvis röra sig om att det finns barn inblandade, men i andra lägen så förvånas man över att en speciell individ eller situation väcker mer medkännande än man hade förväntat sig. Jag var i en sådan situation här om dagen då vi utförde en handräckning, vi skulle köra en missbrukare till vård. Hans sorg och ångest berörde mer än vad jag hade väntat mig då vi hämtade upp honom. Jag hoppas verkligen att det går bra för honom på den vårdinstans dit han nu förts!

Lyckad utredningen om Bålstamordet

Så har till slut de två nu 18-åriga männen som mördade en ungefär jämnårig ung man i Bålsta norr om Stockholm fått sina straff utdömda av Tingsrätten, drygt ett år efter det att offret försvann spårlöst på Södermalm den 20e augusti 2009. Straffen, 11 respektive 9 års fängelse är med svenska mått mätt mycket höga med tanke på att gärningsmännen endast var 17 år vid brottstillfället. Visserligen kommer dommen säkert att överklagas, och utan att vara någon expert ser jag det inte som särskilt osannolikt att hovrätten beviljar prövningstillstånd, men man kan ändå tillåta sig ett bokslut över den långa utredningen som ledde till domen. Eftersom jag själv hade förmånen att få delta i arbetet och under ett halvår jobba med den grupp erfarna och mycket duktiga poliser som hade hand om utredningen har jag minst sagt god insyn i hur mycket grundligt arbete som ligger bakom dagens domar. Under den första tiden efter försvinnandet så gjordes en noggrann kartläggning av offrets rörelser och kontakter tiden innan försvinnandet genomförts, och även om man då fortfarande inte hade namnet på gärningsmännen så lade vi fram teorier som senare, när dessa dök upp i utredningen, visade sig stämma mycket väl. Och inte minst, trots en ihållande hög arbetsbelastning med inkommande ärenden, främst rån och våldtäkter, så fortsatte arbetet med mordet oförtrutet. Ett stort grattis till den utredningsgrupp på Västerortspolisen som har haft hand om utredningen samt till de andra poliser som vid kritiska tillfällen lämnat helt avgörande bidrag till utredningen. Det är glädjande att det efter den misslyckande utredningen på mordet av Pernilla, som tyvärr ledde till att samma gärningsman senare var fri och kunde mörda Engla, har lett till att en ny grupp, den "nationella bedömargruppen" instiftats för att stötta mordutredningar som fastnat ute i de lokala myndigheterna. Men att döma av resultatet av utredningen om Bålstamordet så kommer gruppen inte att behövas i Västerorts polismästardistrikt i Stockholm... Fast jag vill ändå tillägga att jag har svårt att säga emot den representant ifrån gruppen som intervjuades i P1-morgon när hon sa att alla kan ha nytta av att få en utomstående, erfaren, partner att bolla problem och frågor med, även de bästa mordutredarna...

måndag 30 augusti 2010

Om att bara lämna...

Igår blev jag precis i slutet av arbetspasset inblandad i ett ärende med en person som var försvunnen, och som hade lämnat en självmordslapp hemma (jag kan naturligtvis av integritetsskäl inte gå in på några detaljer i ärendet). Eftersom min roll i arbetet att leta efter personen definitivt var ersättningsbar, d.v.s. någon annan person kunde utan problem ta över de arbetsuppgifter som jag höll på med, så var det bara för mig att gå hem då klockan var slagen. Detta är ett av många exempel på då det känns väldigt konstigt att bara lämna. Man har ingen aning om personen vi letar efter är vid liv, i behov av hjälp, m.m., och instinkten säger att man vill fortsätta att leta tills allt som kan göras är gjort. Det kommer självklart också att ske, men arbetet utförs helt enkelt av andra poliser som inte behöver göra det på övertid, och det är naturligtvis som sig bör. Men det hindrar inte att jag drar benen efter mig när jag går hem, jag bytte ju till det här jobbet för att kunna hjälpa... Sen tillkommer frustrationen att inte veta vad som händer med ett ärende man lämnat över. Jag får försöka forska i det på nästa arbetspass, och fram tills bara hoppas att det gick bra...

lördag 28 augusti 2010

Ovanligt lugn lördagsnatt

Lördagsnätter brukar det vara fullt att göra ifrån att man börjar vid tio på kvällen fram tills långt efter tre på natten, om inte hela vägen fram tills man slutar på morgonen. Den här natten var dock ovanligt lugn i Västerort. Med undantag för ett antal jobb som gick ut ungefär samtidigt en bit efter ett, bland annat stöld och hotelser på en fest som vi och några andra patruller fick åka på (ett lugnt jobb för oss, men väldigt jobbigt och kränkande för de som utsätts) samt en knivskärning där en man som det verkar helt oprovocerat knivskurit en kvinna (psykisk ohälsa i kombination med våldsamhet ger tickande bomber i samhället...) hände det inte särskilt mycket. På morgonkvisten lyckades dock någon med konststycket att ta sig in i fel körfält och köra mot trafiken... På Essingeleden/E4an... Men medan det var lugnt i Västerort var det tydligen kaos i City.

torsdag 26 augusti 2010

Komplicerade lägenhetsbråk

Har nyligen avslutat ett lugnt kvällspass, där det mest intressanta var ett lägenhetsbråk som visade sig vara mest gräl och skrik. Man blir dock ibland påmind om att det inte alltid är mannen som ligger bakom bråken, eller ens är den som använder mest våld... Annars så är just den sortens lägenhetsbråk där en kvinna utsätts för grova övergrepp av sin man något av det mest meningsfulla jobb man kan åka på, då finns verkligen möjligheten att hjälpa en annan människa ur ett helvete (och se till att personer som inte förtjänar att vara fria hamnar bakom lås och bom). Jag var på ett sådant fall för några veckor sedan. Larmet gick ut som att en kvinna hade blivit misshandlad under natten. När vi var färdiga på plats hade vi gripit mannen misstänkt för grov kvinnofridskränkning, ett antal våldtäkter och medhjälp till grov våldtäkt (han hade bjudit in sina vänner...). Det kändes som om vi verkligen lyckades motivera kvinnan att fullfölja anmälningarna den gången. Hon hade dragit sig ur flera gånger förut, men upprepade nu att "Den här gången gör jag det, den här gången skall jag anmäla och lämna honom!". När vi lämnade över till krimjouren kändes det som om vi hade gjort allt vi kunde. Sen vet man ju visserligen att hon mycket väl kan ha tagit tillbaka allt hon berättat några dagar senare, men då är det bara att hoppas att all stödbevisning vi samlat in ändå är tillräckligt för att få honom fälld, och i det här fallet tror jag faktiskt att det kan vara så. Lite tråkigt dock att man som utryckningspolis inte får veta något om vad som händer med de ärenden man varit på, och när jag själv gick in för att kolla upp just det här ärendet, så var det åtkomstskyddat...

onsdag 25 augusti 2010

De kränkande bostadsinbrotten

Ett av de vanligaste ärendena man åker på som utryckningspolis i Västerort är alla de eviga timade inbrotten, d.v.s. inbrott som märks efter att de redan har skett och då gärningsmännen redan har lämnat för länge sedan. Den frustration som vi som poliser känner över att inbrottstjuvar har tömt ännu en lägenhet på värdesaker utan att vi har kunnat stoppa det är naturligtvis ingenting mot vad de stackare som drabbas upplever. Det är naturligtvis väldigt kränkande att någon har vänt upp och ned på ens lägenhet, och vad värre är att man kan ha blivit av med oersättningsbara smycken, laptops, mm, men det kan också innebära en stor ekonomisk smäll då inte alla har bra försäkringar eller kan bevisa vad de blivit av med. Detta gäller speciellt i de invandrartäta områdena i Västerort, t.ex. Rinkeby och Tensta, där många har stora mängder kontanter hemma. Bostadsinbrotten har ökat kraftigt under den senaste tiden, och en av anledningarna till detta är att det är så pass lönsamt. Professionella tjuvar som kan tömma ett par lägenheter på en dag "tjänar" enorma mängder pengar till väldigt små risker. Tyvärr är det mycket svårt att utreda bostadsinbrott, eftersom de yrkeskriminella är tillräckligt kunniga för att inte lämna särskilt mycket spår efter sig, alla använder t.ex. handskar. Så för att lösa ett bostadsinbrott krävs det nästan att man lyckas ta tjuvarna på bar gärning. När man väl lyckas med det som polis är det naturligtvis väldigt tillfredsställande, eftersom man då får stopp på brytandet. Men straffen är så pass låga att den kriminelle snart är ute igen och kan fortsätta att bryta. Många som nu ägnar sig åt inbrott har tidigare hållit på med personrån eller butiksrån, vissa har t.o.m. varit med i kretsar där det begås värdetransportrån, men efter en ytterst medveten kalkylering har de kommit fram till att inbrott är det som lönar sig bäst, bland annat för att risken att åka dit är liten och för att straffen är så låga att det inte gör särskilt mycket om man får sitta av ett par månader för att sedan komma ut till de väntande pengarna och möjligheten att fortsätta bryta på fler bostäder. För att få stopp på den här farsoten har naturligtvis polisen ett stort ansvar, och i Västerort startas nu i höst en ny satsning mot bostadsinbrotten. Självklart är även det förebyggande arbetet mycket viktigt, exempelvis gör det stor skillnad om säkerhetsdörrar installeras i lägenheter. Sen, med risk för att bli tjatig, tycker jag också att samhället måste se till att få straff i paritet med kränkningen man utsätter andra för. Förutom avskräckande effekter så är det helt uppenbart att när vissa individer sitter inne så går inbrottsstatistiken ner direkt.

måndag 23 augusti 2010

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.

lördag 21 augusti 2010

Huliganjakt

Jag hade en tanke om att använda den nystartade polisbloggen som en plattform för att skriva av mig om intressanta upplevelser eller funderingar under arbetspassen, och att då göra det direkt efter att jag jobbat och hade tankarna hyfsat färska. Det har jag misslyckats med ännu så länge, eftersom jag antingen varit för trött eller för lat för att skriva direkt efter passen (eller morgonen efter). Jag får se om jag lyckas bättre framöver... Här kommer i alla fall lite funderingar angående torsdagens arbetspass, fotbollsmatchen mellan AIK och Levski Sofia.

Det är nu välkänt att matchen resulterade i kravaller och våldsamt upplopp. Det underliga är att det kändes närmast väntat under utsättningen då supporterpolisen informerade om läget bland AIK-supportrarna (missnöje med både tabellläget och agg mot polisen efter ett ingripande på puben East i våras). Trots detta blev bedömningen av myndigheten att det var en lågriskmatch (medan supporterpolisen som är de som faktiskt har kunskapen hävdade att det rörde sig om medelrisk).

Tack vare kontinuerlig information ifrån supporterpolisen var det heller ingen direkt överraskning när AIK-huliganerna efter matchen försökte komma åt alla bulgarer de kunde, inte bara Levski Ultras, utan även barnfamiljer, pressfolk, spelare mm. Insatsledningen satsade klokt på att skydda de bulgariska segmenten, men vi räckte inte till. Några av dem kom in på planen då en dörr av någon outgrundlig anledning var olåst, och andra lyckades attackera bulgarernas bussar. När det väl brakade loss ordentligt, så kom förstärkningarna rullande, och plötsligt var vi mångdubbelt fler. Därefter gick evakueringen av bulgarerna relativt bra, och som tur var skadades varken någon bulgar eller någon polis under våldsamheterna.

Man kan i efterhand konstatera att det faktisk går att göra väldigt mycket, även på få poliser. Att stå stilla och låta stenar och rökfacklor falla framför och omkring sig gör ingen större nytta, men när vi jobbade offensivt så kunde en grupp på en handfull poliser utan vidare splittra ett hundratal huliganer. Problemet är bara att hitta en strategi där man är offensiv, men ändå inte tappar fokus på grunduppdraget, nämligen i vårt fall att skydda de delar av Råsunda där bulgarerna skulle lämna stadion.

Jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det är som driver huliganerna. Jag tränar själv kampsport, så jag kan till viss mån förstå viljan att söka ett slagsmål med en annan klack, även om man kunde önska att de helt enkelt tog sig till t.ex. en boxningsklubb och sparrade under kontrollerade former... Men att ge sig på bland annat barnfamiljer och sedan springa som kaniner när en handfull poliser kommer, vad har man då bevisat? Hård mot de svaga och vek mot de hårda?

Hur som helst så har AIK alltså blivit utskämt inför internationell publik ännu en gång. Och tyvärr så reflekterar hela historien negativt på Sverige och svensk fotboll, varför även justitieministern har uttalat sig och krävt en förklaring. Jag gissar att det kommer att finnas fler poliser på Råsunda nästa gång AIK spelar internationell fotboll där, om det nu händer några fler gånger under de kommande åren...

torsdag 12 augusti 2010

Start

Detta är starten på en ny blogg, som egentligen bara är en delmängd av den gamla bloggen. Jag har helt enkelt bestämt mig för att lyfta ut de rent polisiära funderingarna, tankar och reflektioner som har att göra med mitt jobb och min roll som polis, i en egen blogg. Anledningen är att jag har fått höra att det finns folk som skulle kunna tycka det vore intressant att läsa om polisarbetet, men som inte är så intresserade av alla mina andra "betraktelser" om allt mellan himmel och jord. Så jag kommer helt enkelt att publicera de polisrelaterade inläggen i båda bloggarna framöver. Men först måste jag bara börja blogga igen, efter en hel sommar av tystnad...